~Bayrios~ [Fantasy Roll]

Parvati tog emot Arya och såg till att hon inte gled av Dayas rygg. Hon stannade upp för en sekund och såg på sin bästaväns vackra ansikte och halvslutna ögon. Arya försökte viska något men hon choken efter vad hon varit med om i demonens grepp och den extrema svagheten hindrade henne. Läpparna rörde sig med inget ljud kom ur munnen. Parvati rynkade pannan.
"Säg ingenting Arya, vänta tills du återfått lite krafter."
Arya stängde munnen och svalde, trots att munnen kändes torr som en öken. Hon slöt även ögonen men somnade inte utan lyssnade till ljudet av striden runt omkring dem.

Parvati vände sig till Erik igen men hennes blick stannade inte på mannen utan gled iväg mot kvinnan bredvid honom.
"Vem är hon?"

Parvati höjde lite grann på ena ögonbrynet efter vad Erik sagt om den vit-blonda kvinnan. Hur många gånger hade Aryas liv varit i livsfara? Och hur många gånger hade en Letoyan räddat henne? Precis när Parvati öppnade munnen för att fråga något mer tog Erik till orda igen.
"Kom igen, mot Västra delen av slagfältet. Där är skogen tät." han nickade mot Parvati och satte sedan av mot västra utkanten av slagfältetet.

Parvati bet ihop och tittade ner på Arya en sekund innan hon skyndade efter prinsen.
"Han är inte lika trevlig som du beskrev honom..." muttrade hon och manade på Daya.

Parvati tjöt högt när hon fick syn på Mongralen påväg emot dem. Erik hade inte behövt säga åt henne att rida iväg då hon redan manat på Daya till full gallopp. De for en farlig väg över eld, runt strider och över döda kroppar innan de saktade in farten. Parvati lyckades komma en ganska lång bit ifrån Erik på Dayas rygg när en svag men bestämd röst viskade i hennes öra;
"Vänd. Om. Kan. Inte Lämna. Erikk..." Aryas svaga stämma fick Parvati att stanna upp en sekund.
"Men Arya han-"
"Vänd. Om." Arya hade nu slagit upp ögonen helt och kisade trött upp på Parvati. Hon behövde inte säga nånting mer för att tjänste flickan skulle göra som hon blev tillsagd och vända om efter den Letoyanske prinsen.

På vägen tillbaka till Erik kvicknade Arya till ganska mycket. Chocken efter vad hon upplevt i demonens grepp hade lagt sig en aning och de krafter som Freja givit henne hjälpte Aryas lilla kropp att återfå orken igen. När de två Garudiska kvinnorna var framme vid Erik igen var Arya tillräckligt återställd för att på rangliga ben hoppa av Daya och mer eller mindre snubbla fram till prinsen.
"Erikk!" ropade Arya hest, "Är du okej!?"
Trots att hon stod helt stilla höll Arya på att ramla ihop på marken av svaghet igen efter att ha uttalat det sista ordet. Om inte Parvati snabbt fångat henne bakifrån och knuffat upp henne på fötter igen hade fallet också blivit så. När Arya återfått balansen igen (halvt hängande på Parvati) vände hon sig mot Erik igen och ställde samma fråga som tidigare fast något lugnare;
"Är du okej?"
Arya brydde sig inte om vad som hände runt omkring dem eller hur hon självmådde. Allt hon brydde sig om för tillfället var Erik och hans välmån.

Hon hade vinglat då hon hoppade av hästen, hans hjärta hoppade över ett slag från oron över hennes välmående och hälsa. Han ville springa fram till henne men kroppen lydde honom inte. Han stod där som ett fån och stirrade på henne. På den vackraste kvinnan han någonsin skådat. Det hela var totalt hopplöst. Han kände en tyngd i sin bröstkorg som han inte riktigt kunde placera.

Han tittade på henne, hon tappade balansen men den andra kvinnan stöttade upp henne. Ha ville stötta upp henne. Han ville håll henne. Han ville hålla henne stadigt upprätt med båda fötterna på jorden. Men han hade ingen rätt till det, ingen rätt alls och vad som var värre var om hon ens kände för honom så som han kände för henne. Men det hann han inte fundera vidare kring.
"Är du okej?" frågade Arya honom då hon återfått lite utav sin balans. Erik visste inte riktigt om han kunde gå fram till henne, om han borde stå still eller göra det hans kropp skrek efter. Att få omfamna Arya. Hur skulle han kunna göra det egentligen? Han skakade på huvudet, hon är ju inte riktigt klok. Jag står här fullt, eller, ja, nästan fullt frisk, lite skråmor och sår, lite skärsår och sådant, men det får man la ta, och hon kan knappt stå upp, hon verkar ju inte ens kunna hålla balansen själ och så frågar hon om jag är okej?
"Är du tokig?" skrockade han fram med ett leende och skakade på huvudet innan han gick fram till henne, "det är väl ändå jag som ska fråga dig om du är okej?" sade han, tokiga Arya, vackra, omtänksamma Arya... Tänkte han för sig själv och utan att bry sig om föreskrifter, regler eller ens vanligt folkvett greppade han tag om hennes axlar, så försiktigt som han bara kunde trots den växande lusten att omfamna henne, och stirrade in i hennes vackra ögon med ett litet leende på läpparna medan hjärtat dansade i bröstet på honom. Hon stod i alla fall där, hel, framför honom. Hon hade överlevt och det var det viktigaste just i den stunden.

"Är du tokig?" frågade Erik.
Arya rynkade pannan. Var prinsen arg för att hon återvänt?
"Jag-" började Arya men Erik fortsatte;
"Det är väl ändå jag som ska fråga dig om du är okej?"
Aryas något förvånade min sprack upp i ett obehindrat leende. Den här mannen var så vänlig, så annorlunda mot allt vad Arya tidigare stött på. Inte en ända Garudisk man hade någonsin visat så mycket omsorg för henne någonsin. Var alla Letoyaner såhär? Knappast, efter Aryas besök i det Letoyanska lägret var hon helt säker på att Erik var den ända i sitt slag. När han försiktigt tog tag om hennes axlar bubblade det inom Arya på samma sätt som hon upplevt tidigare, fast mjukare på något vis. De starka känslorna om att något farligt höll på att hända var inte fullt så påtagliga som tidigare. Kanske var hennes märkliga känslor för Letoyanen naturliga trots allt... Utan att tänka sig för lyfte Arya sin hand till prinsens kind på samma sätt hon gjort tidigare när han helat henne. Mjukt strök hon sin tumme över hans kind samtidigt som hon såg in i hans vackra ögon.
"Jag har aldrig mått bättre" sade hon och leendet på hennes läppar blev ännu bredare.

Parvati stod vid sidan av och stirrade som om hon aldrig sätt människor förut. Hon hade aldrig sett Arya visa sig så ödmjuk förut, särskilt inte vid beröring och särskilt inte vid en man. Och hon hade heller nästan aldrig sett henne le så stort förut. När hon såg på sin bästavän var det nästan som att se på en helt främmande person.