@ Intresseklubben antecknar

Jag känner just nu att mitt liv inte kommer bli komplett förrän jag får tag på Feisty Pets-hunden.

EVIG SNÖ! KOMMER ALLDRIG KOMMA ÖVER DET

Trött. Trött. jag. Är. Trött. Men vill inte sova. Huvudet värker och filmen är på men vill. Inte. sova.

klockan e snart tre och jag e inte trött!!


får se om jag e vaken hela natten! typ går o lägger mig vid 6-7?

Hoggyyy!! *gråter nostalgitårar*

hahahaha sååååå nostalgiskt, jag vet inte vad/hur jag ska känna eller hur jag ska reagera. hahahaha hysteriskt, nervöst skratt är helt normalt och okej i sådan här situation?


Tio år. Idag kan jag känna att jag bara var barnet på hoggys avskedsträff i Stockholm, sååå omogen och töntig och ovetande... tio år senare är jag åter lika osäkert och lider av psykisk ohälsa, men med mycket mer lycka och fina minnen i bagaget än då och med mycket mer erfarenhet och trygghet att ta tag i.

Omogen och töntig kommer jag nog aldrig ifrån, men jag är sååå tacksam över att tonårstiden är över.

Med det ordbajsandet. Galet vad jag är glad över att jag hittade hoggy och fortsatte till fefo, för att sedan ha mugglis som något att "luta sig åt" när det behövts. Så många människor som man skapat livslånga vänskapsband med och så många diskussioner och debatter, perspektiv och synsätt man fått ta del av - vuxit av och lärt sig något av.

Vad gäller hoggy generellt är det så distanserat idag att jag knappt kommer ihåg hemsidan. Det är som med barndomen, att man tror man minns saker men egentligen bara kollat på foton och sparade bilder för att "aha, nostalgiskt, det här minns jag". Tyyyyp.

Tio år sedan avskedshoggyträffen, ser att det uppmärksammas i ovan kommentarer. Jag var på den också! Jag minns så lite. Det var kallt. Jag märkte inte att jag blev flirtad med, clueless som jag var (det gick upp först några dagar senare, sen dejtade jag den kille någon månad eller två men det funkade inte för jag hade för mycket könsdysfori). Jag har typ två bilder som mest är massa mössor på okända människor. Det väcker inte så mycket till liv.

Jag hade inte börjat med testosteron än och tutat i alla att jag var ciskille, det var ju lätt över internet men vad skulle folk säga IRL? Detta var första gången jag träffade alla. Det måste ju ha märkts? Men ingen sa såklart någonting. Inte ens han jag började dejta sen, jag fick berätta hur det låg till innan jag skulle åka hem till honom första gången och han var okej med det. Jag berättade för alla andra i efterhand, på fefo.se och i hoggy-gruppen på Facebook. Då sa ju en del att de nog misstänkt hur det låg till. Så kanske undrade många redan då.

Varje gång jag är i Stockholm och Gamla stan (inte jätteofta) tar jag alltid en sväng in vid "hoggyfontänen". Det är ändå som att det blivit en viktig plats, även om jag inte går runt och tänker på det. Men jag får en förnimmelse om att jag känt mycket där, även om jag inte minns exakt vad.

Själva hogwarts.nu minns jag inte heller så mycket av. Jag var ju ändå rätt så gammal när jag började hänga där, nyss fyllda 18. Det hör ju inte till barndomen då, det är ju mitt vuxna liv. Men jag tänker hur annorlunda jag var på den tiden. Hade blivit övertygad om att jag är transsexuell och behövde göra något åt det, hatade mitt liv och att alla sa "hon" och mitt tjejnamn och att leva som kvinna. Hoggy blev ju typ min fristad, där jag fick vara man liksom. Inte bara hoggy, var ju man även på min hemsida och andra forum, men hoggy var liksom navet. Jag kan inte förstå hur viktigt det var för mig nu i efterhand, nu för tiden blir jag hellre sedd som transman än som (cis)man, men då var det jätteviktigt. Jag behövde nog det. Det var som att leva två liv. Jag är väldigt tacksam mot hoggy för det.

Känner att jag skulle behövt Hoggy i mitt liv då när det fanns. Något att fylla ut ensamheten och att jag inte var som alla andra, inte dög i andras ögon. Att jag var den konstiga lilla tysta pricken med udda intressen.
Fan vad jag hatar den skoltiden och vad den skulle ha blivit bättre med Hoggy ♥

THIS!!

Mitt 15-16-åriga jag hade antagligen behövt Hoggy något enormt. Men jag visste inte ens att sidan existerade förrän den lades ner.. och inte kunde jag ana vilken gemenskap som verkar ha funnits där.

Nu känner jag väl mest att okej jag klarade mig väl hyfsat utan Hoggy ändå, men ibland önskar jag att jag hade hittat sidan och blivit medlem. Mest för att då hade man fattat alla Hoggy-referenser och så. ^^