Denices sjunde år tillsammans med Marodörerna [ SV ]

Nej, det får INTE räcka! Det är ju jättespännande!!!!!


OCH JÄTTEBRA!

Mer, Sirius och Denice

ååh meer

Ja, snälla verkligen mer! Det här var det bästa kapitlet som du skrivit och alla dina är jättebra!!!!

Mer =D

super bra.

Joopp, super bra!

Vem är det jag ser??? Elliee det var ett tag sen jag såg dig här!

Meer!

När blir det mer?
Jag loggar in typ hela tiden men har aldrig nåt mejl om att det har skrivits mer..

kram på dig, dina kapitel e totally awesome D

Tack,och tänkte precis skriva mer nu faktiskt



Kapitel 21
( Också direkt fortsättning )
En annan tanke slog plötsligt mig.
- Är Peter något? frågade jag.
- Aa,han är en animagus som vi,en råtta, sa Sirius.
- Men ni är inte registrerade,eller hur?
- Tjae..., började James.
- Vadå,tror ni jag ska bli arg om ni inte var det eller ?
- Njae..., sa Sirius.
- Men kom igen nu va,när ni håller på sådar blir det bara mer tydligt att ni inte är registrerade! utropade Mathilda.
- Hon har rätt, sa jag och nickade mot Mathilda.
- Okej då, vi är oregistrerade animagusar, sa James väldigt dramatiskt nästan som om vi hotade dem med döden om de inte berättade.
- Otroligt...., sa jag.
- Jag vet, vi är ganska så bäst, sa Sirius och såg väldigt stolt ut.
- Nej, jag menade otroligt att ni kan vara så...så smarta! Jag trodde ärligt att du var lite av ett knäppo Sirius.
- Hallå, jag har också känslor! utrbrast Sirius och tog handen för bröstet och gapade stort som om han inte kunde tro sina öron.
- Okej,nu till det mer seriösa,började James och till och med han tittade konstigt på Sirius innan han fortsatte, Ni får absolut,under några omständigheter, svära på att inte berätta för någon. Förstå hur illa vi ligger till om skolan, eller Ministeriet får reda på om vi är oregistrerade animagusar!
- Tjaa, det var ju erat eget fel... ,skojade Mathilda
Men James och Sirius tog det på allvar. De stirraade förbluffat och med uppspärrade ögon på Mathilda.
Hon såg skrämd ut och jag skulle också tycka det var lite läskigt om jag satt i hennes ställe nu.
- Jag skämta bara, sa hon och gjorde ett tecken åt killarna att lugna ner sig.
Då slappnade de av.
- Vi lovar, sa jag.
Just då hörde vi ett ljud.
Sirius och James blickar vandrade runt i salen innan de stannade.
Jag tittade dit de tittade och såg Remus precis vakna.
Han mumlade något innan han steg upp.
När han såg oss blev han förskräckt.
Han sprang till oss och sa:
- Vad exakt hände! Det är väll inte så att...att, snälla förklara James.
- Okej, men det är bäst att vi tar det i enrum, du,jag och Sirius, annars så kan du kanske flippa ur.
Det sista sa James ganska lågt men Remus hade hört det ändå. Hans blick sa " Vad är det du säger! ".
James,Sirius och Remus lämnade rummet.



Efter det som kändes som en lång väntan kom de tillbaka in i rummet. James och Sirius med nervösa blickar.
Och Remus med blekt ansikte.
- Förlåt mig,snälla ni, sa han när han kom fram till våra sängar.
- Såklart, sa Mathilda och log.
Jag nickade och log också.
Sedan tog Mathilda en bok från sitt sängbord och började läsa den.
- Nej, det är inte "Såklart"...., sa Remus
- Jo, Remus, vi vet att du inte var dig själv igår, du kunde inte hjälpa det, sa jag.
Han log ett ansträngt leende.
- Ja Remus,jag tar hand om henne, sa Sirius plötsligt och satte sig på min sängkant.
Jag hade inget emot det. Vårat lilla gräl var bortblåst. Jag gillade Sirius och det var bara att erkänna.
Han tittade lugnanade på oss men inte på Mathilda när han vände blicken mot henne.
- Jag kan bara inte fatta att jag gjorde det, du kunde ha blivit av med ditt ben och, tänk om jag bet dig!
- Vänta vänta, hur vet du att de har berättat för oss? frågade Mathilda.
- Tjaa,jag har listat ut det vid det här laget. Men över till det viktiga nu. Jag kunde ha bitit dig!
Han blev så upprörd att han stegade fram och tillbaka i rummet.
- Det är okej, sa Mathilda lugnt.
- Men förstår du inte? Tänk om jag bet dig! Jag vill inte förorsaka mer skada! Jag vill inte att du ska få uppleva det hemska med att vara varulv!
- Men det är okej, sa Mathilda fortfarande lugnt.
- SKULLE DU TYCKA DET VAR OKEJ OM DU SKADADE NÅGON DU ÄLSKAR!
Det blev tyst och jag hörde en duns.
Först så trodde jag det var min haka som hade ramlat ner till golvet av chock, men sen såg jag att Mathilda hade tappat boken hon höll i. Den föll till golvet.
Remus verkade ha insett vad han hade sagt och hans kinder blev röda samtidigt som han tittade ner i golvet.
- Ursäkta? frågade Mathilda häpet.
- Jag gillar dig, sa Remus.
- Aha, men då förstår jag precis varför du är ihop med Lauren, sa Mathilda ironsikt.
- Men vi är inte ihop längre, sa Remus.
- Jamen då tror du såklart att jag ska bli ihop med dig för att du väljer mig som ett andra val då!
- Jag gjorde slut med henne för att jag insåg att jag älskade dig!
Det blev tyst.
Sedan reste sig Mathilda upp och såg väldigt arg ut. Hon gick raka vägen mot Remus. Hon stannade bara när det skilde en centimeter från deras fötter.
Remus såg lite orolig ut men backade inte.
Sedan,plötsligt, kysstes de. Mathilda hade nästan hoppat på honom. Remus vacklade till lite men sen såg han ut att njuta mer och mer för varje sekund som gick.