[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

Jag svalde mot min vilja, herrgudar, hade jag inte förberett ett drag mot Lukes högerhand hade mitt huvud rykt på två sekunder.
Jag rycktes ur min trans av chock när Lukes tveeggade svärd slungades mot mitt ben och jag hoppade rakt upp i luften.
Klingan skar bort mina skosulor och när jag landade på marken for en stöt av obehag genom mina stela ben, men jag hade inte tid att tänka mer på det innan jag svepte svärdet i en vid båge och rispade upp Lukes tröja.
magrutor deluxe
En ilsken morrning letade sig ut från Lukes strupe då en tunn rännil av blod rann från skärsåret på magen och han rispade upp min arm.
En flämtning trängde sig fram ur mina läppar och jag böjde mig framåt för att ge honom en dånande örfil.

Jag måste skryta om att jag betedde mig sjukt lugnt. Jag kände mig liksom motsatsen till lugn. Jag ville gå fram och slå ner Luke för att han skadar Hazel, trotts att jag vet att hon spöar honom så bra själv.
Hon böjde sig fram och drämde till honom i ansiktet. Han han inte stoppa henne eller nått, utan bara staplade ett halvt steg bakåt mot den smala trappan.
Jag ryggade nästan tillbaks när jag såg hans ögon. Dem var inte blå längre, utan de lyste gyllene. Han gnisslade tänderna och återhämtade sig nästan direkt.
Han tog två steg framåt med höjt svärd, siktade mot Hazels midja, och slog. Hon hann backa i sista sekund, men slog inte tillbaks. Hon var som förtrollad av skräck, och aktade sig bara från klingan.

Den plötsliga förändringen i Lukes ögon fick all vätska i kroppen att frysa till kall, kall is av skräck.
De fångade mig, jag kunde inte göra något annat än att defensivt höja svärdet och peta det mot hans stenhårda bröstkorg.
Ögonen flackade tillbaks till sin vanliga färg i några sekunder och hans blick var desperat, skrek efter hjälp.
Lägg av med dina dumma ögontrick! ville jag skrika, men jag kunde inte.
Något var fel.
Fel, fel, fel, fel.
När Luke verkade ha fått fokus höjde han svärdet igen och jag skrek samtidigt som jag svingade mitt eget.
Klanget dånade i hela båten när klingorna möttes och jag försökte på något sätt, vilket som helst, att vrida svärdet ur handen på Luke.
Han hade distraherat mig.
Gudars, jag var så dum, så dum, som trott att han verkligen var ärlig med blicken han gav mig.

Hazel såg så skräckslagen ut. Panikslagen. Hon höll med båda händerna på svärdsfästet så hårt att hennes knogar hade vitnat. Luke gjorde en snärt med svärdet som fick henne att snubbla bakåt mot en av cellerna som hon desperat stödde sig mot.
Luke kom sakta gående fram mot henne med svärdet vid sin högra sidan. Med en sån hatiskt blick som fick blodet att isa, höjde han sakta svärdet. Han slog handfästet med sån fart i hennes huvud att det slungades bakåt mot gallret. Hazel låg helt stilla mot gallret med öppna, stilla ögon. Hennes blonda hår färgades mörkrött precis över högra örat där han slagit det.
Jag hann höra ett isande gallskrik fora ut ur min mun innan jag tårögt slängde mig på Luke. Skrikande som om det inte fans nått annat rev jag och slet i hans hår, slog honom på bröstet och sparkad på benen. Han verkade inte ens reagera. Tillslut sjönk jag ned på marken. Gråtande och skrikande. Snyftande kröp jag fram till Hazz. Det fick inte vara för sent. Det fick det inte.

Jag försökte fokusera, försökte fästa blicken på något, men allt runtomkring mig var blurrigt, som om jag kollade på något genom en skrovlig glasyta.
"Nema, akta", försökte jag, men min röst kom ut som en hostning och Nema lyftes upp från mig. Jag försökte sträcka mig efter henne, fåt tag på hennes armar, men hon var utom mitt räckhåll och såfort jag rörde mig brann det i hela kroppen.
Lukes ögon hade förändrats till blått och han höll i Nemas krage, som hostade, skrek, sparkades och försökte få sig ut ur hans grepp, men han rörde sig inte, reagerade inte, som om han var av sten. Istället drog han bara hårdare om Nemas hals och pressade henne mot väggen.
Hon började genast att protestera men när hans fingrar trängde in i hennes hals hud tystnade hon och de började utbyta verbala strider.

