Spring innan de tar dig (Öppet)

(Nu är jag äntligen tillbaka och har min älskade dator igen ♥ Vilket även betyder att jag kan svara! Tänker att jag skriver lite därifrån jag slutade, sedan hoppar jag fram i tiden till där ni är nu)

Det tog Gwen två försök att få rullning på bilen. När den med ett hopp for iväg efter den andra bilen, gav Gwen sina två passagerare en ilsken blick som rådde dem att inte kommentera hennes bilkörning. Hon var nästan på väg att köra in i Celaena innan hon hade full kontroll över bilen och hon lyckades få in den i en stabil fart.
"Satans... jävla... bil... helvete...", muttrade hon argt för sig själv samtidigt som hon körde och ignorerade helt de två andra personerna i bilen.
Tröttheten sved i ögonen, men hon tryckte envist undan de känslorna. Hon hade inte tid att sova nu, hon var tvungen att ta sig till en säker plats innan hon kunde sova. Hon skrattade till för sig själv. En säker plats, det var ju skrattretande. Någon sådan fanns inte här. Kanske om de tog sig hela vägen till den här mystiska fristaden, men dit var det i så fall långt.
"Sov", sa hon kort till de andra. "Det här är kanske enda möjligheten ni får för det på länge"
Dessutom ville hon inte ha dem stirrande på sig när hon körde, plus så störde de hennes tankeverksamhet. Hon var tvungen att åter få grepp om situationen som hon kände hade glidit henne för mycket ur händerna.

Det hade varit meningen att hon skulle tänka, men hennes hjärna kändes helt bortdomnad på ett obehagligt sätt som hon inte varit med om förut. Så hon hade bara följt efter ljusen på bilen framför med ett uttryckslöst ansikte.
Så när Celaena bromsade in, var Gwen nära att köra på henne igen. Men ett ryckt ställde hon sig på bromsen och tvärnitade. Hon såg ut i mörkret mycket mer uppmärksam nu än vad hon hade varit tidigare. Hon tyckte sig skymta lyktorna av en annan bil framför Celaenas, trots att det nu hade börjat blivit gryning. Det har kunde betyda trubbel.
"Vakna", sa hon åt sig själv och knackade med knogarna mot pannan. Hon hade inte tid att vara slö i skallen nu. Hon sträckte sig efter sitt vapen och höll ögonen på bilen med de andra för att se vad de skulle göra.

Dawn slog en snabb titt i backspegeln och såg en jeep. Hen trodde att hen hört något men var inte säker. Mössan drogs ner ytterligare över huvud för att verkligen täcka allt oranget hår som sätt på hena huvud. Med större uppmärksamhet riktade hen sitt fokus till hörseln. Ljudet från hens egen bil överröstade nästan de andra men hen kunde tydligt göra flera andra billjud. Det var alltså minst en bill till bortom den som syntes i backspegeln. Dawn frös till. Det såg ut som soldat bilar men personen i förarsätet var ingen soldat. Hade det bara varit soldater i bilarna hade han nog kunnat klara sig men nu verkade som det var en annan situation. Kunde detta var de genmanipulerade som fortfarande stod på statens sida och följde order, eller kanske hade hen tur så var det bara andra genmanipulerade i flykt från staten? Även om det vore det bättre av alternativen så betyder det inte att hen var säker. Situationen var minst lika farlig för det. Dawn saktade in och körde till sidan med ena handen hårt om pistolen hen hade i sitt bälte. Om det visade sig att hen skulle behöva använda den så var det fåtal millisekunder innan hen skulle kunna avfyra mot fiende.

[AlexZz, Holytail, pling, pling. I know, Im a pain in the ass. ^^]


