prs yehet & kkaebsong

Ögonen fastnar i Zihaos blick, huden kittlas likt hysteriskt när läpparna och tänderna kommer i kontakt med det ömma skinnet på nacken.
"Det var du som sa att du gillade jordgubb, " påpekar Joshua och låter huvudet falla aningen på sniskan så att sjuttonåringen ska komma åt bättre. Kanske ett dumt väl, men han gillar kyssar mer än vad han ogillar kittlande. "Klart man vill göra dig glad, dumbom."

När Joshuas huvud föll på sniskan, lutade Zihao sig tillbaka med ett ryck och brast ut i världens gapskratt.
”Vad gör du? Det ser fan ut som om du vill att jag ska sätta tänderna i dig. Jag är ingen vampyr, Joshua”, kved han och gömde ansiktet i händerna. Tårarna forsade ner för kinderna, som brutit sig fram. Det var väldigt längesedan han fått ett skrattanfall, och ännu längre sedan det var så hysteriskt. Han gömde huvudet i sextonårigens bröstkorg, i ett försök att kväva skrattet och ta död på det. Herregud.

Blängandes stirrar Joshua på sjuttonåringen, kniper ihop läpparna och käken.
"Åh vad dömande man kan vara, förlåt, men det är du som biter i folk om och om igen, som en vampyr." Med de orden sparkar sextonåringen löst till Zihao i magen. Alldeles för generad för att vilja se honom i ögonen. "Nästa gång ska jag göra det jävligt svårt för dig istället, så inget mer nafsandet för dig, ska du veta."

”Men hallå! Aj”, utbrast Zihao och rullade ner på golvet bredvid Joshua. Även om den lilla sparken fått det att värka i magen på sjuttonåringen kunde han inte hålla skrattet inne speciellt länge. Med händerna virade omkring magen rullade han runt, fram och tillbaka på golvet knippandes efter luft. ”Förlåt, jag kan inte sluta”, jämrade han och rullade ihop sig intill den andre. Han slog löst pannan mot sextonåringens axel, vilket tillslut ledde till att skrattet avtog en aning. ”Åh, herregud..”

Som sagt, Joshua är tillräckligt osäker redan, och när sjuttonåringen sedan börjar skratta åt honom, tar han bara illa upp.
"Du förtjänar den." Säger han lätt och ställer sig upp från sin plats på golvet. Blicken vilar på Zihao i tystnad innan han börjar röra sig mot dörren. "Jag går ner så länge. Hämta andan du."

Zihao, som äntligen lugnat ner sig, stirrade stumt efter Joshua. Hade han gjort någonting fel? Var det skrattet som gjort sextonåringen så bitter? Nu när han tänkte efter så hade gryffindoreleven tagit väldigt illa upp när han tidigare skrattat åt honom för några månader sedan, runt halloween.
”Joshua..” började han och satte sig upp när stämbanden började fungera igen. ”Du vet att jag inte menade något illa, jag tyckte bara att hela situationen var lite lustig.”

Joshua låter handen stanna vid dörrhandtaget, han vet mycket väl att han överreagerar och att hjärnan gör honom dum. Men när någon skrattar åt honom, kopplar han det bara till stunderna då Zihao mobbade honom. Rädd för att varje steg ska gå fel och allt ska bli som det var förut, det går inte direkt bort så snabbt.
"Jag vet att du inte menade det, men man kan bli sårad iallafall." Säger han lätt och ser i tystnad bak mot slytherineleven. "Det är lugnt, min dumma hjärna överreagerar precis som vanligt bara.."

”Jag skulle aldrig skratta åt dig för att vara elak”, mumlade sjuttonåringen som blivit vit som ett lakan. Varje gång han gjorde Joshua illa, vare sig det var psykiskt eller fysiskt, sjönk hjärtat genast som en sten och kroppen blev stel av någon slags undermedveten skräck. Han drog händerna över ansiktet med en djup suck, påminde sig själv om att ta lugna andetag och inte tappa behärskningen. Den sköra, ömtåliga beshärskningen. Utan stormhatten var den nästan obefintlig, vem visste när Zihao skulle kunna tänkas brista? I princip vad som helst kunde ju utlösa det.

Blicken vilar på sjuttonåringen i tystnad, ett litet leende strykandes över läpparna. Dumma, dumma hjärna. Om Joshua inte skulle vara så svag och känslomässig skulle de inte ha hamnat i alla knepiga situationer.. inte vara lika fasta.
"Okej," säger han endast och biter sig i underläppen. Tänk om de bara skulle kunna sluta bråka? "Jag är bara dum i huvudet Zihao, jag borde inte ta det till mig, men av någon anledning kan jag inte sluta göra det."

Händerna som börjat darra lätt, grep nästan krampaktigt tag om Zihaos stackars huvud. Det dunkade något alldeles förfärligt, så pass att det kändes som om han skulle explodera.
”Det är jag som är dum i huvudet”, viskade han och knep ihop ögonen, med en grimas. ”Gå ner du, jag kommer sen”, försökte han sig på och rufsade om sig själv i håret, som om det skulle få dunkandet att avta. Hur kunde han vara så dum? Varenda jävla gång, han var ju mästare i att vara okänslig.