Sjunde året på Hogwarts

- Vad blev det med henne?, sa Fred förvånat och såg efter Cara och jag kände att jag blev mer och mer ilsken på dem.
Tillsist ställde jag mig upp och skrek ilsket på dem.
- Fattar ni inte så inte ska jag förklara för er, sa jag argt och lämnade rummet.
Jag såg mig om i den stora hallen och kände vreden koka inom mig.
Nånstans i bakhuvudet rörde det sej att jag borde inte vara ensam i det här huset.
Men jag var så ilsken för att tänka på det.
Plötsligt såg jag en ljusblixt snedda förbi axeln och jag kände en skarp smärta och vände mig om med staven höjd.
Där stod Crab och Goyle med stavarna riktade mot mej.
- Jasså, ni lever?, sa jag ilsket och såg på dem.
- Ja det gör vi mörkrets herre gillar oss, sa Crab och sände iväg en förbannelse som jag duckade ifrån.
- Jasså det tror du?, efter att ha förgiftat hans dotter?, sa jag sarkastiskt.
- Ja du blev visst förgiftad med, en bonus som vi glädjs över, sa Crab och skickade en till förbannelse som jag parerade.
- Nej, nu är jag trött på er, sa jag illsket och jag började kasta ett antal förbannelser och förhäxningar över dem av ren ilska.
Deras stavar flög iväg och de skrek till.
Tillsist låg båda på golvet kvidande på golvet och jag såg på dem och min ilska försvinna och jag insåg sedan vad jag hade gjort.
Fast när jag såg närmare på dem så upptäckte jag att de var lindrigt skadade och jag tyckte att de förtjänade det efter allt de hade ställt till med.
En dörr slogs upp och Voldemort öppnade dörren.
- Vad är det för skrik, sa han ilsket och såg dedan på oss.
- De anföll mig bakifrån, sa jag och undrede vad han skulle göra, jag stod där helt utan Caras beskydd och hade skadat två av hans dödstätare.

( Du får vara din far nu, eller annars får du komma in, gör som du vill )

(jag kan vara min far )

Jag satt och studerade några kartor över Hogwarts när folk började skrika utan för dörren och jag reste mig upp dörren och såg Crabbe och Goyle ligga längre ner i korridoren och Caras vän Laura
"Jaså? det gjorde de? och du bestämde dig för att ta hand om dem?" sa jag ilsket. först och främst var Crabbe och Goyle idioter men jag gillade inte att andra straffade dödsätarna utan tillstånd. jag såg argt på Laura och höjde staven och var just på väg att kasta en förbannelse över henne när dörren slogs upp
"Ja?" fräste jag och upptäckte att det var den enda personen i hela världen som jag faktiskt gillade, Cara. jag sänkte staven och såg på henne

(Cara)
jag reste mig från boxgolvet och gick in till huset med Kaname efter mig. jag stannade i dörröppningen när jag såg pappa höja staven mot Laura
"Du skulle bara våga" sa jag och han sänkte staven och han såg på mig och suckade
"Du vet att jag skulle våga" sa han vast och jag ställde mig framför Laura och stirrade på honom
"Flytta på dig Cara jag kan inte ha dina vänner springandes här och lägga sig i mina affärer! jag straffar mina egna dödsätare och jag börjar bli lite trött på det. jag har varit vänlig mot dina vänner för att du bad mig men hon har sagt i mot mig ett flertal gånger" sa min far argt men jag flyttade inte på mig
"Jag lovar att om du så mycket som höjer en hand mot henne får du med mig att göra." sa jag argt
"Du vet mycket väl att jag kan ta hand om dig först" sa han irriterat och höjde staven men jag flyttade inte på mig och jag kände snart den välbekanta smärtan från crucio och jag visste snart inte vad som var upp och ner, men plötsligt slutade smärtan och jag ställde mig andfått upp
"flytta på dig" sa han nu argt men jag skakade på huvudet och drog min egen stav
"Vad tänkte du göra? jag kan inte dö" skrattade han torrt och jag blängde på honom
"Nej men det finns andra sätt jag kan straffa dig" sa jag argt och Kaname morrade men jag tystade honom och min far gav mig en arg blick
"Flytta på dig nu!" sa han argt men jag vägrade och han kastade åter crucio över mig men jag lyckades häva den efter en stund men jag orkade inte resa mig
"Jag lovar att om du gör om det så skadar jag mig själv" sa jag tort och han sänkte staven och gav mig en arg blick och jag andades ut och slöt trött ögonen
"Är du okej Laura?" frågade jag henne oroligt

Jag såg Voldemort höja staven mot mig och jag bet mig i läppen för att inte skrika.
Men dörren slogs upp och Cara kom in och stälde sig framför mig.
Voldemort kastade crusio över henne och hon föll ner.
- Ja det är okej men du skulle inte ha gjort det, sa jag och sjönk ner på knä bredvid henne.
- Du skulle inte ha straffat dem heller, det är ditt fel att jag skadade henne, sa Voldemort och såg ilsket på mej.
- Jag straffade dem inte utan försvarade mig, sa jag ilsket mot honom men tystnade sedan.
Det var inte läge att käfta emot nu, tänkte jag och bet mig i läppen.
Han riktade staven mot oss och bådas stavar flög iväg.
- Nu kan ínte Cara skada sig själv och du borde lära dej att visa respekt, sa han och riktade staven mot mig jag såg hans röda ögon och kände skräcken välla upp inom mig.
Och sen kände jag smärtan, straffkomenderingarna var inget mot det här, tänkte jag och föll ner med ett skrik på golvet.

