wolfy & rollspelare prs

"Du behöver inte skydda mig från något, sannolikheten att något skulle hända är inte ens särskilt stor." Men bara för att Adrian och Sydney levde ett tryggt vardagsliv så betydde det inte att han kunde erbjuda Cleo samma sak. "Du förstår väl att jag skulle skydda dig med mitt liv om något hände, va?"

"Jag vill inte att du ska beskydda mig med ditt liv, Jonathan!" sade hon och backade undan från honom. Hon drog frustrerat handen genom håret och slöt ögonen i en stund, visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till.

"Låta dig dö tänker jag då verkligen inte göra, om vi någonsin skulle hamna i den situationen." Jonathan såg allvarligt på henne. Skulle hennes liv hotas skulle han utan att tveka en sekund sätta foten i mellan. Kunde han rädda hennes liv med sitt eget så var det något han gärna gjorde.

Cleo skakade på huvudet och kollade på honom, det var inget alternativ att han skulle dö istället för henne.
"Sluta.." bad hon och tittade bort från honom, bara tanken av att förlora honom gjorde ont.

Han suckade frustrerat då hon skakade på huvudet: ingenting skulle få honom att ändra åsikt om den saken. Kunde han rädda henne så gjorde han det med glädje.
"Förlåt." Han sträckte sig efter hennes händer och kramade om dem, ville inte att hon skulle vara ledsen.

"Säg inte förlåt, jag vet att du inte menar det." sade hon tyst och kollade på honom med stora ögon. Hon blinkade bort tårarna och svalde hårt. Hon kramade hårt om honom istället för att försöka leda konversationen längre än så.

"Menar vadå?" frågade han förvirrat, var inte riktigt säker på vad exakt hon syftade på. Han menade inte att göra henne upprörd men han hade inte talat i nattmössan när han gjort det klart att han skulle skydda henne med sitt liv om det så krävdes.

"Du menar inte ursäkten, Jonathan, för du hade verkligen dött för att rädda mig." sade hon och kollade på honom med stora ögon. Hon suckade lågt och började gå igen, ville verkligen inte prata mer om det.

"Jag bad om ursäkt för att jag gjorde dig ledsen." Han hade förstås kunnat välja ett bättre tillfälle och inte förstöra hennes dröm på det här sättet. Men han gjorde oftast saker utan att tänka efter först och då brukade de sluta på det här viset.

"Jag är inte ledsen, Jonathan." sade hon bara och kliade sig på armen. Hon fortsatte gå, hoppades att han skulle ge henne lite avstånd iallafall så att hon kunde lugna ner sig aningen innan han pratade med henne igen.