Nya halvgudar

Nathaniel nickade. Det var vackert. Allsången var något av det bästa med lägret. Han kände sig alltid som närmast sina syskon och de andra lägermedlemmarna när de sjöng tillsammans.
Han reste sig upp samtidigt som Estelle och såg in i hennes ögon. De var nu klarblå och det som fanns kvar av elden speglades i dem.
"Tack själv", sa han med ett varmt leende. "Vi ses imorgon antar jag, om inte..."
Han ser upp på Butch som står bakom Estelle. "Tänkte ni börja träna hennes medfödda förmågor imorgon?" frågar han.
"Tänkte det", svarade Butch och ryckte lite på axlarna. Han hade aldrig varit särskilt pratglad. Nathaniel såg på Estelle igen.
"Vi hinner också ses imorgon. Du kan väl leta rätt på mig när Butch och de andra släpper dig ur sina klor?", sa han till henne med ett litet skratt. "Annars ses vi till lunchen"

Estelle skrattade lätt åt hans ord.
"Ja, vi ses i alla fall." flinade hon och kastade en blick på Butch som stod bakom henne och sedan åter på Nathaniel.
"Ses, och god natt." log hon med en sista blick på honom och gick med de andra mot deras stuga.
"Så du gillar honom?" flinade Gabrielle och knuffade lätt på henne då de var en bit bort. Estelle svarar inte men hennes ögon förändras, inget de andra ser.
"Lägg av, inte första natten." muttrade Butch mot Gabrielle då de gick genom dörren och stängde den bakom sig.

(Deras förmåga? Att föra ljus (översättning från Bend light? xD) Att de kan skapa illusioner och något mer? xD)

Nathaniel såg efter Estelle när hon gick mot sin stuga. Han kände en hand på sin axel och vände bak huvudet.
"Sovdags", sa Will och tog bort sin hand. Bakom honom stod alla Apollonungar och gäspade. Nathaniel gäspade också.
Men trötta steg gick de tillbaka till sin stuga och stupade i säng. Eftersom deras far var solguden, så var de inte några nattmänniskor direkt.

Nathaniel drömde en mardröm. De var samma som förut. Han befann sig i komplett mörker. Men han kunde ana att han befann sig i en grotta. Det var tyst förutom ett droppande från taket.
"Estelle?" frågade han tyst. Det kändes som om hon borde vara där med honom. Ett genomträngande skrik krossade tystnaden.
"Estelle!" skrek han och försökte springa mot henne. Men han satt fast. Ett kallt skratt ekade genom grottan.
Nathaniel vaknade med ett ryck och satt sig flämtande upp. Utanför fönstret hade solen precis börjat gå upp. Han såg sig om i stugan. Än var det bara han som var vaken. Han kastade av sig täcket och klädde på sig. Han skulle ändå inte kunna somna om.

(Ja, nått sånt x) Hitta på något bra! Dock tänkte jag att äventyret börjar nästa morgon! :3 Du får se vad jag planerat )

(Låter bra det )

Nästa morgon kliver Estelle likblek ur sängen.
"Wow, har du sovit något?" frågar Butch, med en orolig glimt i ögonen, men log ändå snett. Det var som han ville visa att han var orolig, men att hon inte behövde säga om hon inte ville och det ville hon inte.
"Lite, blev nog för mycket marshmallows igår." flinar Estelle till svar, även om det var lögn total lögn.
Hon hade drömt något, något som var så verkligt. Inte hade väl drömmar påverkat henne förr inte? Nej och de betydde ändå inget, ändå ville hon bara ut, ut. Hon ville ut, hon kände sig instängd här, hon ville se Nathaniel vid liv.
Hon visste att drömmen handlade om honom. Det hade varit mörker, ett mörker som inget trängt igenom. Väggar som kommit närmare, luft som hade tagit slut. Hon hade skrikit och hon visste att något hemskt hade eller skulle ske med Nathaniel.
Någonstans i all tankestorm känner hon hur någon drar upp henne i armarna och får henne ut. Det blixtrade för hennes synfält och hon kände mörkret komma mot henne.
"Andas" hör hon Butch säga oroligt åt henne. Han verkade orolig och ropade att tillkalla någon. Hon hade tydligen ramlat ur sängen, det hade svartnat och nu kippade hon efter luft att komma åter till medvetande.
"Nathaniel en annan försvunnen, Nathaniel död." hennes ord är förvirrande och osammanhängande. Men någon hade försvunnit och Nathaniel var död, eller var han inte?

