Sjunde året på Hogwarts

(haha xD aa sov så sött hjärtat ♥ ja vi hörs i morgon ♥ )

jag vaknade av att Kaname slickade mig i ansiktet och jag skrattade lite.
"Jag är hungrig" sa jag till min far
"Jag följer dig ner till köket" sa han och vi reste oss upp
"Låt de andra sova" sa jag och vi lämnade tyst rummet och efter en stund satt vi i köket.
"Vad vill du ha?" frågade han
"Te och en smörgås" sa jag vänligtoch snart hade jag båda och log.
"Hur känns det?" frågade han
"Jag vet inte jag gillar inte mörkret, jag gillar inte att inte inte se, jag känner mig så hjälplös" sa jag sorgset
"Du är allt annat än hjälplös" sa min far och tog min hand och jag nickade.
"Nej jag vet men jag känner mig hjälplös. jag menar jag ser ju inget, jag kan ju inte ens använda min stav" suckade jag
"Vi kommer på något." sa han vänligt och jag nickade och gäspade
"Kom jag tror du behöver sova igen" sa han och vi gick upp till rummet igen och jag la mig bredvid Draco och min far la en filt över mig
"Jag har en del att ta hand om. sov så gött" sa han mjukt och gav mig en puss på pannan och försvan sedan, jag slöt ögonen och somnade igen

Jag vaknade av att Severus skakade på mig.
- Vakna, sa han skarpt, men jag ruskade på huvudet och försökte somna om.
- Kom igen nu du är tvungen till att vakna, sa han och skakade mig ännu hårdare.
Jag kännde en våg av trötthet komma över mig och jag somnade om fast han skakade på mig.
Jag kände en skarp smärta i handleden och skrek till och slog upp ögonen.
Snape höll ett hårt tag om min blödande handled.
- Jag är ledsen, mna jag var tvungen att väcka dej, sa han och gav mig mera av drycken.
- Du får sova två timmar till jag väcker dig åter igen, sa han och släppte taget om mig och jag föll åter ner i kuddarna och somnade.

jag vaknae av att Laura skrek till och satte mig upp
"Det är ingen fara" sa Severus
"Men hon skrek" sa jag förskräckt
"Jag var tvungen att väcka henne och enda sättet var att jag tryckte på såret." sa han och jag nickade och reste mig upp och letade mig fram till fönstret och satte mig i det.
"Det regnar fortfarande" sa jag och lutade huvudet mot rutan
"Ja, det ser ut som en storm är påväg in" sa min gudfar och jag nickade
"Jag önskar jag kunde se den" sa jag lite olyckligt
"Jag kan göra en dryck åt dig om du bara till låter mig" sa han bedjande
"Nej! jag vill att Laura ska överleva" sa jag bestämt och han suckade
"Klarar du dig om jag lämnar rummet en stund? jag måste hämta mer av drycken" sa Severus och jag nickade och han lämnade rummet. jag kände snart en duns i knät och förstod att det var Kaname, jag klappade honom och han viftade glatt på svansen
"Får jag sätta mig?" jag kände igen Freds röst och nickade
"Var så god" sa jag och log lite. han satte sig mitt i mot mig
"Jag hörde vad ni sa. Severus bryr sig verkligen om dig" sa han och jag nickade. "Och du bryr dig verkligen om Laura. jag menar de flesta människor hade valt att bli botade först, särskilt sånna som du som har makt"
"Ja men jag är inte de flesta. det var som jag sa till Laura förut, jag är hellre blind och har min bästa vän i livet än att jag kan se på hennes begravning" sa jag bestämt
"Jag hoppas du får tillbaka synen" sa Fred och jag nickade
"Jag med, men annars klarar jag mig. jag har underbart folk som hjälper mig i så fall" jag log lite
"Litar du verkligen på dem?" frågade Fred
"Jag litar på Draco, jag litar på pappa och jag litar på Yaxley och ja Severus har redan mitt liv i sina händer, och jag tvivlar inte på honom ett dugg" sa jag bestämt men log
"Ja det är ju ditt liv" sa Fred tveksamt
"Ja men ni känner dem inte som jag gör. nej men jag tror jag ska sova lite till. tack för pratstunden" sa jag och log och hoppade sedan ner och återvände till soffan och la mig bredvid Draco som la armen runt mig och jag slöt ögonen

Ännu än gång kände jag att Snape skakade mig.
Det kändes som om det inte hade gått nån tid alls.
Jag kände mig otroligt trött, sur också hade jag fått huvudvärk av att jag inte kunde sova.
- Laura, sa Snape lätt och skakade på mej.
Jag vände på mig från honom och kände åter sömnen komma tillbaka.
Han skakade mig ännu hårdare.
- Laura du vet vad jag är tvungen att göra om du inte vaknar, sa Snape varnande.
Jag visste men jag var alltför trött och sur för att bry mig.
Jag kände åter smärtan i handleden men var berädd på det den här gången och rörde inte en min.
Han tröck ännu hårdare och jag kände hur blodet började strömma.
Men det var som en röst innut i mitt huvud som sa åt mig att inte vara.
- Laura, sa Snape skarpt och sen hörde jag ännu fler röster.
- Vad händer?, frågade Dean förskräkt.
- Det är som jag befarade hon har fallit in i den levande dödens sömn, sa Snape och suckade.
- Vad menas med det?, sa Fred förskräkt.
- Det är att hon är medveten om allt vi säger men hennes eget samvete eller själ beror på vad man kallar det, protesterar och säger att hon inte ska bry sig utan bara sova om.
- Vad ska vi göra?, sa George förskräkt.
- Det enda som hjälper är att ni försöker få henne att kämpa emot sig själv, sa Snape oroligt.
- Och om inte det går?, sa Dean oroligt.
- Om inte det fungerar inom en halvtimme så vinner hennes kropp och hon sover för alltid.
Klarar hon sig så har hon övervunnit det och då är det längre ingen fara, sa Snape.
- Så vi har bara en halvtimme på oss att rädda hennes liv, sa Fred förskräkt och Snape nickade och gick för att väcka Cara och Draco.

