Sjunde året på Hogwarts

"Ja jag ser er. även om det gör ont att se" sa jag vänligt "Och det hade varit mitt val. du hade inte behövt skylla på dig själv" sa jag bestämt
"Du har gjort ett utmärkt jobb och gör som Laura säger och sov. vi klarar oss" Severus lämnade oss och jag andades ut. "Han är antagligen helt slut, men han vill veta att vi var okej innan han sover" sa jag och var glad över att han är som han är
"han gav inte upp i alla fall" sa George
"Nej Severus ger inte upp! jag hade fått bett honom ge upp för att han skulle göra det" sa jag och hörde ett skall. "Kaname" sa jag och hunden hoppade upp i knät. "Så det är så här du ser ut" sa jag och kramade den söta hunden och dörren öppnades och min far kom in
"Hej pappa" sa jag och det tog ett tag för honom att reagera
"Så du ser igen?" sa han och jag log och nickade. han kom fram till oss och de andra backade lite. han satte sig i fönstret mitt i mot mig
"Vad skönt" sa han
"Ja, fast ögonen gör lite ont men det blir nog bättre." sa jag och han nickade
"Ja jag ska be Severus säta igång med det med en gång" sa han
"Nej låt honom sova. verken jag eller Laura har några livshotade skador längre så låt han sova ut." sa jag allvarligt
"Som du vill" sa han och strök mig över håret och lämnade oss jag lutade mig mot Laura och log glatt men de andra stirrade på oss
"Varför ser ni så förvånade ut?"

- Klart att det gör ont, du har inte vant dej än, sa jag och såg på henne.
- Och sen hade jag ändå skyllt på mig själv eftersom jag gav med mig och lät Sev ta hand om mig först, sa jag och såg allvarligt på henne.
- Hon är envis vett du, sa Draco.
- Jag vet men det är jag också och jag bara gav med mig, sa jag och såg på Draco.
Voldemort kom in och satte sig vid oss de andra backade flera meter från honom.
Och jag flinade lite för mig själv, att sitta kvar i hans närvaro kändes inte så konstigt längre även om jag inte precis gillade det.
Han gick ut och lämnade oss och de andra stirrade på oss.
- Ja, men han verkade ju mänsklig, sa Fred förvånat och jag himlade med ögonen.
- Har inte Cara sagt det? Hennes far är som en far för henne, har ni inte fattat det nu så är det bäst att ni börjar nu, sa jag glatt och såg på de förskrämda ansikterna.

"Det hade väll varit dum att skylla på dig själv? för hundrade gången så är jag hellre blind än att du är död" sa jag bestämt till henne
"Lika bra du ger dig Laura, den här damen lär aldrig göra det" sa Yaxley skämtsamt och jag himlade med ögonen
"Jag tror aldrig de kommer fatta det" sa jag lite roat och slängde en blick på Fred
"Han är du-vet-vem han ska inte vara snäll" sa George lite förvirrat
"Så kan man ju inte säga. det är ju som att säga att du aldrig får vara allvarlig! och jag gillar att min far är snäll mot mig så jag tänker inte be honom sluta" sa jag lite roat och ställde mig upp
"Jag är hungrig" sa jag och log mo0t dem. "Antingen sitter ni kvar eller så följer ni med ner till köket?" sa jag och inväntade deras svar

Jag sa inget åt Caras, kommentar lika bra att hålla tyst.
För att ge mig det tänkte jag inte göra.
- Köket, sa jag och vi ställde oss upp och gick ner för trappan.

Jag nickade lyfte upp Kaname och började gå ner för trappan och in till köket där Bella satt
"Hej Bella" sa jag och inväntade hennes reaktion och jag behövde inte vänta länge
"Du ser" sa hon förtjust och hoppade upp från stolen och gav mig en kram
"Ja jag ser, Sev botade mig" sa jag glatt
"Jag blir så glad. ja han är väll bra att ha ibland" sa hon lätt och jag visste att hon och Sev inte gillade varandra
"Bella skulle du kunna lämna köket, vi vill vara lite ensamma" sa jag och hon slängde en blick på mina vänner. "JAg lovar att jag kastar crucio över dig igen i fall du rör dem!"
"Som du vill min lilla vildkatt" sa hon och lämnade glatt rummet och jag gick fram till spisen
"Ja ni kan vara förvånade nu. måste ni alltid bli det? och vad vill ni ha att äta?"

Bella gick ut och de andra bara stirrade efter henne.
- Men skärp er, sa jag trött.
Det finns nått som heter dölja sina känslor, sa jag roat och gick fram till spisen.
- Jag är sugen på oxfilé, klyftpotatis och bea, sa jag glatt och kollade på vad de andra tyckte.

"de kommer aldrig lära sig det. De goda har inte den uppfostran" sa Yaxley roat
"men de är ju typ snäll" sa Fred och slog sig ner på en stol
"men för tusende gången ingen är genom ond" suckade jag och log sedan mot Laura "jag är inte lika bra kock som Severus men jag ska göra mitt bästa" sa jag och började laga maten och efter en stund vände jag mig om
"okej varför är ni så tysta? Jag har nog aldrig varit i ett rum där tvilingarna är tysta!"

- Då är jag typ halvgod då?, sa jag roat och såg på Yaxely.
- Då hjälper jag dej med maten, sa jag glatt och började hjälpa Cara och väntade sedna på deras svar.
- Alla är typ snälla, sa Fred.
- Nej, alla är snälla mot Cara, sa jag roat och fortsatte med maten.

"tack" sa jag och tog glatt i mot Lauras hjälp
"det är för att jag ger alla en chanse och för att jag är vänlig mot alla" sa jag och Yaxley harklade sig
"okej jag är snäll mot alla från början men kan ändra mig" sa jag
"det kan jag gå med på" skrattade han lite och tvillingarna såg förvånat på honom
"jag tänker inte ens kommentera det" sa jag till Laura och vände köttet och tog fram en tallrick. "Trevor" ropade jag och en dödsätare kom in
"härskarinna" sa han och bugade. Jag la upp mat på en tallrik
"ta det här till Severus. Men väck honom inte!" sa jag bestämt och gav Trevor tallricken, han bugade och försvann.
"ja dukar" sa Draco och jag nickade och ställde sen fram maten och började ta för mig
"jag har inte förgiftat den" skrattade jag och log

Jag satte mej ner och tog för mig av maten och såg på de andra.
- Men slappna av, världen går inte under, sa jag och och himlade med ögonen.
- Det här var jättegott, sa jag till Cara och log.
De andra satte sig ner och vi började äta.