Flera timmar senare började folk röra sig ut ur de andra stugorna. Nathaniel hade spenderat morgonen nere vid piren där han studerade soluppgången. Dock gav den honom inte samma lugn som den brukade. Han kunde inte släppa drömmen han haft nu för andra gången. Det var ett dåligt tecken. När halvblod drömde något skulle man sällan avfärda det, det var oftast ett omen, en glimt av framtiden eller det förflutna. Det som bekymrade honom mest var att Estelle varit där, och de båda hade uppenbart varit i fara.
Han drog trött en hand genom håret och reste sig upp. Han orkade inte vara själv längre, utan började ströva tillbaka mot stugorna för att se ifall någon han kunde prata med hade vaknat. Helst Estelle.
När han kom ner till stugorna såg han hur Butch i princip bar Estelle ut ur deras stuga. Hon såg blekare ut än vanligt. Nathaniel kände en stöt i bröstet och började springa mot dem.
Men en tvärnit stannade han framför dem och la en hand mot Estelles panna. Hon var kall och svettig.
"Vad har hänt?" krävde han att få veta. "Sätt ner henne", la han sedan till och instruerade Butch att sätta henne på trappen till stuga och hålla henne upprätt.
Sedan uppmärksammade han vad Estelle sa. Han såg oroligt på henne.
"Jag är här", sa han lugnt. "Jag lever. Ingenting har hänt mig. Jag är här"
Han la sina händer på hennes axlar och försökte fånga hennes blick. Hon hade antagligen haft en mardröm, men han hade aldrig sett någon reagera så starkt på en dröm, även om de var obehagliga.
Plötsligt hörde han hur någon ropade: "Har något sett Percy?"
Han kollade bort mot stuga två och såg hur Annabeth stod där utanför.
"Percys är inte i sin säng, är det någon som sett vart han gått?". Hennes röst var stadig, men Nathaniel kunde ändå ana en underton av panik.

Butch sätter lydigt ner Estelle och stödjer henne då hon ännu inte verkar kunna hålla sig själv uppe.
"Mardröm gissar jag, hon föll ur sängen." mumlade Butch lågt till Nathaniel då flera samlats om dem, han tyckte det inte var nödvändigt att ropa ut det över hela lägret.
Estelle drog häftigt efter andan i den kyliga morgonluften och var nära på och spy. Hon vände sig bort från dem, men inget kom hon hade inte mycket i magen.
"Här" hörde hon Gabrielle säga och satte ett glas mot hennes läppar. Estelle tog emot glaset och drack, än uppskakad och det var inte försen hon märkte Nathniels händer på sig hon darrande vågade se på honom att han levde.
"Du lever, Nathniel jag.....jag." hon fick inte fram ett ord, men hennes handling visade desto mer hur orolig och rädd hon varit, hon kastade armarna om honom och kramade om honom. Detta var något Estelle aldrig skulle göra, men nu gjorde hon det. Hennes känslor var fortfarande upprörda och då Annabeth skrek släppte hon förskräckt honom. Dels för hon kommit på vad hon gjorde och dels för att hon drömt om att någon var försvunnen.
"Å nej, det är sant, nej, nej." Estelle kvider och håller sig för huvudet. Var det sant om Percy, tänk om........ nej, det fick inte vara så.
Hela lägret tycktes vara i uppror och snart kunde hon höra Keirons hovar.