jag kände att någon skakade mig och jag satte mig panikartat upp
"Ta det lugnt det är bara jag" sa Severus och jag andades ut "DRACO" skrek Severus och ajg kände hur han satte sig sömnigt upp bredvid mig
"Vad är fel?" frågade jag och Severus la sin hand på min axel
"Laura, om hon inte vaknar inom en halvtimme kommer hon inte vakna igen" sa han allvarligt och jag kände genast oron stiga.
"Vad har ni provat?" frågade jag allvarligt
"Vi har skakat henne och tryckt på hennes sår" sa Severus och jag reste mig upp och snubblade över bordet och svor till
"Ta det lugnt innan du skadar dig allvarligt." sa Yaxley som vaknat och hjälpte mig upp. jag massgerade min hanled. "Ont?" frågade Yaxley
"Ja men jag har inte tid med det nu" sa jag och vandrade fram till sängen och satte mig på kanten. jag hörde Draco sätta sig bredvid mig och han viftade emd staven och jag hörde vatten landa på Laura
"Vad var det bra för?" fräste Dean
"Ja men det kanske skulle funkat! de funkade på Cara" sa Draco och jag bad dem vara tysta
"Laura, jag vet inte om du kan höra mig? men jag hoppas det. jag vill att du lyssnar på våra röster. jag vill att du struntar i din inreröst! jag vet att du vill sova men om du gör det nu kommer du aldrig mer vakna! du måste kämpa! jag vet att det är jobbigt men det är mer plågsamt att dö! tror mig, du vill leva." sa jag bestämt "Laura om du kan höra mig vill jag att du kramar min hand" sa jag och tog henens hand

Jag hörde allas röster och kände vatten över mig.
Nä ska de hälla vatten över mig tänker jag inte vakna, tänkte jag och sjänk längre in i det mörka.
Sen hörde jag Caras röst bestämd och enträgen.
Vad ville hon? Skulle jag lyssna?
Jag hade en inre kamp inombords och kände att jag åtminstonde kunde göra henne till lags med att krama hennes hand.
- Men inget mer, sa rösten inom mig och jag tog och kramade hennes hand.
- Bra, nu kan du sova vidare, sa rösten.

jag blev gladare över att Laura hade hört mig
"Laura nu vet jag att du kan höra mig! strunta i rösten, de vill dig bara illa. det är precis som med horrucruxen den ljuger för dig! lyssna inte på den! lyssna på mig i stället. jag vill att du struntar i den, glöm allt den säger" sa jag bestämt och kramade hennes hand hår och hoppades hon skulle känna smärtan igenom öch vakna.
"Det funkar inte" skrek Dean
"Dean ta det lugnt, Cara vet vad hon gör" sa Severus vänligt men bestämt
"Laura jag vill att du vaknar, jag lovar att jag förhäxar dig annars och Draco blöter ner dig igen" sa jag och hoppades att hon antingen skulle bli orolig eller skratta. jag fortsatte krama hennes hand och hoppades hon skulle reager

Jag hörde Caras röst ännu enträgnare och viljestark än förr.
Förhäxa mej? Eller kasta vatten över mej? De skulle bara våga, tänkte jag surt.
Då ska de allt få, men rösten protesterade.
- Ge inte igen sov istället, sa den.
Är du knäpp?, jag tänker inte bara ligga här och inte ge igen, tänkte jag.
Jag vände mej sedan med en kraftansträngning till Caras röst, och öpnade mödosamt ögonen.
- Ni skulle bara våga, och om Draco häller mer vatten över mig så hänger jag honom upp och ner, sa jag surt och såg på dem.

Dean skrek tillav lycka när Laura pratade och jag andades ut
"ojo jag skulle visst våga. Jag lovar om du inte hade svarat hade jag förhäxat dig" sa jag lättat och slutade krama Lauras hand. Jag kände tårarna rinna. "gör aldrig om det Laura. Du skrämde livet ur mig och ja och de andra med" sa jag och log mot henne och backade så de andra kunde hälsa på henne. Jag satte mig i fönstret och drog upp knäna till hakan och lutade huvudet mot knäna och tårarna rann. Jag kände hyr någon satte sig bredvid mig och la armen runt mig
"det är okej" jag hörde att de var Yaxley, men jag sa inget utan lät bara tårarna rinna

- Som om jag valde det, men jag ska undvika det om det gör dej glad, sa jag och log lättat mot henne.
Sen satte jag mig upp och de andra överöste mej med kramar och jag log glatt.
- Känner du dej bra nu?, frågade Snape och såg på mej.
- Ja jag är inte ett dugg trött längre, sa jag leende mot honom.
- Bra, då har det gått över du kommer aldrig mer att utsättas för det.
Har man övervunnit det en gång så har man övervunnit det för alltid, sa Snape lättat.
- Så bra då, sa jag och log glatt.
- Då behöver du bara lägga om mitt bandage och sedan kan du hjälpa Cara, sa jeg leende medans han la om mitt bandage och gick sedan ut ur rummet.
Jag såg mig om och såg Cara sitta med Yaxely i fönstret och hon grät.
Jag stälde mig upp och satte mig bredvid henne.
- Varför gråter du?, frågade jag henne oroligt.