Sjunde året på Hogwarts

Jag hörde de andra prata med Laura och sedan hur Severus lämnade rummet och hur Laura satte sig hos mig
"vad tror du?" fräste jag men lugnade mig sen. "förlåt. Jag var bara så rädd att förlora dig. Jag vill inte att du ska dö. Du är min bästa vän!" sa jag och kunde inte få tårarna att sluta rinna
"shhhy" sa Yaxley och höll om mig och nickade
"jag vet inte vad jag hade gjort om du dött, Laura..." jag kunde inte Säga något mer

Jag såg chockat på henne jag var fortfarande ovan med att någon brydde sig om mej, och skulle sakna mej.
Jag la armen om henne och visste inte vad jag skulle säga.
- Du är min bästa vän med, och jag är glad över det.
Och inte ska jag dö heller, sa jag tröstande.
Så lätt blir du inte av med mig, sa jag skämtsammt och torkade hennes tårar.
- Men nu har jag sagt åt Snape att hjälpa dej, för jag vill inte att du ska vara blind, sa jag tröstande och höll om henne.

Jag bara nickade och log lite
"vad bra. Hag vill inte att du dör" sa jag och lutade mot henne. "du skrämde mig verkligen. Jag trodde verkligen du skulle lämna oss" sa jag och kände hur det började sjunka in att hon inte skulle dö
"vi får hoppas att Severus lyckas" sa Draco
"han gör sitt bästa. Men snälla låt inte så förskräckta och snälla dalta inte med mig" sa jag och slöt ögonen

- Inte ska jag dö inte, sa jag tröstande och kramade om henne med ena armen medans hon lutade sig mot mej.
- Men Cara fattar du inte att vi är lika oroliga för dej som du var för mig?
Bli inte arg om vi daltar med dej, vi gör det bara för att vi älskar dej och inte vill att du ska vara blind hela dit liv, sa jag vänligt till henne.

"Lovar du?" frågade jag oroligt och log sedan
"Klart jag förstår att ni är oroliga för mig och klart jag förstår att ni älskar mig och jag förstår att ni inte vill att jag ska vara blind men jag vill ändå inte att ni ska dalta med mig om jag nu blir blind för gott så måste jag lära mig ta hand om mig själv" sa jag allvarligt
"Du är hopplös" jag hörde min fars röst och de andra blev tysta
"Du har lärt mig" svarade jag lite roat
"Ja och jag vet inte om det ska vara något bra" sa min far och jag log lite
"Klart det är. det har ju hjälpt mig hitils" sa jag och log
"Ja kanske det. jag ville bara veta hur du mår?" frågade han
"Det är okej, Laura skrämde mig bara" sa jag och puttade lite på min vän
"Det var skönt att höra, jag kommer tillbaka om en stund. Severus kommer nog upp om en stund" sa han och lämnade rummet
"Ni kan andas ut" sajag lite roat till de andra

- Klart jag inte ska dö, sa jag och log glatt.
- Och självklart ska jag inte dalta med dej om du nu blir blind.
Jag ska hjälpa dej så att du blir så självständig som möjligt, sa jag och log glatt.
- Jag har skrämt dej två gånger, jag undrar om det är ett rekord, sa jag roat och knuffade henne tillbaka.
Jag såg på de andra som andades ut och såg lättade ut när Voldemort hade gått.
- Jag andades helt normalt, jag tänker kanppast att han är här längre, sa jag med ett roat flin.
Jag hörde steg uppför trappan och in kom Snape.

jag log lättat
"Ja du är nog den första som lyckats skrämma mig på flera år. du får väll känna dig stolt. och jag är glad om du hjälper mig utan att dalta med mig" sa jag och log lite
"Han har ju lovat att inte göra er något" sa jag roat och hörde dörren öppnas och undrade vem det var
"Det är jag Cara." sa Severus och jag nickade och han kom fram till mig. "Prova och se om den här funkar" han gav mig en dryck och jag svepte den och väntade på att något skulle hända. jag såg att det började bli ljust
"Kan ni släcka lampan och dra för gardinerna" sa jag och stängde ögonen igen

- Japp jag är superstolt, sa jag roat.
- Varför sk vi göra det?, sa Fred och såg oförstående på Cara.
- För att hon inte är van med ljuset.
Det är typ som på morgonen när du vaknar, då vill du inte ha skarpt solljus på dej utan vänja dig eftersom, sa jag och riktade staven mot lampan som släcktes men lät gardinerna vara.
- Du får vänja dej med lite ljus, sa Severus vänligt och vi såg alla spänt på Cara.
Hoppas att det funkar bad jag tyst för mig själv.

"Du är bra korkad ibland" sa jag till Fred men log sedan och nickade mot Severus och öppnade ögonen och försökte fokusera blicken. långsamt började konturerna av personerna komma in och de såg lite förskräckt på mig
"Kan åtminstone en av er se på mig som om det hör kommer funka?" bad jag dem men de svarade inte
"Hur känns det?" frågade Severus
"Det gör ont i ögonen och eftersom ni ser på mig som om jag ska dö eller något så gör ni mig nervösa" sa jag och försökte le

- Cara, du ser vad glad jag blir, sa jag glatt och kramade om henne.
- Jag är så glad, jag trodde du skulle förlora syn för alltid, det hande jag aldrig förlåtit mej för, sa jag glatt och släppte henne och såg på de andra som bara stod där och log.
- Skönt, nu är det bara ditt sår kvar Laura, sa Snape och log glatt mot Cara.
- Nej du, du ska sova först, sa jag strängt och log sen.
Till min förvåning lydde han och gick och la sig.
- Han måste va trött, sa jag oroligt men kramade sedan Cara en gång till.