PRS Emma07 och wolfy

Jim såg surt på sin bror, muttrade lite kort.
"Inte vet jag! Och varför skrev du inte brevet själv då?", protesterade han genast mot brodern, visserligen klantade han till en hel del saker. Och han var långt ifrån bra på att varken skriva eller stava. Men han trodde faktiskt att han hade fått till detta ordentligt.

”För att jag trodde att det skulle vara lätt till och med för dig att skriva ett brev,” snäste Colin ovänligt till svar men sken upp i ett elakt flin efter en stund. ”Lyssna! Hör du inte ljud?” Om man lyssnade riktigt noga så kunde man långt borta höra ljud av hästhovar. Inte bara några få utan tiotals. De var på väg.

Jim muttrade surt och såg på sin bror.
"Men jag gjorde det ju, inte mitt fel ifall dem inte kan läsa", protesterade han surt, rynkade pannan och lyssnade noga. Snart kunde också han höra hovarna som närmade sig, och flinade direkt.
"Hur många tror du dem är?", frågade han brodern.

”Över tio.” Colin gnuggade handflatorna mot varandra innan han gav ifrån sig ett nästan hysteriskt skratt, det här skulle förhoppningsvis bli ett blodbad. Det var den här dagen han länge sett fram emot. Kronprinsen skulle de inte levande få med sig därifrån. Det var en sak som var säker.

Jim flinade brett, han hoppades bara han hade fått med sig planen ordentligt. Han trodde det, men man kunde väl aldrig riktigt veta säkert med honom. Trots allt var han inte den smartaste personen.

Striden började relativt bra men slutade katastrofalt. Förargligt nog hade Jim klantat till allt nästan med det samma. Han hade fått uppgiften att vakta rummet där de höll Thomas inlåst, men han hade helt kommit av sig då en ung tjej marscherat in. Han skulle väl ha kysst hennes fötter om hon bett honom göra det. Tjejen hade snabbt slått till Jim så att han låg på golvet oförmögen att göra annat än oja sig. Fem andra soldater rusade in för att få med sig kronprinsen därifrån. Colin insåg snabbt att han behövde göra något under de återstående sekunderna han hade kvar av överläget. Han höjde sitt svärd för att låta den vassa spetsen borra sig in i kronprinsens lår, använde sin vänstra hand där han höll en kniv för att dessutom dra några djupa sår över bröstkorgen.

Thomas hade också han märkt rätt så tidigt att det var några som närmade sig, lyssnade genast spänt på striderna utanför. Han såg upp och förvåningen lös i ansiktet när han fick se Alysia komma in där.
"Alysia!", utbrast han förvånat, ropade sedan till av smärtan då svärdet borrade sig in i hans lår och av såren på bröstkorgen, vek sig lite av smärtan och drog sig lite mot väggen. Såren, som alla var rätt djupa, började genast blöda rätt kraftigt och man såg hur tröjan blev rödare och rödare av blodet medans Thomas snarare blev blekare och blekare i samma takt.

Soldaterna lyfte omedelbart upp Thomas för att ta med honom ut därifrån. En häst lämnades kvar åt Alysia så hon kunde ta sig tillbaka till slottet då hon var klar. Hon ville inget hellre än döda de här männen, men det skulle inte få ske av hennes hand. Hon nöjde sig istället med att se till att lämna dem i ett risigt tillstånd, innan hon tog sig upp i sadeln och red efter de andra.

Thomas blev snabbt ganska mycket sämre, vilket gjorde att han inte kunde protestera mycket när soldaterna bar iväg med honom utan det var bara att gilla läget och följa med.

Alysia höll sig lite på avstånd, kände inte riktigt för att rida tillsammans med de andra av olika anledningar. Väl framme vid slottet gled hon ur sadeln innan hon nonchalant räckte tyglarna åt en soldat, som genast protesterade med att han inte var en stallpojke. Hon vände sig åt en annan soldat och sa åt honom, hon bad inte, att se till att Thomas fick den bästa omsorgen och vården innan hon gav sig av.