Nathaniel blev chockad av Estelles plötsliga kram, men kramade inte desto mindre tillbaka. Han drog henne nära sig och höll om henne hårt.
"Det är okej", mumlade han och strök henne över ryggen. "Jag är här"
Men när Annabeth ropade släppte Estelle taget lika plötsligt som hon kramat om honom. Hon verkade upprörd över att Percy verkade vara försvunnen.
Nathaniel sträckte på nacken för att se vad som hände runt Annabeth. Han ville gå fram dit och kolla läget, men han kunde inte lämna Estelle när hon mådde så här. Dock verkade det inte vara någon som hade sett Percy lämna sin stuga under morgonen. Nathaniel kunde höra deras upprörda röster, och han såg bort mot Stora huset när han hörde Keirons hovar.
"Vad är det som försiggår här?" frågade kentauren när han stannade mitt på den öppna yta som fanns mellan stugorna.
"Percy är inte i sin säng, och ingen har sett honom sen igår kväll", sa Annabeth och gick med snabba steg fram mot Keiron. Kentauren fick genast en bekymrad rynka mellan sina ögonbryn.
"Sök igenom lägret, han måste ju vara här någonstans", sa han, men han lät inte allt för säker.
Nathaniel kände en klump av obehag i magen när han vände blicken mot Estelle igen.
"Estelle, se på mig", bad han och tog tag i hennes armar.

Estelle blev lugnad av Nathaniels kram och tröstande, egentligen ville hon inte alls släppa taget. Hon ville ha mer, den tröst och veta att han levde. Vid Keirons ord verkade hela lägret börja rör på sig. Alla kom på fötter och började leta. En del tog sig ut i skogen, andra mer till vattnet för att finna spår efter pojken.
Estelle kunde inte fokusera sin blick på Nathaniel.
"Hur ser han ut? Nej, nej, det får inte vara sant...... Nathaniel." hon kved förvirrat fram orden innan hon lyckades lugna sig något. Hon kände Nathaniels stadiga grepp och mötte hans blick.
"Hur ser den där Percy ut?" krävde hon att få vet och panik syntes i hennes ögon. Var det Percy hon drömt om, skulle då det med Nathaniel bli sant?
"Nathaniel, drömmer jag sanning? Du sa något om det." hennes röst var nu stadig, hon försökte hitta fokus. Hon skulle inte något låta hända Nathniel om hon än skulle gå och hämta honom i Hades rike.

Nathaniel deltog inte i letandet, men han gav Butch och de andra Irisungarna en nickning att de kunde gå. Han stannade med Estelle. Butch nickade tillbaka och sprang sedan iväg för att försöka hitta Percy med de andra.
"Estelle", sa han med orolig röst. Han gillade verkligen inte hur förvirrad och förstörd hon verkade.
När hon frågade om Percy spärrade han förvånat upp ögonen.
"Percy?" sa han förvånat, men när han såg den panikslagna blicken i hennes ögon skyndade han sig med att berätta. "Han har svart hår, gröna ögon, eh, han är väl medellång och smal men vältränad. En typisk halvblodsunge"
Han förde sina händer från hennes armar och tog tag i hennes händer. Han var ganska förvirrad av hennes frågor om Percy och drömmar, och hans olustiga känslor växte. Hans egen mardröm ekade i bakhuvudet.
"Alla halvblod har drömmar som kan vara mer eller mindre sanna. I våra drömmar kan vi se sådan som både hänt och kommer att hända", förklarade han långsamt och tryckte hennes händer. "Men du får inte tolka allting för bokstavligt. Det kan finnas andra tolkningar som inte är klara förrän man har upplevt det", la han till för att lugna ner henne.
"Berätta vad du drömt", bad han sen, och försökte trycka undan sina egna obehagskänslor.

Desto mer Nathaniel berättade, desto mer orolig blev Estelle. Hon var inte orolig för sig själv och inte heller för denne okände Percy utan för Nathaniel. Estelle darrade lätt på sina händer men mötte Nathaniels blick så gott hon kunde. Hon kunde ha tolkat dem fel, hon kunde tolkat dem fel intalade hon sig själv.
"Jag var i ett mörkt rum, utrymme eller grotta, jag vet inte. Allt var kolsvart om mig, jag såg inget. Men långsamt, långsamt slöt sig väggar och tak om mig, jag skrek. Du var där, men jag vet inte var. En pojke var försvunnen och jag är säker på att det var Percy. Du skulle dö, eller jag, vi kanske skulle det? Jag vet inte, du får inte dö." det sista blev mer desperat och mer osammanhängande än förr. Estelle mötte Nathaniels blick.
"Du verkar oroad, varför?" frågar hon med allvar i rösten.