Prs med Wolf

Anaid fick en väldigt stor lust att slå till Rascal. Alla syskonen visste precis vad som hänt deras mor. Anaid hade sett det mitt framför ögonen. Adam och Norman tog Rascals uttalande lika hårt som Anaid men de båda var mycket driftigare än henne. Norman tog ett stort kliv fram till Rascal och smällde till honom rakt på käkbenet med en knuten näve. Adam dportade i marken igen och de båda stirrade som om de blivit galna på Rascal. Norman skulle just slå till igen när Anaid klämde på ett utav hans sår. Han kved och föll ner på marken.
"Vad är det med dig Anaid!? Säg inte att du faktiskt tycker det var rätt det dom här djuren gjorde mot Jessa!" Norman blängde hatiskt på Anaid, "För bara ett halvår sedan ville du döda dem lika mycket som vi, mer till och med!"
Anaid stirrade på sin bror.
"Norman...det räker" Adam förstod snabbare än Norman vad som hände.
"Just det Anaid, du var mer hatisk än oss, men det kanske inte är så konstigt med tanke på att du såg på medan det hände.." Adam hånlog åt Anaids panikslagna blick, "Du kanske inte ens har berättat för dem vad som faktiskt hände..."
"Adam...sluta.." Anaid kunde känna tårarna svida innanför ögonlocken men Adam fortsatte.
"Vår mor dog inte i någon brand som jag gissar att du sagt, hon blev skjuten av sådana som er" Adam såg på hamnskiflarna runt om sig, "Hon fick en pil i ryggen och när hon vände sig om fick hon än i magen, men som om inte det var nog, när hon ändå var några minuter från döden, skött det henne två gånger till, i benet och i armen. Trotts att hon hade kunnat gjorde hon inget för att hämnas, ingen förbannelse eller något, ingenting, och de odjuren skrattade är henne! De hånade henne! Skrattade som de onda bestar ni är!" Adam spottade igen sedan fortsatte han, "Och Anaidelle såg det, det är hennes egna ord, alltihop av det, även det hånande" Adam hånflinade åt Anaid som nu tårarna rann för fullt på.

Rascal slog i marken med en duns och höll handen över sin skadade käke. Sham var inte sen att reagera och kastade sig över Norman. Han bet honom i axeln så att blodet sprutade innan Aimil lyckades dra bort honom. Sham spottade ut en loska blod och visade sina huggtänder. Adams avslöjanden chockade vargarna. Aimil slog handen för munnen och tårar rann ner för hennes kinder. Sham såg plågat på Anaid och knöt sina nävar i raseri gentemot hennes bröder. Rascal tog sig sakta upp från marken och gick fram till Anaid. Han lade armarna om henne och tryckte henne försiktigt intill sig medan han försökte trösta henne. För första gången blev Aimil fientligt inställd till killarna. Fortfarande med tårar i ögonen gick hon fram till Adam utan tvekan och slog honom över kinden så hårt hon kunde med knuten hand.
"Hur vågar du! Inte nog med att du du attackerar min vän, du torterar din syster med dessa lögner! Även om det du säger är sant skulle en varg aldrig slösa sina pilar på en döende! Till skillnad från människor njuter vi inte av mord!" röt hon och skakade lätt på rösten. Hon hade inte längre den varma glöden i ögonen. Glöden hade bytts ut mot en rasande eld.