"Det är ingen fara" sa jag ansträngt och hörde sedan Laura och min fars samtal och min stav flög ur handen på mig och jag hörde snart Laura skrika och jag såg förskräkt på min far och ställde mig i mellan och kände snart den välbekanta smärtan även om den var hundra gånger värre än vad det någonsin varit. smärtan slutade och jag andades andfått
"Sluta ställ dig i mellan" skrek min far och jag satte mig upp
"I så fall får du döda mig" sa jag sammanbitet och jag trodde först han skulle göra det när han höjde staven men snart kände jag den välbekanta smärtan och jag skrek till. jag visste att han var riktigt arg när han avlägsnade förbannelsen. jag slängde en blick på en vas som stod bakom oss och jag puttade ner den och tog upp en av skärvorna och förde den mot strupen.
"Backa, annars skadar jag mig själv" sa jag och mötte min fars blick och för första gången i mitt liv viste jag inte vad han skulle göra

Jag såg Cara med skärvan mot strupen och stälde mig upp.
- Gör det inte Cara, det är inte värt det, sa jag bedjande och såg på henne.
- Nej, hon är inte värd att du ska dö Cara, väste Voldemort.
- Men hallå gör något, du kan inte låta henne skade sig själv, sa jag ilsket, just nu struntade jag i vad jag gjorde bara inte Cara skadade sig själv.
Voldemort såg ilsket på mej och vände sedan staven mot Cara och skärvan flög ur hennes hand.
- Var inte dum, dö inte för hennes skull, sa han ilsket mot henne och kastade en lamslagningsförhäxning över henne.
Sen riktade han staven mot mej.
- Jag tänker inte döda dej eftersom att Cara skulle bli ledsen då, men du ska lärad dej respekt, sa han och kastade åter crusio över mig.
Jag vet inte hur länge det på gick men det var länge.
Sedan hörde jag en dörr öppnades och Snape kom ut.
- Herre fortsätter du skadar du henne ordentligt.
Jag låg där på marken och bet ihop jag tänkte inte låta honom få höra mig skrika. Även om smärtan var hemsk och det kändes som om jag inte skulle klara av mer.

jag stirrade argt på min far och sedan på Laura men sa inget. jag kände hur skärvan flög ur handen och rev upp ett sår och plötslig kunde jag inte röra mig och jag förstod att min far hade lamslagit mig, jag hörde min far kasta crucio över Laura men kunde inte göra något. jag hörde Severus röst och min far lyfte bort förbannelsen och jag hörde hur Severus släppt förtrollningen över mig, jag kände hur handen blödde men brydde mig inte om det utan gick panikartat fram till Laura
"Vad har du gjort med henne?" frågade jag och hoppades inte att hon skulle vara allvarligt skadad
"Du blöder" sa min far allvarligt och försökte titta på min han men jag drog den till mig
"Tror du jag bryr mig om det? låt mig va. jag vill inte ens prata med dig" fräste jag argt och satte mig bredvid Laura och tog hennes hand
"Är du okej?" frågade jag och hoppades hon skulle svara
"Hon klarar sig. kan jag få ta hand om din hand nu?" frågade min far
"Ett ord till från dig och jag lovar att jag slutför det jag påbörjade" sa jag argt och han backad eoch jag vände blicken mot Laura

Jag kände föbannelsen släppa och jag andades ut.
Sen kom Cara fram till mig, och tog min hand.
- Ta det lugnt Cara, sa jag lugnande och reste mig smärtsamt upp.
- Crusio överlever man, sa jag vänligt till henne.
- Hur är det med dig själv?, sa jag och såg på henne.
Jag kastade en skräckslagen blick på Voldemort och vände mej åter till Cara.
- Du skulle inte ha gjort nått, det var jag som gjorde fel, sa jag vänligt och slängde en blick på Crab och Goyle som hade satt sig upp på golvet.

jag andades ut och log mot Laura
"Jag blöder bara lite och har ont i huvudet" sa jag och slängde en arg blick på min far
"Det var ditt eget fel" sa han likgiltigt men jag svarade inte
"Det var inte ditt fel! du försvarade dig! men det är dock ditt fel" sa jag argt och slängde en blick på min far och ställde mig upp
"hon borde inte lagt sig i!" sa min far argt
"Du borde inte kastat förbannelser över henne" sa jag argt
"Du borde inte ställt dig i mitten" sa han argt
"Hon är min vän, jag försvarade henne" svarade jag honom och kände hur mycket jag blödde
"Låt mig lägga om såret" sa han och tog tag i min hand men jag gav honom en örfil
"Släpp mig! jag vill inte prata med dig" sa jag och slet mig loss, och han ryggade tillbaka lite och jag drog upp Laura på fötter och tog med henne ut ur huset och stannade vid stallet och gick in och lutade mig mot boxen.
"Är du säker på att du är okej? jag är ledsen att jag inte stoppade den sista förbannelsen" sa jag och la huvudet på sned

Cara ryckte upp mej på fötter jag slet till mej våra stavar och följde med henne ut ur huset och gav henne staven och jag såg på henne.
- Du kan inte stoppa alla förbannelser, du kunde ju ha dött, sa jag och såg på henne och satte mig ner.
- Men det är okej, lite ont bara men det går över, sa jag leende till henne.
- Jag fattar inte att du gjorde det, det skulle vart mitt fel om du hade dött, sa jag och såg förtvivlat på henne.

"Ja i så fall hade jag dött. men jag vet att han inte kunde döda mig" sa jag och lindade om såret och bet ihop när jag drog åt. "Jag är glad att du är okej. jag var riktigt orolig för dig" sa jag lättat och Kaname buffade lite på mig och jag klappade honom
"varför skulle jag inte göra det?" frågade jag lite förvirrat och satte mig ner på golvet "Och nej det hade inte varit dit fel, tro inte det" sa jag sorgset och slog huvudet i boxväggen och tårarna börja rinna, men jag sa inget