prs yehet & kkaebsong

Joshua stirrar tyst framför sig, osäker på vad det är sjuttonåringen håller på med vid det här laget. Visserligen hade Zihao bett honom att gå därifrån, men hade han haft en annan avsikt till det? Utan att riktigt hinna svara Weimin, rör han sig kvickt ut ur köket. Struntar fullständigt i artigheterna och skyndar sig upp för trapporna. Men när han väl kommer fram till sitt sovrum finner han det helt tomt, sjuttonåringen försvunnen.

Zihao visste att det han höll på med var grovt fel, mot både honom själv och Joshua. Med slokande öron och sorgsna ögon slängde han en sista blick på det mysiga huset. Nej, han kunde inte stanna. Punkt slut. Bara hans rena närvaro utsatte alla som han brydde sig om för en fara han uppenbarligen inte kunde styra över ett smack. Även om det smärtade sjuttonåringen någonting enormt att börja röra på benen igen, så gjorde han det ändå. Han hade aldrig förtjänat någon som Joshua och skulle aldrig göra det heller. Allt han gjorde var att orsaka allt annat än lycka.

Yaosu, som skyndat efter Joshua, stannade till i dörröppningen med munnen lätt öppen.
”Drog han? Hoppade den lilla jäveln på riktigt ut genom fönstret och stack?” Frågade han med andan i halsen och gick fram till fönstret, kikade ut för att finna den yngre broderns sönderslitna kläder på marken nedanför. Vad fan hade flugit i den lilla idioten egentligen? Han lutade sig längre ut genom fönstret och kollade bort längsmed sjön, men kunde inte se ens en glimt av Zihao. ”Helvete.”

Klumpen i halsen blir allt tjockare, ögonen vattnas utan att Joshua ens märker det själv. Varför hade han inte stannat? Sjuttonåringen hade lovat att aldrig lämna honom igen. Med ett djupt andetag känner han hur synen blir alldeles dimmig, ögonen alldeles för våta för att han ens ska kunna se Yaosus rygg vid fönstret. Fan, fan, fan. Den ynkliga, slanka kroppen faller ner mot den vinröda fåtöljen i rummet och gömmer ansiktet i händerna. Tårarna kommer som okontrollerat, får de rediga rosiga kinderna att bli allt mer puffiga och röda. Joshua tvingar sig själv att knippa efter andan för att han själv inte ska få en panikattack. Vilken riktigt härlig jul.

”Joshua, kolla på mig”, sade Yaosu tvärt och satte sig ner framför gryffindoreleven. Även om nittonåringen också hade världens lust att börja gråta, så höll han bestämt tårarna inne. Han tog försiktigt tag i Joshuas händer och spände de mörka ögonen, som var så ruskigt lika Zihaos, i den andres. ”Han vet inte vad han håller på med, slår vad om att han bara fick panik”, mumlade han tröstande och bet ihop käkarna. Egentligen visst han innerst inne att sjuttonåringen inte alls skulle komma tillbaka, men det behövde inte dennes pojkvän veta just där och då. ”Den lilla idioten kommer att komma tillbaka ska du se.” Förr eller senare, lade han därefter till för sig själv. Vilken röra.

Joshua tar ett djupt andetag, lugnar ner sig själv allt han kan. Tårarna känns som tunga hantlar när de rullar ner över kinderna, får ögonlocken alldeles utmattade och trötta. Just i den stunden kan han inte sluta se allt som är likt Zihao i Yaosus utseende och röst, de stora händerna, och de mörka ögonen som han så avgudar. Det måste vara känslan av händerna som håller om hans egna, och de mörka ögonen som får Joshua att känna knivar i hjärtat. Som får Joshua att göra något riktigt dumt, i panikens gång. Sextonåringen pressar därför sina läppar mot nittonåringens, alldeles säker på att det är Zihao han kysser. Intalar sig själv att det är Zihao. Dock går det inte, då läpparna är så olika från varandra att han tvingar sig själv att spärra upp ögonen. Vilken jävla röra han är. Joshua har lust att slå sig hårt i skallen när han inser att läpparna inte alls tillhör sin pojkvän, och viker med ens undan.
"Förlåt, förlåt, förlåt.." viskar han aningen krampaktigt, kramar om sina armar hårt i försök om att bara glömma bort allt som hänt under den hemska dagen. Allt han gjort så fel.

