prs yehet & kkaebsong

"Nej, det är du inte,"försäkrar Joshua viskandes och stänger dörren han precis öppnat, för att än en gång gå fram till Zihao. Han lägger sina händer i den andres och kramar om dem, den äldre ska inte få dåligt samvete bara gör att Joshua är så lättsårad i dessa stunder. "Förlåt.. Klart att du får skratta, jag vill att du ska vara glad, och jag vill göra dig glad. Jag tar bara åt mig för mycket."

Med kallsvetten rinnande nerför ryggen, vände Zihao de uppspärrade ögonen mot Joshua.
”Jag säger inte det här för att jag är arg på dig, det svär jag på..men kan du gå? Och helst stänga och låsa dörren efter dig”, bad han tyst och bet ihop käkarna. ”Bara gå ner och, jag vet inte, socialisera dig med alla trevliga människor eller något?” Föreslog han därefter halvt panikartat. Efter hur många månader? Två? Tre? Varför skulle helvetet dra igång just där och då? Kunde det inte ha väntat tills efter lovet?

Panikattack, Joshua känner igen dem så väl. Och även om han inte vill gå, så vet han att i liknande situationer har han aldrig velat ha sällskap. Försiktigt lägger han sina händer om Zihaos kinder, stryker försiktigt tummarna över den kalla, bleka huden.
"Jag älskar dig, så himla mycket.." Försäkrar han, försöker att lugna ner sjuttonåringen bäst han kan. "Ta djupa andetag, du vet meditering? Det kan vara riktigt bra vid såna här tillfällen.. och så kan jag lämna dig ensam."

Joshua hade alldeles rätt om det faktumet att Zihao för tillfället hade en panikattack. Men en panikattack hos slytherineleven hade en tendens att locka fram saker som inte borde kunna lockas fram i vanliga fall. Han vred sig bort från sextonåringens händer, trots att han älskande den andres beröring.
”Jag sa gå. Vad är det du inte förstår? Stick, stäng och lås dörren.” Orden halvt om halvt flög ur honom, utan att han hann hindra sig. Bra jobbat, Zihao. Så jävla finkänslig, som vanligt.

Joshua gnager sig i läppen innan han nickar lätt,.
"Okej," viskar han med ett svagt, bittert leende innan han ställer sig upp. Det finns ingen anledning till att försöka tvinga Zihao att meditera, andas. Och inte heller att stanna kvar för sextonåringens del, men han vill så gärna se till att sjuttonåringen är okej. Ensamtid behöver de ha båda två. "Bara.. Säg till om jag kan göra något för dig?" Kanske det är bäst att stanna. Nej, han vill inte göra Zihao arg. Mer än vad han redan gjort så han stänger dörren efter sig och rör sig ner för trapporna.

I samma sekund som dörren gled igen, föll Zihao ihop i en trasslig hög på golvet. Trots att han försökte ta djupa andetag, slutade inte dunkandet. Det förbaskade, jävla dunkandet som bara kunde betyda en sak. Paniken som redan slagit rot inom sjuttonåringen växte sig bara starkare allt eftersom tankarna snurrade vidare. Joshua måste verkligen vara riktigt förbannad på honom nu, efter det lilla utbrottet som råkat undslippa honom. Men han hade inte hjärta till att erkänna att han fortfarande, trots allt arbete han lagt ner på det, hade problem med skiftningen. Åtminstone nu, utan det där nedrans elixiret.

I köket är det fullt liv, modern och Yaosu arbetar gladeligen med maten, julmusiken på tyst i bakgrunden. Samuel och Noah sitter och formar pepparkakor, eller ja, trycker i sig pepparkaksdegen snarare sagt. Blicken vilar på Weimin, som så fridfullt håller på med ett litet pepparkakshus med Haru nöjd i knät. Joshua biter sig hårt i läppen, om han sätter sig vid dem kommer han bara dra ner stämningen, alldeles för orolig för Zihao som är där uppe alldeles ensam. Han kniper ihop ögonen och skakar på huvudet åt sig själv, innan han sätter sig ner bredvid pojkvännens lillebror.
"Kan jag hjälpa dig med det där?" Frågar han vänligt, ett leende strykandes över läpparna. Kanske att dekorera pepparkakshus kan få honom på andra tankar, det har han alltid varit duktig på efter års av tränande.

Weimin tittade upp från sin lilla kreation och log gulligt mot Joshua. Fjortonåringen blev genast bra mycket trevligare när inte någon dum Zihao var i närheten, vilket han för tillfället inte verkade vara.
”Javisst, hade tänkt bygga ett torn”, svarade han glatt och flyttade lite på stolen så att gryffindoreleven kunde komma lite närmare. ”Tänker mig att det ska bli betydligt större än det här, men det tar lite tid..kanske går snabbare nu när du hjälper till”, fortsatte han därefter fundersamt och sneglade ner på Haru, kliade den lilla hunden bakom örat med en av de smutsiga händerna. Det kunde defintivt bli ett väldigt snyggt pepparkakshus om han fick lite extra hjälp. ”Vill du ta hand om dekorationerna så kan jag sätta ihop delarna?”

Jo, Weimin är verkligen en liten ängel, det är svårt att tro att han kan skvallra och inte hålla hemligheter. Men men, det gör Joshua glad att fjortonåringen inte avfärdat hans förslag på direkten.
"Gud så häftigt, ett torn har jag inte gjort innan," erkänner sextonåringen imponerat. Nej, han har gjort många olika hus under sina juledagar, men inte ett stort ton. Med ett nöjt leende sätter han sig ner med ett nöjt leende. "För mig kvittar det, dekoreringen är i mina ögon det roligaste, bara du inte ger mig den uppgiften för att vara snäll." Påpekar Joshua roat, kanske Weimin gillar att sätta ihop delarna, det är väldigt pilligt, men om fjortonåringen nu gillar att dekorera, kan se göra det båda två.

”Nejdå, jag är väldigt duktig på att sätta ihop saker, har en hel samling därhemma med byggsatser”, försäkrade fjortonåringen och började göra en mall för tornet han nyss talat om. För att vara så ung, var Weimin väldigt duktig på att planera och vara noggrann med precis allt han höll på med, speciellt skolan. Just som han skulle skära i pepparkakan, för att få fram rätt mått, ryckte han däremot till och stirrade upp mot taket. ”Vad i helvete håller Zihao på med?” Frågade han med rynkade ögonbryn och släppte kniven han höll i. Yaosu, som verkade ha tänkt precis samma sak, störtade in i köket med ett ytterst frågande ansiktsuttryck.
”Vad är det som låter egentligen?” Frågade han och sneglade tvekande bort mot trappan, för att sedan låta de mörka ögonen glida upp mot taket.