Emory vevade lätt ned rutan medan de saktade in. Framför dem stannade bilen och Emory som automatiskt greppat geväret tidigare lade det ifrån sig. Vaksamheten satt kvar i honom. Kvällen, natten hade gjort honom något paranoid och trots att de tagit sig en bit ifrån stället vart de träffat på soldaterna var det inte tillräckligt långt för att han inte skulle tro på sammanträffanden. Dock var det inte många i bilen framför. Han kunde endast urskilja en men trots det ville han inte ta några risker. Och ifall det nu var så att den här personen eller vad det var på något sätt tillhörde soldaterna tänkte han ta reda på vad den visste. Han tvivlade på det dock. De skulle inte vara ensamma. Men han kunde inte urskilja något i luften. Ifall de inte var duktiga. Riktigt duktiga och det tvivlade han på.
Bakom dem saktade även Gwen ned och för en kort stund önskade han att de varit samlade. Samlade som en hel enhet eller att de på något sätt kunde kommunicera med de andra men han fick nöja sig med vad han hade och kastade en blick på Aravis och sedan Celaena. Lade handen lätt på pistolen vid bältet som en indikation eller varning att han inte tänkte tveka ifall det kom till det. Dock skulle han den här gången inte sikta för att döda. Inte ifall han inte behövde. Det fanns fler sätt att oskadliggöra någon. Han drog axlarna bakåt, vred huvudet ifrån sida till sida för att försöka få bort lite av stelheten av att sitta så stilla så pass länge innan han öppnade dörren. Tog sig ut men tillät dörren att vara till skydd även ifall han var väldigt blottad där han stod. Åter igen kastade han en blick bakåt emot den andra jeepen.
”Är ni okej där framme?” ropade han tillräckligt högt så att en ren människa skulle höra honom. Han lät en dialekt ifrån södern smyga sig in i hans tal för att inte låta som han kom ifrån genmanipuleringsfabriken.

(( The sole reason I'm not writing is that I have no clue whatsoever what I'm doing, where I am or what's going on. But well, I'll give it a shot I suppose. Also, Holytail är väl också i jeepen som Gwen kör?))

Dakota önskar nästan att han satt sig själv i förarsätet istället för passagerarsätet, han kan köra... det var en av sakerna han behövde kunna. En av de sakerna han behövde lära sig av en idiotisk instruktör som ändå inte kunde något om bilkörning. Dakota hade haft det mycket roligare med att köra mitt i natten med de andra som var fast mitt i projektet precis som han. Detta var då fortfarande inom ett otroligt instängt område och med ett mindre fordon men det hade varit roligt i alla fall. Tills... ja, tills slakteriet började.

"När släpper de ut oss igen?" Glömda röster som Dakota inte kan placera. "De sköt honom, han gav inte tillräckligt snabb respons, jag vill inte vara kvar här..." Okända ord, glömda röster...

Dakota slår upp ögonen och har blicken vänd ut mot vägen. Har han sovit? Det förväntade han sig till viss del, till och med i krigstider var bilar avslappnande. Fast varför står de stilla? Dakota blinkar och bekantar sig snabbt med omgivningen. Han lägger märke till att Emory har vandrat ut igen. Detta oroar Dakota något då han inte vill ha soldater som kommer vis skottljud. Det är mer troligt att det händer nu.

Dawn hörde en mans röst ropa efter hen. Rösten hade en accent från söder vilket fick hen att stanna upp. De flesta genmanipulerade hade inte accenter, men till utseendet kunde mannen inte vara en soldat. Dawn rynkade pannan och öppnade bildörren uran att kliva ut. Hen knäppte upp bilbältet och stack försiktigt ut huvudet innan hen blev ut helt och blottade sig för främlingen som stod bakom en bildörr, antagligen för att ha det som skydd.
"Jadå, själv? Eller kanske rättare själva?" hens röst hade mycket mer inlevelse än den brukade, allt för att dölja sin sanna identitet.
Dawn fick syn på den andra bilen, en exakt likadan och med antagligen lika många personer i som i den första. Hen kunde skymta figurer i fönsterrutan på båda bilarna men inte tillräckligt klart för att hen skulle kunna identifiera dem.

Cealena steg ut genom bilen efter att ha lagt ifrån sig sin mössa, men stannade bakom dörren likt Emory. Till skillnad från honom var hon dock mer avslappnad. Dessutom hade hon sin pistol i byxlinningen.
Hon lutade sig mot dörren med ett litet skratt. "Kanske. Det lät som motorn krånglade, men jag är inte helt säker", ljög hon utan att ens blinka. Hon hade även härmat Emorys accent.
Nu var hon något osäker på vad hon borde göra. Gå fram till huven?
Hon insåg att hon inte riktigt tänkt igenom det här. För att inte tala om att hon inte visste hur människor betedde sig nu för tiden. Det var svårt att generalisera folk efter allt som skett.
Hon vände blicken mot Emory och log sitt varmaste leende. "Du kan väl ta och lära känna vår nya vän medan jag kollar huven?" Täck mig, med andra ord.
Hon borde inte låta Emory vara den som socialiserar sig, men han var en genmanipulerad och ifall han inte kunde spela en karaktär måste han ha varit urusel på sitt yrke.
Hon rättade till tröjan så att pistolen vid bäckbenet inte syntes innan hon gick fram till huven, öppnade den och böjde sig över den för att titta på motorn.

