Sjunde året på Hogwarts

jag nickade allvarligt.
"Severus gör allt han kan" sa jag och log men blev sedan allvarlig. "Ja jo jag mår väll bra förutom att jag inte ser något. det är grymt läskigt men jag har ju Kaname här som morrar åt varje person som kommer in och som jag inte gett godkänt och så Yaxley som vakar över mig som en hönsmamma" skrattade jag
"Ja men annars lär du väll ramla ner för trappan eller något" skrattade Yaxley
"Ja och de vill vi ju inte" sa jag och log
"Nej det vill vi inte" sa han och jag skrattade lite
"Hur är det med dig då Dean?"

- Jo det är väll bra, det är bara grymt läskigt att komma hit med ett gäng dödsätare och din far, sa Dean med en axelryckning.
- Men snälla Dean, bli inte rädd fören du har anledning till det lugna ner dej, sa jag vänligt och tog hans hand.
- Det är inte särsklit läskigt här Yaxaly här är jättetrevlig, sa jag och nickade till honom.
- Jamen ni blev förgiftade, sa Dean och såg på mej.
- Jamen det var Carb, Goyle och Nott och de ligger väll i fängelsehålan nu kan jag tro, sa jag lätt.
- Vad gör de där?, sa Dean.
- De har blivit torterade förståss?, sa jag med en axelryckning.
- Sen så har vi blivit anfallen av snappare med Voldemort skulle ta ett snack med dem så de lär ju inte störa igen, sa jag med ett flin.
- Voldemort, sa Dean chockat.
- Jamen han är faktiskt okej, sa jag och log.
- Okej, sa Dean och stirrade på mej.
- Ja, vi har pratat med varandra, och han har botat mej från smärtan jag hade, sa jag lätt och lutade mig bakåt.
- Hur är det med dej?, sa Dean oroat.
- Trött, sa jag och orkade inte säga mer.

"Ni får mig att låta som en ängel" sa Yaxley surt
"Du är en ängel" skrattade jag och Yaxley suckade.
"Somna inte nu Laura!" sa Yaxley strängt
"Nej hon får inte somna Dean" sa jag allvarligt och visste inte riktigt vad jag skulle göra. jag hatade att jag inte kunde göra något alls. dörren öppnaddes och jag riktade ansiktet dit
"Ta det lugnt Cara det är bara jag" sa Severus och jag andades ut. "Drick det här Laura" sa han och ajg antog att han gav henne en ny dryck

Severus gav mig en dryck och jag kände hur dåsigheten försvann.
Jag kännde mig inte lika dödstrött som förut utan kände mig bara sådär vanligt trött.
- Tack Sev, sa jag och log.
- Känner dej bättre?, sa Snape och log.
- Ja mycket inte lika dödstrött som förr, sa jag och log och satte mig upp i sängen.
- Jag är hungrig, sa jag glatt.
- Sällan du, sa Dean och flinade.
- Jo jag är det men det skulle vara bra om någon höll koll på maten.
- Du stannar kvar i sängen åtminstone till i morgon, sa Snape bestämt och jag nickade.

Jag log lite lättad över att Laura mådde bättre.
"Yaxley kan du hämta mat åt oss?" frågade jag vänligt
"Jag kan inte lämna dig då slår din far ihjäl mig" sa Yaxley bestämt
"Ja men jag följer med dig då. jag behöver ändå röra på mig" sa jag och ställde mig
"Men Cara." började Yaxley
"Ge dig. kom nu annars går jag själv" sa jag och började gå långsamt mot dörren och Yaxley kom efter. "Kom Kaname" jag hörde hur hunden kom springande och jag plockade upp honom och började gå långsamt mot dörren
"Se upp för trapporna" sa Yaxley och jag nickade och började gå ner för trappan och sen mot köket. jag hörde hur Yaxley började plocka ihop lite mat och han räckte över en smörgås till mig och vi vandrade upp mot mitt rum igen
"Här har du" sa Yaxley och jag satte mig själv ner i en fåtölj och hörde hur dörren öppnades igen
"Har du hittat något botemedel?" jag kände genast igen pappas röst
"Inte för Cara nej, hon ville att jag tog hand om Laura först" sa Severus
"Du har alltid varit en idiot Cara, men det är ditt bestlut" sa min far och satte sig bredvid mig och jag lutade mig mot honom
"Ja det är mitt beslut" sa jag beslutsamt men min röst svek mig och jag kände några tårar rinna
"Oroa dig inte. det löser sig" sa min far mjukt "och vem är du?" frågade han och jag antog att han hade fått syn på Dean