Jag sparkade och grät, försökte desperat riva honom i ansiktet för att få honom att sluta. DEt gjorde han inte.
Han blinkade inte ens.
Det rev och slet i lungorna, so om dem ville slita sönder mig innefrån.
Jag kunde knappt se nått mellan alla tårar, bara dem där iskalla ögonen som fick vem som helst att tvivla på sig själv.
Jag kände skräcken och paniken växa och ännu fler tårar svämmade ur ögonen på mig. Jag var skräckslagen. Så rädd att jag inte visste vad jag skulle göra.
en avlägsen röst sa hans namn flera gånger, men han svarade inte då heller.

"Få det att sluta", kved jag till ingen särskild. Det bultade i örat och kinden var klibbig av torkar blod. Det värkte i hela kroppen och om jag gjorde något så lite som att lyfta på fingret kändes det som om lågor brann i kroppen, slukade allt de kunde i sin väg.
Och så var det Nema. Hen skrek, grät, allt förgäves och jag svär att jag aldrig har sett någon så hysterisk som henom.
Det gjorde också ont, men mina ögon var helt torra. Som om elden av smärta svept bort all vätska.
Jag bet ihop, satte mig upp.
"Lägg av", viskade jag, min röst som sandpapper. "Sluta, Luke. Snälla!"
Jag försökte få fokus, fånga hans bortvända blick, vädjande.
"Luke!" fick jag fram, lite högre. "Luke?" vad som helst skulle jag göra, vadshomhelst för att få de hemska skriken från Nema att sluta ringa i öronen.

Jag slutade skrika när greppet om halsen hårdnade. Det dansade stjärnor framför ögonen, som jag förgäves försökte hålla upp.
"Sluta" Kved jag tyst, försökte att sluta snyfta när det gjorde alltför ont.
Det snörpte åt ännu hårdare och dem kalla fingrarna borrade sig in i min hud ännu hårdare. Men jag kände det knappt.
varje hjärtklappning dunkade i huvudet, långsammare för vrje gång.
Det klappande ljudet tog över allt. En del av mig ville ge upp, andra ville fortsätta sparkas och skrika,men kunde inte.
Jag lät ögonen falla ihop, och tänkte att det var slut.
Hazel brooks. Jag älskar dig.
Så lättade greppet, och en våg av luft sköljde in i mig.

"Lukeee", muttrade jag när han drog upp mig på fötter.
"För den rödhåriga till cellen längst bort", befallde han och med en nick släpades Nema, vars protester ekade i skeppet, till sin cell av Miranda och krullhåret. Lukes röst när han sa 'den rödhåriga' dröp av hat.
"Släpp mig! Lägg av! Vad ska ni göra med Hazel? Låt henne va! CASTELLAN JAG HATAR DIG!"
Protesterna dog efter att Miranda gett Nema en ordentlig smäll på kinden.
"Nema! Vad tänker du göra med henne?" mitt försök till ett skrik var halvkvävt och det kändes som om om luft-och matstrupen var ihopflätade. Luke svarade inte.
Jag drog upp min darrande hand och gnuggade mig i ögonen, orkade inte ens protestera när Luke drog in mig i en kram.
De muskulösa armarna vaggade mig och jag lät mig själv sjunka in mot honom, orkade inte stå emot känslan av trygghet och lugn som välkomnade mig och jag lutade huvudet mot hans bröstkorg i en förlorande gest.
Så tryggt, som om han var min storebror.
Så tryggt, som om jag betydde nåt för honom.

Jag stod bara och glodde på dem när Luke omfamnade henne. Hon gjorde inte ens motstånd. Det var det värsta av allt. Hon gjorde inte ens motstånd.
JAg torkade bort dem gamla tårarna ur aniktet och kura ihop mig som ett litet barn längst in i cellen. Jag kollade inte när Dem båda gick upp för den där hemska trappan. Miranda och krullet gick upp efter dem, så det var bara det där monstret o jag kvar här nere.
Livet sög.
Det kändes så hopplöst. Allt. Jag orkade inte ens fundera ut hur jag skulle komma här ifrån. Hazel hade gått iväg med Castellan som om om jag inte fans. Det sög lusten ur mig.
Istället kom jag o tänka på den där låten, Alive (av sia). Kändes lite så faktiskt.
Typ But i survived, i'm Alive blablabla.