Rose Weasley och Scorpius Malfoy, förbjuden vänskap

Jättejättejätte bra! Awwie det är en så gullig berättelse på något sätt *_*

OMG jag älskar den!

Jättebra!!!

meeeeeeeeeeeer

Rose
Senare, på eftermiddagen var quidditchuttagningarna. Jag, Sam och Mellie var där. Både Sam och jag hade varit med förra året och satsade på ännu ett år med i laget. Mellie var mest där för att skrika lyckönskningar och stod på läktaren med fäktande armar och håret fladdrande runt sig. Gryffindorhalsduken hängde och slängde tillsammans med hårmassorna och jag log brett mot henne. Jag visste att hon tydligt kunde se mig pågrund av mitt eget illröda hår. Mellie fångade min blick och gjorde en snabb tummen upp innan och satte sig ned och försvann bland alla de andra gryffindorarna.
Både Sam och jag var födda jagare. Kanske låg jag lite mer åt sökarhållet och hon hade tån vid slagmanskanten, men jagare var vi. Medan jag stod där och trampade med fötterna som en raket färdig att avfyras var Sam lugnet själv och det var nästan så att jag inbillade mig att hon stod och rullade tummarna.
Daisy var inte där. Hon var emot quidditch, ansåg att det var en grym sport utan något som helst roligt. Faktum är att hon också är en begåvad jagare, men i andra årskursen, när jag tvingade henne att söka spydde hon under den första matchen och blev sparkad från laget. Antagligen för att det var lagkaptenen som fick hennes maginnehåll över sig. Nu vill hon alltså inte ens komma till matcherna och har startat en förening för folk som är emot quidditch - i vilken hon själv är den enda medlemmen. Tacken för att jag gav henne chansen till en karriär inom den ädla sporten.
Det långa, brokiga ledet av sökande fick mig nästan att ge upp hoppet om att åter få en plats i laget. Många här var säkert bättre än jag. Många var flera år äldre än mig. Modet sjönk om möjligt ännu mer. Jag sneglade på Sam för att få stöd, men hon fortsatte att stå där hon stod, helt oberörd. Jag önskade att jag varit hon.
Killen framför mig vände sig om.
"Hej, Rose! Ska du också söka?" frågade Brandon.
"Ja, men tro inte att det finns plats för sådant slödder som du. Laget måste faktiskt hålla en viss standard", snäste jag surt. Varför var jag alltid så sur när jag pratade med folk? Var jag en sur människa?
Någon framför Brandon skrattade.
"Se på den där", skrockade personen som jag inte alls kände igen. Jag blev ännu surare och lade armarna i kors. Naturligtvis - min vanliga skicklighet - tappade jag kvasten. Brandon fångade upp den och gav den till mig.
"Som du vet måste laget hålla en viss standard", sa han. "Exempelvis måste medlemmarna kunna hålla en kvast."
Som ett åskmoln ryckte jag åt mig kvasten.
"Tack så mycket, men det tror jag att jag kan", sa jag syrligt. "Du borde däremot ta lektioner i konsten att flyga en. Hur länge kan du hålla dig kvar? Tre minuter? Eller tänker du göra en Daisy?"
Oftast brukar jag inte kritisera mina vänner, men i det här fallet var det nödvändigt. Trots den mördande blicken från Sam.

Jättebra!

Toppen!!

Ny läsare.Super bra.

meeeeeeeeeeeer

Bra!