Dawn stelna till. Hen hade inte hört något från deras bil. Med handen i midjan gick han långsamt fram mot dem.
" Jasså, låt mig hjälpa. Är faktiskt ganska bra bilar" Det var en stor fet lögn men det brydde sig hen inte om nu. Med hens talanger för att snabbt kunna lokalisera fel och teknisk utrustning så borde en bil inte vara så svårt. Hen lyckades ju trots allt fixa sin egen när hen hittade den. Handen i midjan var placerad så att hen täckte pistolen i bältet men även så den inte var långt ifrån att kunna dra den.
Vad skulle han göra nu? Vad var det mänskliga att göra i en situation som denna? Fråga efter namn? Nej det kan det inte vara.
"Så, vart är ni påväg om man får fråga?" Hens röst var frågande samtidigt som den avslöjade inget mer än ren nyfikenhet. Om jag får fråga hade hen bara lagt till för att låta artig. Dawn tittade in genom framrutan och såg en till figur inuti bilen. Hen tog ett fastare tag kring sitt vapen. Det fanns ingen chans att det kunde vara någon annan än Aravis.Så pass mycket tid de behövt spendera tillsammans så fanns det ingen risk att hen misstog sig. Det där var Aravis ingen tvekan.

När Emory och Celaena klev ur sin bil öppnade även Gwen bildörren och klev ut. Hon höll pistolen hårt kramad i handen.
"Dakota, du bör följa med mig", sa hon kort till honom, och sedan kastade hon en blick på Mina som satt i baksätet.
"Och du stannar här. Du är inte till någon nytta till oss där ute eftersom du knappt kan gå. Men håll dina vapen redo och sätt dig så du har full sikt mot främlingen ifall det händer något", sa Gwen bestämt och vände sig om och gick sedan mot den andra gruppen utan att vänta på svar.
Hon kom närmare den andra bilen samtidigt som främlingen gick mot den. Gwen lyssnade uppenbart på deras meningsutbyte, och himlade lätt med ögonen åt deras charader. Hon stannade vid bilens bakdörr och kunde nu studera främlingen på nära håll - och hon kände genast igen hen. Gwen log ett kallt leende.
"Ni kan sluta med era charader", sa hon nedlåtande och klev fram från skuggorna. Hon vände blicken mot främlingen.
"Dawn Anastos", konstaterade Gwen och gav hen en granskande blick. "Du är uppenbart i underläge, vi är fler, så du kan berätta för oss vart du är på väg först. Sedan bestämmer vi vad vi ska göra med dig". Hennes ton tålde inga motsägelser. Hon konstaterade mest fakta. Om Dawn var smart så berättade hon bara vad Gwen ville veta.

Celaena betraktade kvinnan och suckade. "Ja, det funkar väl också", sade hon medan hon drog sin egen pistol och backade för att inte så nära... Dawn. Hon hade lagt av med accenten också.
Celaena hade svårt att avgöra ifall det var en kvinna eller man som stod framför henne men tyckte inte det spelade någon större roll.
Kvinnan hade haft rätt om underläget men Celaena hade sett blicken Dawn gett Aravis och tittade själv in. Hon behövde verkligen byta bandaget på både Emory och Aravis. Hon hade låtit dem somna och sedan inte velat väcka dem då det inte var akut.
Celaena höll sin pistol vid sidan då folk från vägen fortfarande kunde se dem. Och att få fler soldater efter dem var det sista hon, de, behövde.

Dawn flinade stort när hens namn kom på tal.
"Nämen!" skrattade hen till och drog av sig mössan som hade hållt på att ta kol på hen. Dawn drog händerna snabbt fram och tillbaka i håret för att klia tillbaka och stoppade tillbaka mössan i bakfickan.
"Jag har märkt att ni är fler, har även märkt att ni har Aravis med er. Vad hade ni tänkt göra med henne?" frågade han nu kyligare. Var dessa några av de genmanipulerade som tänkte mörda Aravis, så som rykterna löd, så skulle hen göra allt i sig väg för att hindra dem. Aravis var trots allt bara dotter till en av deras skapare.
Hen granskade de framför sig.
"Emory och Cealena, trevligt att träffas igen" så hen och nickade.mot dem.
"Men vem är du? Ringer en klocka en kan inte placera dig" så Dawn och vände sig mot Gwen. Hon såg kylig ut och var den som var tydligast att känna igen de genmanipulerade attributen, inte genom utseendet utan hennes strålning var det som avslöjade henne. Till hennes fråga fnös hen bara.
"Till den magiska platsen oftast refererad till som fristad, om den nu än finns"