D.A:s rollspel

"Jag har inga mer lektioner, så jag vet inte riktigt vad jag ska göra," svarade jag.
Jag ville fråga om han skulle hitta på något, men jag hade alltid haft problem med att fråga människor om sådant.

"Vad ska du göra nu?" frågar jag Luna

Jag var väldigt sugen att fråga honom om att göra något och han såg inte ut att göra det så då gjorde jag det.
-vill du ta den där trippen till den förbjudna skogen nu? Frågade jag honom.

"Ja, jättegärna," svarade jag och det kändes nästan som att jag skulle explodera av glädje.

-kom då! Sa jag jätte ivrigt och halft drog med honom ut från sällskapsrummet.
-hoppas att ingen hörde vart vi skulle, för då kommer vi få kvarsittning och vem orkar sitta i en stol i timmar eller få extra läxor, sa jag i lite under samtals ton.

"haha, så länge jag är där med dig så," skrattade jag och upptäckte sen att den meningen kunde misstas.
"Alltså jag menar.. eh.. typ.. alltså," började jag.

Jag började skratta
-Jag fa-fattar, sa jag skrattande.

Jag skrattade lite generat och vi kom fram till skogen.

-kom, vi kanske träffar kentaurerna! Eller någon annan varelse från min gammelmorfars bok! Sa jag medans jag kollade runt bland träden.

Jag ville verkligen gråta. Hermione, min enda vän, låg på i sjuksalen, blödande. Jag ville inte se henne. Jag ville inte se henne lida. Jag började gråta på allvar. Jag kände hur hennes smärta tog sig in i mig. Hennes lidande var mitt! Jag satt nere vid fängelsehålorna igen. Där drunknade man i sorg. Där visste alla hur riktig smärta kändes. Jag gick runt lite. Framåt, bakåt, framåt, bakåt osv. Det var inte skönt det var att vila från verklighet.