Minnen från förr (PRS)

Tasha ryckte lätt bakåt då han kom nära henne. Inte för det var obehagligt, eller jo, kanske lite. Men det var mest att ha någon oväntat så nära sig. Hon stirrade in i hans ögon med förskräckt blick, men då inget hände lugnade hon sig något, slappnade av.
Han var obehagligt nära nu, men samtidigt? Samtidigt ville hon det, helst av allt luta sig fram och möta hans läppar. Men hur tänkte hon nu? Hon som aldrig skulle göra något sådant, visste hur fasansfullt och smärtsamt det var. Hon som visste vilka svekfulla kräk män var, men var han det?
"Jag tror inte det. Det försvinner mer och mer för varje dag. Jag känner mig inte rädd." hon babblade fram visste inte hur hon skulle förklara för honom.
"Just nu är dina läppar mycket frestande och det skrämmer mig." sa hon sedan ärligt och mötte hans blick med förvirrande ögon, osäker på hur hon borde tackla allt och alla dessa känslor.

Han stirrade på henne med sina tefats ögon medan hon talade och brast ut i skratt vid hennes sista mening.
"Det där var det mest miserabla du har sagt hittills", sade han stillsamt och spände blicken i henne med ett höjt ögonbryn.
Hade hon just yttrat det han trodde att hon gjort? Att döma av hennes förvirrade blick antog han det. Hon visste inte vad hon talade om. Eller gjorde hon det? Med tanke på hur hon talat om saken innan...och han var ungefär den sämsta varelsen på jorden att förälska sig i... Nu var han tvungen att kämpa med sig själv igen. Hon luktade gott, det som gjort honom så illa till mods innan att han blev illamående, även om det mest var för att han var rädd att tappa sin självbehärskning. Men samtidigt var det inte rätt från hans sida. Han tittade osäkert på henne tills tystnaden blev så pass outhärdlig att han slöt den sista distansen mellan dem genom att pressa sina spruckna läppar mot hennes.

Tasha blev osäker, ledsen och kände sig dum att hon ens yttrat de orden. Hon rodnade och såg bort vid hans skratt. Självfallet var det en idiotisk sak att säga, han hade inga sådana känslor. Hade hon ens det? Hon visste inte allt var så skrämmande och förvirrande.
Tystnaden spred sig mellan dem som en kall flod som inte gick att passera över, hon hade nästan gett upp hoppet, knuffat honom därifrån och gått sin väg.
Då kom hans läppar mot hennes, trycktes mot hennes. Hon var förvånad, men mötte hans läppar utan att dra sig tillbaka. Sakta drar hon handen genom hans mjuka hårsvall och slött lätt ögonen.

Zachary tryckte lätt bort henne med en hand och drog sig undan, utan att släppa henne dock. Han tittade på henne med båda ögonbrynen höjda och log blekt.
"Har du en dödslängtan eller något?", frågade tyst, men leendet avslöjade honom. "Om jag får fråga...hur länge har du...du vet..."
Rösten dog bort och han skakade på huvudet. Hennes lukt frestade honom värre än någonsin, gjorde honom alldeles luddig i huvudet. Han rätade på sig och drog en hand genom sitt nytvättade hår med en flackande blick. Skulle han fly? Det kanske var bäst så, men på samma gång ville han inte lämna hennes sida nu.
Med samma osäkra blick som han haft innan stirrade han ner på henne där hon satt i fåtöljen. Sedan bestämde han sig slutligen och räckte ut en hand mot henne.
"Litar du på mig?"

"Jag har länge haft dödslängtan, men inte nu längre. Detta är en risk jag är beredd att ta." andades hon fram med smaken efter hans läppar än på sina.
"Jag vet inte, alltid kanske? Under åren i skolan? Jag älskade att bråka med dig, även om jag avskydde dig, men samtidigt något annat. Nu när vi mötts åter. Jag vet inte, men jag kan inte vara ifrån mig, det gör mig galen och olycklig." hon mötte hans blick, beredd på att han skulle fly nu. Det hade varit bäst för dem båda, att bara lämna varandra.
"Du själv då? När visste du?" hon möter hans blick och tar slutligen hans hand för att låta sig dras upp ur fåtöljen. Där och då kände hon sig som den vackraste kvinnan i världen även om så inte var fallet.
"Jag gör det." svarade hon honom, här och nu gjorde hon det även om det skulle finnas gånger hon skulle tvivla, men inte nu.

