Skriva av sig-tråden

Okej! Då är det den tiden som fungerar bäst för dig

När jag började springa sprang jag också alltid efter 21:30, egentligen gör jag all typ av träning efter 21:30 ännu idag. Jag tycker inte alls om att träna med andra människor så för mig är också kvällstid den bästa tiden, jag vill vara ifred när jag tränar haha!
Nämen alltså heja dig, strunta i alla andra och deras åsikter och kör på!

Sitter ute och njuter av musik och naturen.
Det enda minuset är att efter 5 minuter ute kom min granne och flashade mig i sina underkläder.
Well att hosta rejält skrämde in honom igen.
Han är ett skämt.

Nåja, NU kan jag njuta iaf av ett glas coca cola, ljuv musik, fåglar och frisk luft. 😎

Men man ska inte bli hotad att bli polisanmäld det kan man inte igga

Nej det ska man verkligen inte göra.
Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vad hen har för erfarenheter som gör att hen blir så skräckslagen då nån kommer springande bakifrån att det automatiskt blir till ett hot.

Det var en kvinna med en liten hund.

Och naturligtvis kan denne har varit utsatt för något tidigare....
Men det är ingen anledning att hota med polisanmälan

Jag håller med om det.
Ja, jag skulle gissa att hon varit det eller vittnat nått otäckt.
Sånt kan tyvärr göra att människor beter sig väldigt irrationellt.
När jag var 10 år var jag med om en brand som satt djupt trauma i mig och gjorde att jag inte hanterade brandöviningen på förskolan där jag förut jobbade bra. Jag rusade ut i panik med två av barnen då brandlarmet gick och skrämde de två. Efteråt skämdes jag nästan ihjäl och bad om uräskt till barnen, mina kollegor och deras föräldrar och jag berättade vad jag varit med om och varför jag agerade som jag gjorde. Efteråt berättade de alltid när de skulle ha brandövningar och jag fick gå ut med de barnen jag var med och hålla dem i handen.
Men du ska inte bry dig om henne, ut och jogga hur mkt du vill!

Uthålligare har jag varit i mitt liv, men nu är jag bara så trött på att vänta tålmodigt.
Har haft någon influensa den här helgen och har literally klättrat på väggarna. Rastlösheten som har jagat mig ett tag, den kom ikapp mig. Den kryper i min kropp, bränner, kittlar och river. Jag orkar inte sitta still. Böckerna- tja, jag älskar att läsa men det är väl bara det att jag håller på att drunkna i boksidor just nu... har gjort ett tag.
Och jag längtar. Ut. Till naturen. Inte bara ut här i skogsdungen utanför, jag längtar långt bort ifrån staden. Från bilars buller. Dit - där jag får plats. Vill höra brölande rådjur, kattugglans rop. Vill stappla ut ur mitt tält i gryningsljuset. Till daggfrisk luft, älvdans och fågelsång..

Jag längtar efter att flytta. Tittar ofta på lägenheter i området jag önskar och det känns inte längre lika långt borta att anmäla intresse och tacka ja. Sparkonto, A-kassa och alla planer, A, B, och C håller väl på att falla på plats så sakteliga. Jag längtar efter att få vara mig själv och att få vara ifred. Tänk att ha en rimlig orsak. Att det är ett helt hav emellan... Förr kände jag mig utfryst och bortstött av den släkt jag hade, nu vill jag bara komma undan när någon väl visat intresse av att träffas. Och vänner. Och nervsystemet talar väl sitt tydliga språk - så snart jag umgås, även om jag har det trevligt, så slutar dagen alltid med svår huvudvärk, matthet, febrighet, illamående, jag kräks lite när/om jag kommit hem på kvällen, innan jag stupar i säng och försöker sova bort det.
Ibland känner jag mig ensam och drömmer om att träffa någon (en vän) som är mer.. som jag. En vänskapsrelation där man inspirerar varandra, att utforska och utvecklas (och på ett hälsosamt sätt för båda parter). Jag har ingen sådan vän. I de flesta relationer känns det som att någon försöker dra mig bakåt. Men tja, kanske underlättar det om jag först lever i en miljö som resonerar med mig. Vad skulle jag kunna vänta mig av någonting annat än det..egentligen? Jag är väl klar här. Måtte det bara gå undan med allt.

Jag vet inte varför jag göt det. Jag har gjort så i MÅNGA år, sedan jag gick i skolan. Jag håller mina känslor inne, tränger dem undan. Hoppas på det bästa, att de ska lägga sig så jag kan fortsätta leva "normalt" men i fredags sprack det. Jag var så nära på att falla ner i avgrunden. Jag tog där och då beslutet att jag skulle vara ledig en vecka, vila mig extra, ta mina saker sakta.

Nä, nu har jag bestämt mig förstår ni. Mycket kan jag vara. Jag kan vara ensam. Men jag tänker inte längre vara uttråkad på mitt liv. Det är ju mitt, och jag bestämmer ju faktiskt över det. Hur vill jag ha det, egentligen?