prs yehet & kkaebsong

Så fort Yaosu stänger dörren efter sig kommer Joshua upp på darrande fötter. Hela kroppen darrar som ett asplöv, nej han vet att nittonåringen ljugit. Zihao kommer inte komma tillbaka, det vet de bägge två. Tårarna börjar rinna okontrollerat över kinderna, låter händerna dra till sig sjuttonåringens stickade tröja som modern gjort. Efter att ha hängt upp den har den återgått till Zihaos doft, det känns som hemma och Joshua vill aldrig släppa taget om den. Snyftandes drar han den över huvudet, alldeles för stor men det bryr han sig inte ett dugg om. Kroppen sjunker ner mot golvet, drar till sig teckningen som han lagt märke till att slytherineleven lagt under sängen, och stirrar stumt på den. Fingrarna rör försiktigt vid det tecknande ansiktet, så likt sjuttonåringen. Läpparna börjar darra något förskräckligt, och tårarna rinner ner mot teckningen, gör den alldeles våt. Då han inte har någon lust att förstöra teckningen helt och hållet stryker han bort tårarna från kinderna, vilket inte gör någonting lönt då det bara kommer nya, tyvärr. Joshua biter sig hårt i underläppen, låter inte blicken lämna teckningen en endaste gång.

Hur lång tid hade passerat sedan den där hemska dagen? Några veckor? Några månader? Kanske till och med år? Zihao hade tappat räkningen för väldigt längesen och hade inte förmått sig tänka på dagen då vattnet fortfarande legat fruset över sjön. Det var väl egentligen det enda sättet som han kunde hålla reda på tiden, genom att observera årstiderna. Om man räknade med vintern han stack, så hade tre av den kallaste årstiden passerat. Nu var våren på ingång, med sina porlande bäckar och vårblommor som stack upp lite här och var bland träden. För att vara världens fegaste person, hade sjuttonåringen, som nu var hela nitton år, klarat sig förvånansvärt bra. Att tänka lönade sig inte, faktiskt inte ett smack. Efter att en tillräckligt lång period passerat, efter svält och en massa andra hinder, hade han kommit på att det helt enkelt var bättre att följa insiktinkterna. De där instinkterna som han en gång funnit frånstötande och konstiga, som nu istället kändes helt naturliga. Med lätta steg, tassade han över den barrtäckta marken. Då och då skuttade han över en och en annan otäck fälla som låg utspänd under ett lager skrot. Som om Zihao någonsin skulle bli tillräckligt korkad för att sätta tassen i en sån? Ögonen, mörkbruna och trevliga som alltid, spärrades upp. Karma. Han sneglade ner mot vänster bakben som satt ordentligt fast, med blodet som forsade över den svarta pälsen. Helvete. Utan att kunna hindra sig själv började den svarta lurvbollen tjuta i högan sky. Varför det nu skulle hjälpa.

Det första året med Zihaos frånvaro hade varit rena helvetet. Fallit i samma tankegångar och slutat med ätandet, hamnat på sjukhuset för tredje gången. Dagen är fortfarande klar i huvudet, men nu efter två år har han inga större problem med den. Det händer ibland att han ligger vaken om nätterna och tänker på vart sjuttonåringen, som nu skulle ha fyllt nitton, befinner sig. Om han är okej, tänk om Joshua bara stannat kvar i rummet den där dagen Zihao stack ifrån honom. Nu, som alla andra dagar går han ut med Haru på deras vanliga spår i skogen. Dock bryts vanan när han hör hur någonting tjuter längre in i skogen, får Haru att kvickt agera. Det lät ju lite som en hund i hans öron, så han skyndar sig efter ljudet.
"Åh, Haru," suckar Joshua och skakar på huvudet, dock följer han efter lapphunden som nu växt till sig en hel del. Benen stannar dock till på direkten när han ser hur en varg sitter fast i en fälla. Den svarta pälsen ger honom kalla kårar över ryggen, det påminner honom så mycket om en specifik person. Försiktigt och lugnt rör han sig mot vilddjuret, ett osäkert ansiktsuttryck klätt över ansiktet innan han hukar sig ner vid vargen. Han granskar innerligt de mörka ögonen, hur i helskotta? "Zihao?" viskar han tyst, alldeles skakig på rösten medan han försiktigt tar bort tassen från fällan. Sextonåringen sliter sönder en del av sin tröja och börjar linda in den blodiga tassen, försöker att få stopp på blödningen så gott han kan.

Ögonen som redan var uppspärrade, blev på något oklart sätt ännu större. Zihao stirrade stint på personen framför sig, utan att veta hur han skulle bete sig. Kugghjulen började snurra inne i hjärnan, som under de senaste åren blivit jävligt trög. Personen? Han kände minsann den där personen . Nåja, han hade åtminstone känt honom för några år sedan. Men bara faktumet att han hjälpte en varelse i nöd, utan att ha fått något som helst tecken på att det verkligen var nittonåringen, klargjorde allting för valnötshjärnan. Joshua. Den Joshua? Joshua som han fortfarande var sådär ruskigt förälskad i? Tankarna svämmade över inne i huvudet på honom, gjorde det ytterst svårt att koncentrera sig ordentligt. Alldeles stel i kroppen, med bakbenet svävandes över den barrtäckta marken, blinkade Zihao några gånger. Sedan brast det. Trots att känslorna legat djupt begravda långt inom honom, kom varenda en av dem framforsande. Försiktigt stötte han nosen mot sextonåringens panna. Sextonåringen? Nej, han måste varit betydligt äldre än sä vid det laget. Kanske arton? Yngre? Äldre? Han hade inte en blekaste aning.

