[PRS] Back to shcool

Jag vaknar nästa morgon med en känsla av att något är fel.......... Jag kan inte sätta fingret på vad men det är något viktigt som har gått snett.
Dock så ogillar jag känslan, så jag skakar av mig den så gott det går.

Jag vaknar av pipet från väckarklockan. Jag lyfter tungt upp armen och stänger av den med en smäll.
Jag sätter mig upp och lägger ansiktet i händerna. Huvudet känns tungt, jag sov inte så jättebra inatt heller, men iaf bättre än igår. Nej, morgonperson skulle jag inte kalla mig själv.
Till slut drar jag mig upp ur sängen och går in i badrummet och fixar iordning mig. Jag är inte hungrig, så jag borstar tänderna direkt och slätar till håret lite grann. Mer än så behövs inte.
Jag går tillbaks in i mitt rum och väljer kläder. Svart Panic! T-shirt med svarta jeans blir bra, med en rödrutig skjorta knuten runt midjan. Och min mössa förstås, den har jag nästan varje dag. Jag samlar ihop mina saker och går ner för trappan där Hikaru och mamma sitter i pyjamas och äter frukost.
"Hejdå" säger jag och vinkar lite åt dem medans jag går mot dörren.
Mamma tittar tillbaks lite förvånat på mig.
"Ska du redan gå?"
Jag stannar upp.
"Aa, jag är inte så hungrig och blev klar snabbt, så jag sticker"
"Ses sen!" ropar Hikaru efter mig och jag stänger dörren efter mig.

Jag klättrar ur mitt vattenfyllda hem. Sen så plockar jag fram ett par svarta jeans, en tokyo ghoul t-shirt och en munkjacka. Efter det så kammar jag håret, tar fram skol väskan och börjar gå.

Jag går längs gatan medans jag lyssnar på musik, som vanligt. När jag kommer fram till hållplatsen så är det bara jag där. Jag antar att det kanske är lite för tidigt.
Jag kollar på tidtabellen för att se när nästa möjliga buss går.
Hmm. Om en kvart går en till Centralstationen, den kan jag ju ta. Jag har ju inte bråttom precis.
Jag lutar mig mot väggen i båset och börjar fippla med min telefon.
Tiden går och jag är fortfarande ensam. Inga går ens förbi.
Kvarten som passerar känns som en halvtimme, men till slut så kommer bussen och jag kliver på. När jag går längs platserna så ser jag att det typ inte sitter nån här heller. Bara en tjej i min ålder och en man i 40-årsåldern.
Herregud, det känns som att halva världen bara väntar med att gå ut tills en viss tid, tänker jag och tar en fönsterplats.

Jag ser skolan efter en stund men den är inte en så välkomnande syn så jag viker av två kvarter åt höger. Sen kommer jag fram till mitt favorit cafe där jag tänkte äta frukost.
När jag kommer in så slår lukten av kaffe emot mig. I disken står Madame Bernoid, som äger stället.
"Ah Rachel!" utropar hon när jag kommer in
"Bonjour madame" svarar jag med ett svagt leende

Bussresan känns betydligt snabbare än väntetiden, vips så är jag framme vid stationen. Jag kliver av bussen och tar till höger i riktining mot skolan.
När jag går längs trottoaren så ser jag ett par gå framför mig, hand-i-hand. De pratar och ler mot varandra. I samma sekund så byter också min spellista till en kärlekslåt.
Kärlek.
Undrar hur det känns. Att vara kär, att älska någon.
Jag suckar.
Om jag nu blir kär, vem skulle då älska mig lika mycket?
Det får mig på ett annat spår. Vem. Vem kommer jag älska? Jag vet ju ärligt talat inte ens om det kommer vara en kille eller tjej...
Jag tänker på Rachel och Jace. Lesbisk och bi. De vet precis. Det kan man lätt bli lite avundsjuk på ibland, undermedvetet..

Qu'est-ce que?" frågar hon mig
"Une glace au chocolate, si vous plai!" säger jag med ett leende, det känns verkligen skönt att prata franska igen.
"Så här tidigt!" utropar hon
"Madame, vi behöver alla lite uppmuntring ibland" säger jag med ett sorgsamt leende.
Hon ger mig ett bekymrat ögonkast samtidigt som hon skopar upp min glass. Sen räcker hon över den till mig, men när jag sätter mig ner så följer hon med och slår sig också ner.
"Berätta!" säger hon

Jag suckar och går förbi dem. Kärlek verkar ändå bara vara smärtsamt och jobbigt. Nåt som leker med ens känslor och handlingar. Jag byter låt till ett soundtrack från ett fantasy-spel, och fortsätter gå längs trottoaren. Jag passerar hus, bilar och träd och går över två övergångsställen innan jag ser skolbyggnaden bakom krönet. Vid andra övergångsstället var jag nära att bli påkörd av en arg medelålders man i en Volvo. Jag var väl för fördjupad i mina tankar och han hade för bråttom. Han skrek nåt till mig inifrån bilrutan när han tvärnitade, men jag såg bara hans arga uttryck och munnen röra sig innan jag snabbt småsprang över.
Jag kollade på klockan. Jag är fortfarande tidig, men det gör inget. Jag brukar sätta mig på en bänk utanför entrén och jobba med min musik eller nåt.

"Jag stack hemifrån........." mumlar jag
Madame Bernoid nickar förståande, hon har varit lite som en moster för mig genom alla år. Så hon vet allt om min familje relation.
"Vart bor du nu då?" frågar hon och tar min hand
"I parken" svarar jag tyst
"Men Rachel så kan vi inte ha det!" Utropar hon

Jag går runt krönet och kommer fram till skolgården. Ovanför entrén hänger en jättestor vit banderoll. På den står det "GO EAGLES!!" tryckt i stora, röda bokstäver. Under texten är ett tryck av en stor, röd örn i grodperspektiv när den flyger.
Eagles.
Örnarna. Vårt ishockey lag.
Tror de ska ha match snart, det är därför den är där. Jag suckar igen. Skolanda har jag ingen, plus att hela ishockey-laget bestod av ett gäng med töntar som tror de är nåt, så peppad blev jag inte precis.
Det är typ inga där på skolgården. Jag, en kille med glasögon vid den stora eken, en grupp på tre tjejer vid ett av bänkborden, och en tjej med hijab som satt och pratade ned en afroamerikansk kille på ängen till höger. Jag gick bort till en ensam bänk nära entrén och satte mig med laptopen.