Sjunde året på Hogwarts

"Nej jag vet inte vad det är för fel. och det går mig på nerverna och jag vet inte varför ni reagerar olika. jag har försökte komma fram till det men jag vet inte. jag skulle kunna chansa på att det har med vilken magi ni har utsats för innan." sa Severus och suckade
"Ta den tid du behöver. bota Luara först för hon verkar ha det värst" sa jag vänligt.
"Du är ju blind!" sa Draco förskräckt
"Ja men jag har inte ont och jag höll inte på att dö. jag klarar mig utan synen ett tag" sa jag lätt log mot dem.
"Vi kanske borde kontakta Dean?"

- Men Cara jag håller med Draco att det är värre att du är blind, tänk om du aldrig blir bra för att vi väntar förlänge, det vore ju hemskt, sa jag och skakade på huvudet, men nickade sedan.
- Du gör som du vill men jag tycker att du har det värre än jag, sa jag och tog hennes hand.
- Du höll på att dö, det är väll värre, sa Draco men jag ryckte på axlarna.
- Vet inte, han kommer att bli så orolig och jag vet inte om jag orkar med det.
Och kontaktar ni Dean får hela Weasleys reda på det och jag vill inte att de ska orora sig eller komma hit, sa jag med en suck.
- Men om ni tcker att vi borde kontakta Dean så gör vi det, sajag med en suck och kände att ögonlocken höll på att falla igen.
- Laura, sa Snape skarpt och jag öppnade ögonen men var fruktansvärt trött.
Det tog på krafterna att sitta upp och att tala.

"Ja men jag vill inte att du ska dö. då är jag hellre blind än förlorar dig" sa jag vänligt och log mot Laura
"Måste du alltid vara så ädel" suckade Yaxley
"Ja men vad är värst att hon dör elelr att jag inte kan se? jag menar jag kan ju lära mig leva med det om det nu är så." sa jag sorgset och vände mig sedan åt det hållet jag trodde Larua satt. "Men tänk om det blir värre och du inte har fått prata med Dean. jag menar tänk om du..." jag kunde inte avsluta meningen men de förstod ändå.
"Jag ska försöka hitta ett botemedel se till att hon inte somnar" sa Severus och lämnade rummet
"Så ska vi skriva till Dean?"

- Så lätt blir du inte av med mig, men tack, sa jag vänligt till henne.
- Men jag vill inte att du heller ska vara blind hela ditt liv, det är hemskt.
Kunde jag dö för att du skulle se så hade jag gjort det, sa jag med en suck och slöt ögonen.
- ÖLaura, sa Draco och ruskade till mig, jag skakade på huvudet och försökte fokusera tankarna.
- Visst skriv till Dean då, men nån annan måste göra de för jag orkar inte, det tar bara på krafterna att sitta upp och att prata, sa jag och vilade en stund.

jag skrattade lite.
"Nej du ska inte dö. sluta tänk så. det är mitt val. så långe du lever och är här hos oss så är jag hellre blind" sa jag bestämt och log sedan
"Jag går och skriver till Dean." sa Draco och jag nickade
"Du får hjälpa mig att hålla henne vaken Yaxley!" sa jag bestämt
"självklart. din önskan är min lag" sa han och jag kunde inte låta bli att skratta
"Sluta retas med mig." sa jag till Yaxley och log sedan. jag hörde hur Kaname hoppade upp i sängen
"Somna inte Laura. du måste prata med mig för jag vet inte vad som händer" sa jag till min vän

Kaname hoppade upp i sängen och la sig i mitt knä.
Jag kliade honom och han kurade ihop sig.
- Okej, vad ska jag berätta då?
- Det regnar ute, du missar ditt favvvo väder, sa jag sorgset.
Kaname ligger i mitt knä.
Yaxeley ser på dej som en orolig fågel mamma.
- Det gör jag inte alls, protesterade han.
- Gör du visst det, sa jag och log och slöt ögonen.
- Du skulle bara våga sova, sa Yaxeley.
- Ja vad skulle du göra då?, sa jag roat och öppnade ögonen och såg på honom.