Anaid var tyst en kort stund. Hon ville inte att Rascal skulle släppa men hon hade också dåligt samvete över det. Varken Adam eller Norman ljög det minsta. Allt de båda hade sagt var sant. Hon tog sig ur Rascals armar försiktigt och ställde sig mellan Aimil och Adam.
"Aimil..." Anaid såg ner i marken fortfarande med ögonen rinnande, "De...de ljuger inte...dem...det är sant.."
Norman tog sig sakta upp på benen igen med handen tryckt mot Shams bett. Adam drog sig närmare sin bror med handen tryckt mot kinden.
Anaid såg upp på Aimil.
"Allt är sant... Han citerade mig" Anaid snörvlade, "Jag såg det, jag stod tio meter bort och jag..."
Anaid ville inte erkänna det men de två och ett halvt år efter branden hade hon varit minst lika hatisk mot hamnskiftare som sina bröder. Mer till och med. Hon hade tränat allt hon kunde på olika stridstekniker - främst pilbåge - för att kunna döda om hon någon gång såg dem. Det var inte förrens det sista halvåret hon börjat tänka. Vad hjälpte det att döda för att få hämd? Det skulle inte göra saken bättre och hennes mor skulle inte komma tillbaka eller bli stolt över henne.
Anaid torkade tårarna även om det inte hjälpte så mycket.
"Allt dem säger är sant, om allt...jag, jag ville döda er alla de första åren och det...jag..." Anaid bet ihop, "Jag var värre än mina bröder..."
Anaid svalde och gjorde sig beredd på ett slag från Aimil.

(Usch vad dåligt skriven den här delen blev...ska bättra mig xP )

Aimil såg på Anaid med ett tomt ansiktsuttryck. Sedan lade hon en varm hand över Anaids bröst och sade:
"Du har inget att skämmas för Anaid. Om någon dödat min mamma hade jag hatat dem med ett raseri hetare än eld. Men jag ljuger inte heller. Vargar kan inte ha dödat din mor. De enda jag kan tänka mig är de som dödade lodjuren. Av någon anledning dödar de människor och hamnskiftare och får det att se ut som om det är vi som gjort det. Jag vet inte varför, men vi tänker ta reda på det." Sham nickade igen och lade sin hand över Aimils. Rascal lade i sin tur sin överst och alla tre såg på Anaid med bestämdhet och viljestyrka.
"Frågan är; om du tänker hjälpa oss."

Anaids första tanke när Aimil lade sin hand på hennes bröst var att hoppa undan. Det kändes väldigt konstigt att varje gång hon gjorde på det settet. När sedan både Sham och Rascal gjorde samma sak blev Anaid väldigt obekväm, och hon var inte den ända. Bakom Anaid hade Adam nu tagit sig upp på benen igen men stödde sig helt på Norman. Ingen av bröderna såg särskilt glada ut när alla tre hamnskiftare lade sina händer på deras syster.
Adam var först att säga ifrån.
"Hur vågar ni?! Era vidriga..." Anaid knäppte med fingrarna och båda bröderna föll sovande ihop på marken.
Anaid log busigt och såg på de andra.
"Jag gillar att göra sådär" så försvann leendet lite grann när hon såg ner på sitt bröst, "Jag öhm...jag ska hjälpa er men...jag tror att jag först måste ta sömntutorna tillbaka till slottet, jag menar det kommer inte gå självmant direkt"
Försiktigt tog Anaid ett steg bakåt där vargarna inte kunde nå henne.
Hon vände sig till Minosa och Astrid.
"Är det okej?"
De båda nickade även om Minosa såg lite sur ut.

Aimil noterade Anaids obekvämhet först och drog tillbaka handen.
"Jag glömde att ni inte gör så", sade hon generat och Sham och Rascal drog genast tillbaka sina händer också.
Sham skulle just svara bröderna när Anaid kastade sin sömnförtrollning.
"Jag gillar också när du gör sådär", sade han istället med ett leende fullt av tillfredsställelse. Rascal skakade på huvudet åt sin hånfulla vän och gick närmare de medvetslösa bröderna.
"Vill du ha hjälp att bära dem?" frågade han och såg upp på Anaid innan Aimil påminde honom att det vore dumt att infiltrera ett slott fullt av fientliga människor.

