prs yehet & kkaebsong

"Du är visst perfekt Zihao," viskar Joshua försäkrande. Ja, i hans ögon är sjuttonåringen perfekt, om man bortser från de stunder han förlorar kontrollen. Dock har de redan konstaterat att det inte är något Zihao själv kan styra över, därför är han perfekt. "Du är helt underbar, och hundraprocent perfekt." Men Joshua vet att sjuttonåringen inte riktigt kan övertala sig själv det, men han önskar att Zihao skulle kunna se sig själv i hans ögon. Då hade mycket varit annorlunda. "Som du vill," säger han och himlar lätt och roat med ögonen. För att slytherineleven inte ska behöva böja sig så olidligt mycket, ställer sig Joshua även lite på tå, så att läpparna möts.

Försiktigt började Zihao putta sextonåringen upp mot en av väggarna, lät båda händerna finna sin väg mot den andres kinder. Att han, i Joshuas ögon, ansågs perfekt var egentligen allting som betydde någonting. Slytherineleven skulle ändå aldrig någonsin se sig själv på det sättet, och det var troligen bara att acceptera. Bestämt sköt han bort tankarna som kom i vägen och fokuserade istället på de puffiga kinderna, samt de fylliga läpparna. Det här skulle han allt bli retad för senare av bröderna, men för att vara helt ärlig så brydde han sig inte. Är man kär så är man. Och är kärleken ömsesidig, då får alla andra stå ut med att personerna i förhållandet klänger lite på varandra.
”Du är också perfekt.”

Det är aningen skrattretande hur de två knappt klarar en timma utan att klänga på varandra, men finns det något att göra åt saken? Nej. Som tur är står de i hallen, och står gömda vid väggen mellan den och köket. Så de behöver inte störa matlagningen eller konversationerna. Plus, om de nu skulle stå offentligt, skulle Joshua säkerligen inte ha något mod alls till att hålla på på det viset. Aldrig. Fingrarna rör sig upp mot den mörka lockarna när ryggen kommer i kontakt med väggen.
"Tack," viskar han lätt med ett svagt leende över läpparna, visserligen ser han inte sig själv som perfekt, men det gläder honom att den äldre gör det. De två ungdomarna är helt enkelt i samma båt.

Allt eftersom den, till början oskyldiga, kyssen intensifierades, kunde Zihao inte undgå att lägga märke till hur lugn han var. I vanliga fall brukade hjärtat rusa iväg och tankarna snurra omkring som små virvelvindar i skallen. Men nu var pulsen helt lugn och stadig, på samma sätt som andetagen var kusligt långsamma. Kroppen hade väl blivit så pass van vid den andres beröring att hjärnan inte överhettade längre. Han kunde inte låta bli att le lite. Det var en av de första grejerna som äntligen börjat gå åt rätt riktning, till skillnad från allting annat.
”I stunder som dessa kan inte ens mitt dumma undermedvetna säga någonting annat än att vi är perfekta för varandra”, viskade han och lutade sig tillbaka en aning, smekte försiktigt de puffiga kinderna med tummarna.

Ett leende sprider sig över läpparna med ögonen fästa på Zihaos mörka ögon. Det verkar som att han mår bättre i denna stund än många andra gånger då de varit i liknande situationer, inte lika orolig eller skuldmedveten. Det gläder Joshua, att den äldre kan njuta åtminstone lite utan att bli alldeles förstörd av sina tankar.
"Det har du rätt i," viskar Joshua och låter sin hand falla mot Zihaos nacke istället, granskar ansiktet han så älskar. "Vi är perfekta för varandra."

”Det är en av de få sakerna som jag någonsin har rätt om”, mumlade han och log snett. Zihao var sällan varken klok eller bra med ord, men just i den stunden kände han sig extremt stolt. När huden på överkroppen sedan började knottra sig, sneglade han neråt. Färgen på kinderna steg nästan genast i samband med detta. Hur kan man glömma att ta på sig en tröja? Herrejösses. ”Inte undra på att det känns så jävla kallt”, muttrade han. ”Alltså, ibland orkar jag verkligen inte med mig själv..följer du med upp eller får jag gå ensam?”

Joshua kan inte hålla dig från att skratta, herregud till och med han hade slutat tänka på det.
"Hur kunde du glömma det Zihao?" Frågar han roat och skakar på huvudet, flätar försiktigt ihop sina fingrar med sjuttonåringens och kramar om den betydligt större handen. "Jag kan följa med," svarar han med en lätt axelryckning, nej han trivs alldeles för bra vid slytherinelevens sida för att vilka gå åt ett annat håll.

Sjuttonåringen gjorde en grimas och började dra med Joshua mot trappan.
”För att jag är alldeles för komfortabel hemma hos dig, för att inte tala om hur säker jag är i ditt sällskap. Så rent tekniskt sett är det ditt fel, precis som svansen. Den är också ditt fel”, knotade han, utan att kåta speciellt allvarlig. Med ett retsamt litet leende på läpparna, sneglade Zihao mot den andre, stack ut tungan precis som ett litet barn. Det var alldeles för lätt att skylla alla hans egna problem på sextonåringen.

Förolämpat stirrar Joshua på den löjligt längre eleven bredvid sig när de går upp för trappen.
"Visst, skyll på mig du." Muttrar han och puttar till Zihao med klängande ögon. "Jag kanske ska börja vara lite minsta välkomnande så är det inte mitt fel?" Retas sextonåringen med rynkade ögonbryn då de kommer in till rummet.

”Äsch, du vet att jag bara driver med dig”, sade Zihao och himlade med ögonen. Han satte sig på huk framför kofferten och började rota omkring efter en tröja. Alla kläder han ägde hade han fått av Yaosu, åtminstone de flesta. Den äldre brodern hade lämnat magin helt bakom sig och levde istället ungefär som en mugglare, med vissa undantag. Han hade varit modell för flera av de där riktigt flådiga klädesmärkena - inte speciellt konstigt med tanke på hur otroligt bra han såg ut. ”Vad ska jag ens ta på mig? Kläder är så jävla komplicerat..”