"Jag kan i alla fall höra regnet och det räcker" sa jag och log, Kaname skall till glatt när hans namn nämndes och slickade mig lätt i ansiktet och jag skrattade.
"Yaxley vakar alltid över mig som en hönsmamma" skrattade jag
"Jag är ingen hönsmamma" sa Yaxley "Du får väll göra något roligt. inte vet jag, måla eller något" sa Yaxley och skrattade lite
"O jag vill måla" sa jag och log innan jag kom på att det inte skulle gå
"Du kan ju prova" sa Yaxley och räckte över ett block och en penna till mig och jag skrattad elite
"Jag tror inte det här kommer gå så bra men varför inte" sa ajg och försökte måla något och Yaxley försökte dölja ett skratt
""Sluta skratta" sa jag och log "Du kan väll också göra något med Laura?"

Jag såg på Caras teckning, och försökte att inte skratta.
- Vad ska det föreställa?, en elefant?, sa jag glatt.
- Nej, det är en blomvas, sa Yaley och skrattade.
- Men de där bena då?, det måste va ett djur, kanske en höna?
- Nej det är en blomvas, sa Yaxley bestämt och jag ryckte på axlarna.
- Jag kan väll måla som inget annat, jag gillar faktiskt att måla, sa jag roat.
- Kan jag få ett block och penna Yaxely?, sa jag och han gav det till mig och jag började rita.
- Riktigt snyggt, sa Yaxely förvånat.
- Tackar, fick faktiskt VG i bild i skolan, sa jag glatt och fortsatte att måla av Kaname.
- Jag gjorde en rutförstoring en gång på en hund, den blev riktig snygg jag ramade in den och den hängde på min vägg hemma.
Förmodligen är den förtörd nu, sa jag med en suck och fortsatte att måla.
- Nå, vad tycks?, sa jag och visade Yaxely.
- Riktigt likt, sa han berömmande.
- Hur går dig för dej då Cara?, sa jag och kollade på hennes teckning.

"haha jätte kul! försök måla med stängda ögon" sa jag surt
"Blev du sur nu?" sa Yaxley med spelad oro
"Vad ska du göra om jag blev det då?" sa jag irriterat och han svarade inte. "Äh ta det lugnt, jag är inte arg" jag log och önkskade jag kunde se bildenra
"Det går toppen...jag är glad om jag träffar pappret" sa jag roat och dörren åkte upp och Kaname morrade
"Vem är du?" frågade Yaxley vasst
"Ta det lugnt, Yaxley det är Dean" sa Draco och jag la en lugnande hand på Kaname
"det är ingen fara" sa jag till honom
"Hur är det med er?" frågade Dean oroligt

- Hejssan Dean, sa jag glatt när han kom in.
Han satte sig oroligt på sängkanten och såg på oss.
- Det är helt okej nu, sa jag till Dean och log.
Draco gav mig en skarp blick.
- Ja, ja om du vill veta så har vi blivit utsatt för en massa gifter, sa jag och Dean såg cohckat på mig.
- Och ni lever?, sa han förvånat.
- Klart vi gör?, sa jag lätt men ändrade mig sedan.
- Okej, hela mitt system blev typ utslaget och jag låg i typ koma.
Somnar jag igen kanske jag aldrig mer vaknar, sa jag och jag kände hur tårarna började rinna.
Dean kom fram till mig och la armen om mig.
Jag lugnade ner mig och torkade ögonen.
- Men just nu är det ganska bra, jag är otroligt trött och slut i hela kroppen.
Och sårerna slutar inte att blöda, sa jag och visade min arm.
- Umbridges sår?, sa Dean och jag nickade.
- Och du då Cara?, sa Dean oroligt och såg chockat på hennes oseende ögon.