Jag såg hjälplöst mot Cara, men hon satt för långt bort och jag fick inte röra mig från sängen.
- Jag är säker på att det ordnar sig, sa jag tröstande till henne och kände sedan hur Dean stelnade till och jag tog hans hand.
Jag förstod att han var alldeles för skräckslagen för att säga något.
- Det här är Dean Thomas, min kille du vet, sa jag och såg på Voldemort.
- Jo honom känner jag till, sa han och såg på mej.
- Ja han är också en av Caras vänner, så du skulle bara våga skada honom, sa jag skarpt och bet mig sedan i leppen när jag kom på vem jag snäste åt.

Jag bara nickade och pappa kramade om mig och jag lutade mig mot honom och suckade lite. han torkade mina tårar
"Ja jag vet att han är din kille och jag gillar inte din ton" sa min far skarpt
"Det är sant. skada honom inte. jag lovar att jag på något sätt stoppar dig i så fall" sa jag vast
"hur roligt jag än hade tyckt det var att se dig försöka stoppa mig utan att se något så ska jag inte göra något om det nu gör dig glad" sa min far och jag log
"Det gör mig glad" sa jag lite lättat och Kaname hoppade upp i mitt knä och han skall till glatt
"Kan du få honom att sluta skälla?" sa min far och jag skrattade
"Kaname" sa jag och han slutade
"Jag förstår inte varför jag ger dig en massa djur" skrattade min far lätt
"För att du är snäll" svarade jag och klappade Kaname och han rufsade om mitt hår.
"Är ni fortfarande hungriga?" frågade jag dem vänligt

- Förlåt, sa jag och kollade bort, men vände mig sedan mot Cara.
- Klart jag är, jag har ju inte fått nån mat hur hade du tänkt att jag skulle bli mätt då?`, sa jag flinande.
- Du kan äta luft, föreslog Draco och jag himlade med ögonen.
- Här, sa Yaxely och vi fick alla en varsin tallrik.
- Tackar, sa jag glatt och började äta med atipt.

"Yaxley. du skulle ju servera dem" skrattade jag lite
"Sorry jag blev lite orolig för dig bara" sa Yaxley och jag suckade
"Sluta vara så oroliga för mig, jag är en Riddle och jag klarar mig alltid" sa jag lätt
"En dag lär de orden bli din död" svarade Severus och jag skrattade lite
"Hur var det med familjen Weasley då?" frågade jag Dean
"Jag förstår itne hur du orkar bry dig om alla?" sa min far
"Jo till skillnad från dig som knappt bryr dig om någon så vill jag veta att mina vänenr är okej" sa jag och han suckade lite

Dean stirrade förskräkt på Voldemort och jag skakade vänligt på huvudet åt honom.
- Lugna ner dej Dean han har ju lovat Cara att inte skada dej och då gör han det inte.
Sen så händer det inget om du öppnar mun i hanns närvaro du bör väll bara tänka på vad du säger, sa jag med ett flin.
- Han bitts inte, sa jag lugnande och Dean tog ett djupt andetag och började.
- Jo de mår alla bra de var bara sjukt oroliga för er när ni inte dök upp och de tänkte följa efter er.
Nu ville de också följa med, men Bill hindrade dem och sa att han visste att ni skulle klara er, sa Dean med lite darrande röst.
- Där ser du det är inte farligt att prata, sa jag leende mit honom.
- Tack för maten, sa jag och gav Yaxely tallriken.
- Severus får jag sova nu?, sa jag frågande till honom.