"Är du alltid såhär obetänksam när du är...ehm...förförd?", frågade Zachary och himlade lite med ögonen. "Jag kommer bli din död."
Han flinade mot henne och tittade ner på sina skor.
"Du har aldrig tänkt tanken att vi bråkade med varandra för att vi egentligen hade känslor för varandra? För jag är ganska säker på att jag förväxlade det jag egentligen kände för dig med avundsjuka och hat. Det är svaret på din fråga", konstaterade han och drog henne upp på fötter som om hon inte vägde mer än en fjäder.
Hon var verkligen bara skinn och ben, såg nästan död, eller döende, ut. Men han kunde känna hennes puls med sin ena hand vilket betydde att hon levde. Han drog henne försiktigt med sig ut från rummet och stängde tyst dörren bakom dem. Sedan tryckte han henne varsamt upp mot väggen framför dem och drog handen utmed hennes vänstra kind.
"Jag är rädd att du ska gå sönder vid minsta beröring", mumlade han och drog sedan båda sina händer igenom hennes hår. "Du ser som sagt var ömtålig ut."

"Jag vet inte, jag har inte blivit vad du kallar förförd förr." hon log snett, såg det komiska i det hela.
"Kanske?" sa hon tveksamt för att sedan skratta till.
"Var du avundsjuk på mig?" sa hon förvånat, det hade hon aldrig kunnat tro.
"I mina ögon var det du som hade allt, rent blod, en stor familj, pengar i överflöd och ett enormt hus." hon följde med honom ut i hallen medveten om att han kunde bryta av hela henne mitt itu om han så ville. Men då han stängde dörren om dem var det inte det hon darrade för, det var mörkret som omslöt dem. Hon darrade okontrollerat, men försökte ändå tala med honom, njuta av det som faktiskt var.
"Jag är ömtålig, ömtålig som fan." hon slöt lätt ögonen för att stänga undan mörkret, njuta av hans mjuka beröring och sakna den tiden då hon var en stark och vältränad quidditchspelare. Som i skolan då hon var lagkapten, eller när hon blivit uttagen i landslaget. Hon saknade att hålla klubban i hand och slå iväg dunkarna mot motståndarna.
Nu kände hon sig bara ömtålig och vek, som en porslinsdocka. Hon kände väggens kalla yta mot sin rygg, samtidigt hans varsamma händer om henne. Men hon kunde inte göra något, inte i det totala mörkret.

Zachary andades rakt på hennes ansikte men lutade sig någon decimeter ifrån henne. Jodå, han hade varit mer än avundsjuk på henne under deras skoltid. Hon hade haft allt i hans egna ögon. Med allt menade han vänner och talang medan han själv suttit i biblioteket dag ut och dag in, när han inte låg halvt döende uppe i sjukhusflygeln.
"Du hade vänner och såg ut att vara lycklig, eller snarare fri. Jag hade aldrig någon att umgås med, hatades av alla samtidigt som jag kände mig hindrad på grund av mitt lilla problem", nästan viskade han innan han tystnade helt.
Hon darrade värre än ett asplöv. Hade han trots allt lyckas skrämma henne, även om hon sagt att han inte gjorde det? Med ens slet han sig undan från henne, backade ett flertal steg och betraktade henne med vaksamma ögon från andra sidan korridoren.
"Varför darrar du som ett asplöv?", frågade han nästan stött genom mörkret. "Om du inte...känner likadant behöver du inte oroa dig, det är inte precis så att jag tänker slita huvudet av dig eller någonting."

Tasha skrek skrämt till då han släppte henne och föll ihop i en darrande hög oförmögen att hålla sig samman.
"Nej, gå inte, lämna mig inte." hennes röst lät förtvivlad och tårarna vätte hennes kinder.
"Det är inte du, det är mörkret." sa hon med darrande röst. Hon kröp ihop på golvet och höll för ögonen så om det skulle bli bättre då. Rösterna i huvudet kom närmre, de som han med sin blotta närvaro tryckt därifrån. Nu var de där, de som besökte henne i natten, i mörkret. Hon tycktes väl som en galning, en som gungade fram och åter mumlandes nästan ohörbart för att få dem bort från henne.

Zachary tittade förskräckt på henne när hon föll ihop intill väggen. Hon hade nämnt att hon var rädd för mörkret, men var det såhär det påverkade henne? Han ryckte till och fann sig vid hennes sida på bara någon sekund med armarna om henne. Utan att veta vad det var han skyddade henne mot, drog han henne intill sig för att tillslut lyfta upp henne i sina armar helt. Han strök undan en tes med hår och tryckte sin panna mot hennes.
"Du kanske redan vet det, men det är inte mörkret som borde skrämma dig", viskade han och rätade på sig, fortfarande med henne i sin famn.
Det kändes overkligt och skrämmande på samma gång för honom. Overkligt då han inte förens nu förstått att han hade sådana känslor för henne och skrämmande eftersom han var rädd att göra henne illa.
Med försiktiga steg gick han fram till dörren som ledde in till det lilla ljusa rummet och öppnade den. Sedan släppte han henne med en arm, vilket inte var speciellt påfrestande då hon inte vägde någonting, och drog fram sin stav ut bakfickan. Efter några sekunder sken rummet upp en aning av sängbordslampan som tändes.
Han tittade på henne i det dunkla skenet utan att släppa ner henne. Hon darrade fortfarande och han var rädd att hon skulle krossas om han släppte ner henne på golvet.