Sorgens tider [SV]

Njaa inte SÅ stora planer Hahahahha xD Något smått mindre kanske..

Mer kommer säkert lite senare

haha xD det hade varit lite kul om George bara "jag ska ta över världen." haha xD får jag gissa att han blir tillsammans med någon?

Ja visst hade det? xD
___________
Kapitel 33 - Percy Weasley

Ut ur butiken gick jag, efter att George hade lagat dörren och själv försvunnit därifrån. Tyst gick jag ner för Diagongränden, mot Den läckande kitteln. Mitt i högen av gående personer såg jag Georges röda hår. Jag tänkte ropa hans namn, men hejdade mig när jag såg vad han gjorde. Luna Lovegood? Kramade han den där galna Ravenclaw-tjejen. Fast jag skulle ju inte säga något, jag hade ju varit tillsammans med en, fast hon hade ju inte varit galen. Ofrivilligt log jag smått. Georgie hade hittat en tjej.. nej jag fick inte kalla honom Georgie, det hade varit mammas och Freds jobb. Han hette endast George. Jag vände om, för att inte störa, men tydligen hade han redan sett mig.
"Percy!" gapade han efter mig. Jag svor tyst för mig själv medans jag vände mig om, och fick se George lämna Luna med en vink och ett svagt leende innan han vandrade upp emot mig.
"Hungrig du också?" frågade han. Jag nickade, trots att jag inte var det egentligen, jag ville bara inte snacka om det jag nyss sett.
"Äta hemma, eller någonannanstans?" frågade han. Jag såg in i hans ögon. George hade nyligen gråtit, igen.
"Hemma" svarade jag och log.
"Ses där då" sa han, och sedan var han borta. Sekunden efter var även jag borta.

Några minuter efter ankomsten hem hade jag och George plockat fram en massa saker som vi kunde äta. Tystnaden som uppkom medans vi gjorde iordning mackorna vi tänkte äta var ansträngd. George visste att jag hade sett honom med den fåfänga Luna.
"Jag trodde aldrig ni skulle hinna se den" sa George plötsligt.
"Vad då? Kramen?" sa jag, och insåg snabbt att jag gjort bort mig.
"Nej, patronusen" Georges svar var kort.
"Åh, var det din?" frågade jag nyfiket.
"Återigen nej, det var Lees"
"Jaha" sa jag tyst.
"Men jag försökte, men jag klarade det inte.. och Lee var tvungen att försöka en väldigt massa gånger innan han klarade av att göra en" Georges prat var nu inte mer än ett tyst mummel, men jag lyckades ändå urskilja hans ord.
"Jag visste inte att ni kunde skicka meddelanden och sånt med den besvärjelsen" sa jag ganska förvånat.
"Kingsley lärde oss under krigets gång, för det kunde vara viktigt att kunna, enligt honom" sa George.
"Coolt" viskade jag fram.
"Nej, det kunde ju inte rädda Fred? Ellerhur? Då tycker jag inte att det skulle vara värst coolt, som du tycker" fräste George fram medans nya tårar tvingades fram i hans ögon.

Efter en bra stunds tystnad såg George plötsligt på mig, med ivriga ögon.
"Har inte Harry kvar uppståndelsestenen?" frågade han plötsligt.

åh Harry, varför var du tvungen att tappa den i skogen?

Har inga ord, den här fanficen är så otroligt bra!!!!

Tack ♥

Faktum är att jag inte har fler kapitel klara att bara skriva in </3 Lovar, ska skriva en massa senare ikväll

riktigt bra ska bli intressant att se vad som händer bara George inte gör som den andra brodern i sagan om han får tag på stenen

Kapitel 34 - George Weasley

När min fråga äntligen var ställd och Percy ryckt på axlarna, fanns det ju en liten möjlighet att Harry fortfarande hade den, och som tur var att Harry faktiskt kom in genom dörren.
"Hey Harry! Kom hit lite" sa jag till honom. Mina första ord riktigt ämnade för honom sedan det ögonblicket då jag fick reda på vad som hänt med min älskade tvillingbror.
"Vad är det?" frågade Harry och såg på mig.
"Har du kvar uppståndelsestenen?" min fråga var ivrig, kanske lite väl mycket?
"Nej, jag tappade den, och även om jag hade kvar den skulle du inte få använda den ändå" svarade Harry.
"Du har gjort vad?" min röst lät både besviken och arg.
"Ja jag tappade den i Den Förbjudna Skogen" avslöjade han. "Men snälla, leta inte efter den, den skulle inte ge dig Fred tillbaka, hur du än önskade dig det"
"Du vet inte hur det känns va? Att förlora den du älskar mest i ditt liv?" röt jag, argare än vad jag trott.
"Jo faktiskt" försökte Harry.
"Jaha som vem? Du kände knappt dina föräldrar, kände knappt Cedric, och Sirius hade du inte känt värst länge! Dobby och Dumbledore var ju nästan samma sak. Men ingen av dom som dog hade du levt med hela livet, och delat varenda lyckliga minnen med, ingen av dom hade suttit vid din sida trots att du hade en väldigt smittsam sjukdom" min röst svek mig nu, tårarna strömmade. Harry såg på mig som om han inte fattade. Vilket han säkert inte gjorde heller.
"Det är faktiskt sant, Harry" hörde jag Percy säga, när Harry öppnade munnen för att säga något om att han visst fattade hur stor sorgen för Fred var för mig.
"Att Fred dog, var nästan som att förlora en bror för mig också" Harrys ord var svaga. Jag och Percy skakade på huvudet.
"Nej, du var inte med de första åren med oss, du upplevde det inte på riktigt, hörde bara saker om det" sa Percy.
"Men.. ni får inte leta efter stenen! Lova" nu var det Hermiones röst som ljöd, hon hade kommit in i samma rum som oss, utan att vi märkt det.
"Varför?" min fråga var säkert den frågan hon förväntade sig att höra.
"För att den skulle bara driva dig till vansinne av mer saknad, och du vet redan att Fred finns med dig, hela tiden" Hermiones svar var kortare än vad jag trott det skulle vara.

Ett löfte senare satt jag i mitt rum, tillsammans med min bästa vän Lee Jordan.
"Men vilka var det som bröt sig in i affären?" frågade jag honom.
"Det var en mugglarfödd trollkarl, som gått ut ett år efter oss, han hette typ något i stil med Albert.. efternamnet kommer jag definitivt inte ihåg. Men vad han avslöjade var att han skulle visa sina mugglarkompisar att magi fanns, och tyckte väl att Diagongränden skulle vara ett perfekt ställe att visa för dom, men så var hans kompisar som förtrollade, och bröt sig då in i din affär, för att stjäla saker så de faktiskt kunde bevisa för andra mugglare att magi fanns" Lee avslutade vad han sagt med en skakning på huvudet.

jätte bra jag gillade det han sa till Harry! kanske lite elakt men det stämmer ju delvis :p och jag är glad att han inte letar upp stenen

Jag satt och tänkte väldigt länge på den delen faktiskt.. om det skulle liksom va delvis sant, eller om han bara skulle överdriva till fullo.
Men bara för att det är ett löfte behöver ju det inte mena att han inte gör det *låta mystisk*