Joshua vet minst sagt inte vad det är han ska göra, efter så här lång tid så får han äntligen syn på honom. Även om han fortfarande är djupt sårad över Zihaos försvinnande utan ett endaste ord, så kan han inte hindra sig själv från att känna sig så lättad. Läpparna spricker upp i ett leende. Och efter han försäkrat sig själv om att biten av tröjan sitter fast över tassen så att inget mer blod ska försvinna, vänder han sin uppmärksamhet till vargansiktet.
"Det var väldigt länge sedan," viskar Joshua, känner hur den där klumpen i halsen än en gång byggs upp. Samma klump som han hade när Zihao stack den där dagen, mer än två år sedan. Han stryker händerna över den mörka pälsen, drar in honom i en kram. Han hade aldrig trott att de skulle stöta på varandra igen, därför dunkar hjärtat så pass hårt som det gör. "Men du kommer ihåg mig, eller hur?"

Väldigt länge sedan? Jo, jo det hade det nog varit när han väl tänkte efter. Kugghjulen rörde sig inte speciellt snabbt, men de snurrade åtminstone, vilket var bättre än ingenting. Den lilla kramen fick värmen att sprida sig genom kroppen, fingrarna som strök genom pälsen likaså. Hur hade han någonsin lyckats intala sig själv att de var dåliga för varandra? Och inte bara en gång, utan två. Zihao slöt ögonlocken och andades ut, kände hur svansen började vagga fram och tillbaka, någonting som den inte gjort på extremt länge. I den stunden ville han verkligen gråta och slå på sig själv. Känslorna som bubblat upp vad inte bara positiva, utan en ganska stor del av dem bestod av djup skuld. Hur skulle han någonsin kunna glömma bort någon som Joshua? Vilken dum fråga. För att framhålla det, fnös han högljutt och slickade den andre tvärs över ansiktet. Det borde åtminstone ha klargjort den saken.

Då sextonåringen bestämmer sig för att stanna tillsammans med Zihao ett längre tag, sätter han sig ner i skräddarställning för att börja klia den tjocka pälsen. Gud vad han saknat honom. Han kan inte heller hindra sig själv från att skratta när sjuttonåringen... nittonåringen slickar honom tvärs över ansiktet. Även nu, två år senare kommer Joshua klart ihåg hur Zihao i princip frågat om han skulle säga ja om de skulle gifta sig när han blev arton. Dumma tankar, han borde ha försökt göra sig av med dem, men det har aldrig gått.
"De dumma jägarna har sätt ut fällor i princip överallt här," viskar Joshua, ser hur Haru lägger sig ner tätt intill Zihao. "Vill du följa med tillbaka? Jag kan fixa det bättre där, tog inte med min trollstav ut direkt, tyvärr."

Hela situationen var så otrolig att Zihao knappt vågade tro att den var verklig. Hur många gånger hade han inte funderat på att släntra tillbaka till familjen Lewis hus och smyga upp på Joshuas rum? Efter ett tag hade visserligen de tankarna tynat bort, men i början var de ständigt där. De hade väl egentligen aldrig riktigt försvunnit, vilket blivit fastställt i samma sekund som artonåringen lossat fällan från bakbenet. Men det var fel att tränga sig in i den andres liv igen, bara sådär. Inte bara fel, det var oacceptabelt och vidrigt. Däremot kunde han, trots det, inte hindra sig själv från att nicka, med stora ögon. Vad skulle han inte ge för att återgå till någonting lite mer normalt? Nu skulle ju det kanske bli ett jävla helvete, då Zihao inte ens visste hur han skulle lyckas skifta tillbaka. Men kanske, bara kanske, det var värt att ta chansen nu när han fått den serverad på ett silverfat?

"Okej," säger Joshua med ett litet leende strykandes över läpparna, glad över att nittonåringen gått med på erbjudandet. Visserligen har han aldrig lyckats förlåta Zihao från den där dagen, och det kommer han antagligen inte att kunna göra på ett bra tag. Dock kan han ju inte låta den stackars lurvbollen blöda i skogen, där jägare springer runt då och då. Försiktigt tar han tag i Zihao, för att sedan försöka bära upp honom. Nej, han är verkligen inte tillräckligt stark för att klara detta, men det är ju värt ett försök. "Jag är fortfarande inte särskilt stark." Skämtar han med ett lätt skratt medan han försöker bära honom så gott det går, med en nyfiken Haru släntande efter sig.

Jösses, vad höll Joshua på med egentligen? Visserligen hade han jävligt ont i sitt stackars ben, men den andre skulle med största sannolikhet inte orka bära honom hela vägen tillbaka till huset. Zihao sprattlade till, rullade ner från artonåringens famn och fann fäste på marken, med nöd och näppe. Nej, gå kunde han allt göra. Med en liten fnysning, ruskade han ut pälsen och lyfte det skadade bakbenet från marken, för att sedan stå och glo stint mellan Joshua och Haru. Sist han sett hunden hade denne varit betydligt mindre. Även om han inte var i närheten av lika som som Zihao själv, hade han defintivt vuxit till sig. Det verkade däremot inte Joshua ha gjort, som fortfarande måste vara runt samma längd som för två år sedan. Tiden hade verkligen runnit iväg, någonting som han inte lagt någon vidare tanke på förns i den stunden.