Sjunde året på Hogwarts

jag skrattade lite
"Nej han håller sitt ord jag lovar Dean. och det var ju inte riktigt meningen att oroa er" sa jag sorgset.
"Du bör tänka på vad du tänker med" sa Voldemort lite roat och jag boxade honom i magen
"Det är oartigt att läsa folks tankar" sa jag
"Jag har aldrig sagt att jag är artig" svarade han kaltl och jag suckade
"Det var inget" svarade Yaxley och jag vätnade sedan på Severus svar
"Jag antar det, men jag kommer väcka dig varanan timme, det är kanske inte så bekvämt men det är för säkerhetens skull" sa Severus
"Försök att inte väcka mig då" bad jag vänligt
"Jag ska försöka" sa Severus vänligt och jag nickade och slöt själv ögonen och lutade mig mot min far och somnade

- Kan du verkligen somna med honom där, sa Dean viskande till mig.
- Ja, och ibland Dean ska man hålla tyst om allt som oroar en eller det man är rädd för särskilt när den personen du talar om fortfarande är kvar i rummet och kan höra dig, sa jag roat och la mig ner i sängen.
- Visst gör det du Severus om du anser det nödvändigt, sa jag och gäspade och somnade genast.

Jag vaknade av att larmet gick och slog panikartat upp ögonen, Kaname morrade och jag väntade på att någon skulle säga något.
"Vänta här så kollar jag upp det" sa min far och lämnade mig och jag kramade om Kaname
"Yaxley?" sa jag skrämt
"Här" svarade han och satte sig bredvid mig.
"Draco?" frågade jag
"Här" svarade han och tog min hand
"Hur är de med de andra?" frågade jag oroat
"Vi mår bra" sa Dean och jag nickade och hörde dörren öppnas
"Jag tror de här är era vänner" sa min far och jag väntade på att någon skulle säga vilka det var
"Fred och George?" sa Draco tveksamt
"Vad gör ni här?" frågade jag tveksamt

Jag vaknade av larmet och tänkte surt att här ficka man aldrig sova.
Men jag satte mig upp och undrade vem det var och blev förvånad när Fred och George kom in.
- Vad sjutton gör ni her, sa jag förvånat.
- Ville titta till dej och Cara, såklart, sa Fred och himlade med ögonen.
- Eller trodde du vi var ute på en månskenspromened?, sa George roat.
- Nej, men varför är ni här ni kunde had dött, sa jag förfärat.
- Ska du säga, sa Fred och såg på mej.
- Hur är det med er egentligen?, sa George oroat och såg på oss.

"Ni är hopplösa?" sa jag lite roat
"Har du några fler människor som du tänker släpa hit?" frågade min far lite irriterat och tvilingarna drog efter andan
"Inte vad jag vet, men skada dem inte" sa jag och han suckade
"Nej jag lovar dig. snart kan du ju öppna hotel" muttrade min far
"Nej jag lovar att inte dra hit fler människor" sa jag och log lite och vände mig åt den riktning jag trodde tvillninganra stod
"De står där" sa Yaxley och jag nickade
"Jag mår bra, men jag är för tillfället blind" sa jag och la huvudet på sned
"Du är vad?" frågade Fred förvånat
"Ja vi blev förgiftade och gifterna gjorde mig blind..."
"För alltid?" sa George förskräckt
"Jag vet inte" suckade jag
"Inte om jag kan hindra det" sa Severus bestämt och tvillingarna drog efter andan igen
"Äh vänj er bara" sa jag lätt och pappa slog sig ner bredvid mig och jag lutade mig mot honom.
"Hur är det med dig då, Laura?" frågade Fred

- Bra för tillfället, har ett oläkbart sår, sa jag och visade dem handen.
- Du blöder ju, sa George förskräkt.
- Jag vet, sa jag med en axelryckning.
- Och mer då sis?, du ha rinte berättat allt eller hur?, sa Fred och satte sig vid mej.
- Ja, sen hade jag ont och jag sa inget utan svimmade av ansträngningen.
Sen så kunde de inte väcka mej eftersom nån av gifterna hade tagit ner hela mitt system, så jag höll på att dö eftersom jag inte vakna.
Hade en förlamning med men den är borta nu.
Och nu är jag bara himla trött, sa jag och gäspade.
- Och du tycker att vi kan lämna dej själv, sa George chockat.
- Vi vill inte förlora dej sis, sa Frad och strök mej över håret innan jag somnade.
- Är det sant allt det hon säger?, sa George chockat till de andra.