Anaid rodnade och skakade på huvudet.
"Det gör inget...tradition du vet..." hon lade huvudet lite på sned åt Shams kommentar, "De är mina bröder, passa dig"
Sedan log hon igen.
"Absolut Rascal, vi kan leka en liten lek, vi tar mina bröder till slottet och den som blir av med huvudet först förlorar" Anaid höll upp sin hand, "Jag sätter min högerhand på att det blir du"
Astrid kom fram till Anaid.
"Jag och Minosa kanske kan hjälpa dig, vi kan vistas på slottet utan att...ja..du vet..." Astrid svalde.
Anaid skakade på huvudet.
"Nejdå, jag behöver ingen hjälp" hon viftade med händerna i riktning mot sina sovande bröder och efter några sekunder lyftes de båda ett par centimeter från marken.
Anaid stönade och lutade sig mot ett träd. Det gjorde ont att använda så mycket magi på en gång, men det gick.

Sham skrattade åt Anaids ord och Rascal rodnade.
"Jag bara..." Han avslutade inte meningen utan kliade sig bara pinsamt i nacken. Så fick han en idé.
"Medan ni lämnar Adam och Norman på slottet kan vi försöka ta reda på mer av lodjuren. De kanske har någon ledtråd till vart vi kan finna människorna som stod bakom attacken." Aimil hummade lågt och fingrade på sitt halsband.
"Bara de inte attackerar oss, schamanen verkade inte särskilt glad när vi kom tillbaka förra gången", påminde hon dem.
"Äsch, om det händer kan vi alltid slåss. Inget står emot dessa musklerna!" sade Sham och flexade med armarna. Aimil slog honom på armen så att han kved.
"Nej, inget", sade hon sarkastiskt och log hånfullt. Rascal såg oroat på Anaid.
"Är du säker på att ni klarar er själva? Jag vill inte att den här Vagn upptäcker dig och tvingar dig att stanna."

Anaid log.
"Det är ingen fara, även om vi skulle bli upptäckta skulle Vagn aldrig skada mig eller något, han är också min bror" så försvann leendet från hennes läppar, "Men, för säkerhetens skull, är det nog bäst om Astrid och Minosa stannar här. Om jag blir upptäckt är det lättare att fly själv"
Astrid och Minosa protesterade vilt.
"Du kan inte lämna oss här! Vi kan inte följa med till lodjuren! Vi blir av med huvudena direkt!" ropade Minosa, "Och hur ska du lyckas fly från Vagn? Senast du gjorde honom arg låste han in dig i en kista!"
Astrid nickade instämande.
"Jag måste säga att Minosa har rätt, vi måste följa med dig!"
Anaid suckade.
"Nej det är ingen fara, det där med kistan var för två år sedan och det dröjde inte länge innan ni hittade mig!"
Minosa fnös.
"Jo visst, två och en halv timme är inte så länge"
Anaid himlade med ögonen.
"Går något så fel att Vagn försöker låsa in mig i en kista igen så finns Claude altid på slottet, hon kan hjälpa mig"
Minosa och Astrid såg inte minsta övertygade ut men Anaid gav sig inte.
"Ni behöver inte följa med de andra till lodjuren, ni kan väl bara vänta här? Om ni inte går någon stans kommer ni inte att gå vilse, jag lovar" Anaid lade huvudet på sned, "Snälla, det är för er skull"

Rascal tvekade lite när Anaid nämnde kist-incidenten, men Sham övertygade honom att hon skulle klara sig. Rascal kände också att han var skyldig Anaid lite tillit. Han behövde sluta behandla henne som en valp. Trots att hon saknade huggtänder och klor kunde hon slåss.
"Jag kan stanna med er om ni vill", erbjöd sig Aimil och log betryggande åt Astrid och Minosa. Hon visste att Minosa ogillade henne, men det betydde inte att hon gett upp sin vänliga natur. Rascal klev över Adam - och ryckte till lite när han plötsligt började snarka - och sträckte ut en hand för att lägga den över hennes bröst, kom på sig själv och lade den till sist på hennes axel.
"Lova att vara försiktig", sade han.
"Och kom tillbaka så fort du har lämnat av dina bröder", lade Sham till.