Skriva av sig-tråden

Både Vinted och Sellpy är mina favoritaffärer haha. 😛 Men ja det är svårt att inte kunna prova så en del saker har inte passat som jag velat. Å andra sidan så är det billigt och det går ju att sälja vidare de kläder som inte passar.

Men för ett bröllop så förstår jag om man vill kunna prova kläderna innan!

Men bojkotta shein, hemskt företag!

Jag vill enbart ha sprillans nytt tyvärr.
Men tack ändå för förslagen

Alltså är så less på att aldrig hitta en sportbh.

Hittade en fin på Lindex men den åker upo hela tiden oavsett storlek och en sportbh ska inte glida upp om det är rätt storlek.

Och den plattar inte till brösten som den ska och de stutsar ändå för mycket.
Letar och letar och letar men ingen vill ha någon som inte glider upo, inte har spännen på fel ställen ( de skaver mot huden)

Fanns en på twilfit men den hade en söm Rakt över brösten och då kan jag ändå inte ha den och den finns ingen som vill mäta min brösstorlek på affärer.


suck, jag vill faktiskt ha en sportbh men det finns inte någon som vill sälja sportbh till mig och absolut inte någon som vill mäta mina bröst i butiken.
grr...jag måste faktiskt mäta dem innan jag beställer en och jag vill ah en proffissonell som gör det.

Sömnlös med för många tankar.
Samtal jag haft, människor jag mött. Ibland känns det som jag sällan möter nya människor utan ständigt möter samma människor, men i olika skepnader. Nya skepnader. Nya uttryck, men ändå samma. Människor som ställer samma frågor, eller som berättar om samma mörker.. som ser på mig med samma ögon.

Tavlor. Jag jobbar med att hitta vad jag vill skapa, inte vad jag tror att jag borde. Men under utställningar ser jag vad som går hem, och tar till mig det. Men det är ju också ett sätt att förstå hur jag kan nå andra. Som konstnär har man ju något man vill dela med sig av, ändå. Något litet frö som man vill så.
Och så de där tavlorna som ingen köper. Som ingen kommenterar. Eller, människor som bara går förbi. Det gnager i mig.
Eller som Tove säger i filmen om Tove Jansson, under sin egen vernissage: Tycker de om mig? (Och pojkvännen svarar: du är inte dina tavlor). Jag vill inte behöva vara omtyckt av andra, men när man väl visar upp sig, och ens nakna själ hänger där på väggen för allmän beskådan... tja, det är inte så lätt.
Och så nästa utställning. Inspirationen finns, men även tveksamheten. Jag vet vad som motiverar mig, men vad vill de ha, egentligen? (Och jag som inte skulle tänka så. För att inte tappa inspirationen, och det som är jag).

Jag känner mig riktigt ledsen. Jag är snart 30 år och jag har väldigt dålig relation med mina föräldrar. Enligt mig själv. När jag har tagit upp det med de så verkar de inte alls dela min åsikt om vad en dålig relation är. Det är så att jag flyttade hemifrån för ca 5 år sedan efter att ha bott hemma i 25 år. Jag har en son på 3,5 år med min man och vi har en egen lägenhet där vi tre bor ihop. Jag väntar även vår andra son nu. Enligt mig började det redan i början när vår första son var bebis. Vi bodde i en etta då och mina föräldrar använde det som ursäkt till att inte stanna kvar hos oss och umgås länge då vi bodde så trångt. Sen andra ursäkter som att de bodde för långt bort (20 min med bil), att de måste vara hemma och ge sina djur barn en viss tid och att de jobbar så de är trötta. Det känns som att de alltid ska komma med ursäkter. Nu bor vi fem minuter från de med bil i en fyra och de sa själva att när vi flyttade närmare då skulle de minsann komma oftare, men nej. De enda gångerna de kommer är i princip när de ska lämna några saker som de har köpt till våran son på loppisar. För loppisar är de minsann inte för trötta för att åka på. De åker runt på olika loppisar i stort sätt varje ledigt tillfälle. De skyller fortfarande på att de är gamla och trötta (61 och 63 år). Vet att det finns betydligt äldre människor som är aktiva med sina barn och barnbarn.

Min makes pappa och syster kommer ofta till oss. De är hos oss 2-3 gånger i veckan varje vecka och de bor en halvtimme bort. De vill aktivt umgås med oss och våran son. Mina föräldrar skyller alltid på något. Antingen brist på pengar eller att de är trötta osv. Men man behöver inte pengar för att visa sina barn och barnbarn närhet och kärlek. Våran son är betydligt närmre sin farfar och faster nu än mormor och morfar. Våran son har autism och är väldigt intensiv, jag vet inte om det har med saken att göra för deras del. Att de på något sätt tycker det är jobbigt med ett barnbarn med en diagnos. Men han är en helt fantastisk kille och ger så mycket glädje och jag förstår inte hur de inte kan vilja umgås med honom. I såfall kan de väl vara ärliga med det.

Även jag och mina syskon har diagnoser. Jag har autism och jag vet inte om det är så att de känner ett typ av misslyckande eller nåt för att de bara fick barn med diagnoser. När jag bodde hemma var allt de tjatade om att jag skulle skaffa jobb. Jobb. Jobb. Jobb. Karriär.

Nu,även när jag frågar om de bara vill träffa mig eller mina syskon, även utan barn så skyller de på brist på pengar eller att de är trötta och gamla. Känner mig så oerhört ledsen och de lär inte vilja träffa oss oftare när vi har fått andra bebisen heller. Har funderat på att säga upp kontakten några gånger för det gör så ont att bli avvisad och aldrig bli prioriterad men samtidigt skulle det också göra ont.

Hufflesnuffle 
Jag har också erfarenhet av att bli bortstött från den närmaste biologiska familjen som jag har kvar - ursäkter, lögner, noll intresse... det bästa jag har gjort i det läget är att acceptera det och gå vidare med mitt liv, och fokusera på de människor som faktiskt är där, och vill ha med mig i sina liv. Har inte känt att jag behövt säga upp kontakten med någon direkt, men det har varit viktigt att, bara för mig själv, låta känslorna få finnas - övergivenhet, besvikelse, ilska eller vad det nu kan vara. Kanske släppa ut det hos en terapeut. Komma ihåg att inte är mig det är fel på. Att det finns andra som vill ha mig. Och, framförallt- att sluta med att bygga upp falska förhoppningar... (då blir jag sårad om och om igen).

Och sen har jag trots allt kunnat uppskatta det lilla de faktiskt har att ge... (Det kan verka litet, kanske alldeles för litet, men ändå så är det faktiskt någonting. ♡)
Vet inte om det är hjälpsamt, men delar mitt perspektiv. Jag vet också hur smärtsamt det är att bli avvisad av de man trott skulle vara "nära".

Fick idag besök av en bebis som föddes för typ precis en månad sedan och det var så mysigt!! Bebislängtan hejhej!!