"Nej hon hittar på allt" sa Severus tort och jag skrattade lite
"Klart det är sant. varför skulle hon ljuga?" frågade jag trött
"Jag vet inte, jag menar vem vill förgifta henne?" frågade Fred
"De ville inte förgita henne, de var mig de var utan efter, Laura råkade bara få i sog samma mat som jag" suckade jag
"Men vem vill förgifta dig?" sa George undrande och min far skrattade tort
"De är inte särsklit smarta" sa han tort
"De har sina ljusa stunder. kan du aldrig vara snäll?" frågade jag men han svarade inte och jag fortsatte. "Crabbe, Goyle och Nott"
"Men varför?" frågade George
"För att de inte gillar mig, typ som resten av min fars tjänare" sa jag med en suck
"Men det går ju inte ihop" sa Fred
"klart det gör. de flesta dödsätare hatar henne" sa Yaxley och jag nickade. jag hörde hur tvillingarna satte sig ner
"Vad har du gett dig in på Laura?" frågade George

- Sova, men det funkar ju inte när ni ska prata hela tiden, sa jag lite irreterat men öppnade ögonen och såg på dem.
- Men varför?, sa George.
- För att jag är trött, sa jag och log.
- Det var inte det han menade, sa Fred med ett flin.
- Nej jag vet, men jag ger mig inte in på något det mesta verkar komma ändå.
Utan att jag behöver ge mig in på dem, sa jag roat.
- Nej de bara kommer, jag känner igen det där, sa George roat.
- Ja, vi var alltid små änglar på skolan men busen bara kom till oss, sa Fred med änglalikröst och jag himlade med ögonen.
- Sällan, sa jag med ett flin.
- Men Laura hur kan du tro något sådant om din egen bror, sa Fred och tog sig för hjärtat.
- Ja du trodde ju att jag ljög, sa jag roat och såg på honom.
- Förlåt då, men det lät lite otroligt att nån skulle vilja förgifta dej, snappare skulle vara mer troligt, sa Fred och såg på mej.
- Jo, de kom de med, sa jag och vände mig sedan till Voldemort.
- Gick samtalet med dem bra?, sa jag roat och såg sedan bort, jag borde kandke inte tilltala honom på det viset?.

jag små log lite
"Ja, fast jag vet inte om jag ska kalla det samtal" svarade min far lite roat
"Nej det beror ju på hur man ser det? jag skulle inte kalla det samtal når några personer skriker" sa jag lite roat
"Nej jag sa ju att du inte var ett samtal, snarare monolog" sa min far och jag skrattade lite
"Du kan sova i två timmar Laura, sen väcker jag dig igen" sa Severus
"Varför ska du väcka henne?" frågade Fred förvirrat
"För att jag inte vet hur giftet påverkar henne och för att hon inte ska somna in för gått" sa Severus som om det var självklart.
"Ni får stanna om ni vill." sa jag och tvillingarna mumlade något
"Yaxley kan du trolla fram två sängar" sa jag
"Självklart" sa han och jag hörde två sängar landa på golvet. Draco tog min hand och la sig sedan ner
"Stannar du?" frågade jag min far
"Jag stannar, oroa dig inte" sa han och strök mig över håret och jag slöt sedan ögonen och somnade

Jag flinade förtjust åt den monolog de hade haft.
Sen nickade jag åt Severus och slöt ögonen.
- Jag skulle uppskatta om ni kunde strunta i att prata med mig när jag sover, sa jag roat till Fred och George och vände mig om och somnade.
Jag föll åter ner i mörkret och allt försvann.

(Är tvungen att sova nu, mammer du vet hörs i morgon ♥ )