Det tog några riktigt långa, förvirrade, sekunder för Yaosu att inse vad det var precis som hänt. Han stirrade på Joshua med rynkade ögonbryn, ögonen smått uppspärrade. Jo, nittonåringen tyckte defintivt att den andre var riktigt söt och trevlig, men det var fel. Så jävla fel. Utan att le, skakade han på huvudet och slöt ögonlocken.
”Det är ingen fara Joshua”, försäkrade han och rätade på sig. ”Jag förstår att allting måste vara väldigt jobbig för dig just nu och jag klandrar dig inte för det”, fortsatte han och försökte lirka loss de nästan makabert, mindre händerna som höll krampaktigt om den andres armar. ”Kom, vi går ner och tar en kopp te så ska du nog allt se att han kommer tillbaka innan mörkret fallit. Han är ju jätterädd för mörkret.” Jo, i Yaosus tankar skulle Zihao definitivt vara tillbaka innan kvällen. Hans älskade lillebror som var rädd för precis allting. Han kunde väl knappast våga vara ute själv i kylan någon längre tid? Eller?

Nej, det är inte det minsta okej. Joshua stirrar ner i golvet och släpper försiktigt taget om Yaosus händer, gud vilket vrak han är, hur hade han ens kommit på tanken?
"Du bara påminde mig om honom, förlåt.." viskar han, nej han vill att det är Zihao som håller om honom, inte hans bror. "Det är okej, gå du." med ett svagt, ursäktande leende ser han upp på nittonåringen, någonting måste vara riktigt fel på honom. "Jag stannar här uppe."

”Jag kan inte bara lämna dig ensam, det måste väl till och med du förstå?” Påpekade Yaosu försiktigt, men tog trots det ett steg tillbaka för att respektera Joshuas vilja. Han vände blicken mot fönstret igen, släntrade långsamt fram och stängde det. Om nu Zihao skulle få för sig att komma tillbaka, så skulle han defintivt inte klättra in genom fönstret. Det ville säga, om denne inte helt förlorat förståendet. ”Joshua, snälla”, bad nittonåringen med gråten i halsen och vände sig om. ”Kan du inte följa med ner? Det kommer kännas mycket bättre då.”

Kanske det är oerhört själviskt av honom, men Joshua har absolut ingen lust att gå ner. Nej, det skulle bara förstöra dagen för allihop om de båda två kommer nerslantande för trapporna alldeles tårfyllda. Och för åtminstone en gång på hela hans hemresa vill han inte vara en stor börda för varken sin mor eller bror. Inte heller Yaosu eller Weimin för den delen. Tvekandes ser han upp på nittonåringen, ser hur hans ögon också är alldeles fyllda med tårar.
"Okej," viskar han tyst och harklar sig lätt, känner hur hela hjärtat och ögonen blir utmattade. Joshua kniper ihop ögonlocken en kort stund, tvingar ner den tjocka klumpen i halsen ner till magen, där den bara blir allt större. "Jag kommer ner snart."

Med en tveksam blick, började Yaosu röra sig mot dörren. Han sneglade bakåt mot Joshua en sista gång innan han slank ut genom öppningen och stängde den efter sig. Om sextonåringen ville vara ensam så var det helt enkelt så, det var ingen idé att börja pressa honom i ett läge som detta. Även om nittonåringen sagt att han skulle gå ner och ta en kopp te, gled han ner längsmed väggen och sjönk ihop på golvet. Dumma, dumma Zihao. Vad tänkte idioten ens med? Tårarna som hållits tillbaka började strömma nerför de bleka kinderna. Han skulle med största sannolikhet aldrig få se den där idioten igen under hela sitt liv. Det var inte ens säkert att han skulle känna igen den yngre brodern om han så stod framför honom.