Monster High School

Kan jag hoppa in?

Nej, du MÅSTE HOPPA IN.

Då gör jag det

Ja, så SKRIV NU DÅ!

Jag visste art vi skills gå och lägga oss ,men jag kände en våldsam rastlöshet krypa under skinner på mig.
Tillslut bästemmde jag mig för att gå ut en stund...

Julie ~
Jag faller ihop på marken och bryr mig inte längre.
Det gör knappt ont.
Bara att somna in..

"Nej.. Julie.. Du får inte dö" säger jag tyst medans tårar strömmar ner för mina kinder och droppar ner på Julies tröja. Jag fortsätter att mumla ramsan, om och om igen. Men jag är inte säker på om den är tillräckligt stark. Jag känner på hennes puls. Den är igång, men hjärtat pumpar ojämnt och sakta. Hon kommer kanske att dö. Jag fortsätter att gråta, men mumlar ändå ramsan, hulkande. Snälla, Julie, dö inte, ber jag inom mig. Dö inte...

Julie ~

Jag är 12 år igen.
Jag sitter på skolgården och skriver i min dagbok, min ända vän som aldrig berättat för någon vad jag sagt till den.
Plötsligt kommer Sarah Tyyer - världens mest hemska
Hon rycker ifrån mig dagboken och läser högt.
"Kära Dagbok, som vanligt är jag ensam och ingen vill vara med mig", säger hon med en barnslig röst och hennes "soldater" Hanna och Emily skrattar så att de viker sig dubbelt.
"Sluta!", morrar jag och försöker ta den.
"Hon där Sarah tror att hon är något - hah! Vänta bara, när jag blir stor och blir president", hon gapflabbar och flera tittar på oss men gör inget.
"Så ska jag minsann visa- visa- visa henne", hon torkar låtsas tårar ur ögonen.
"Är det så Juli-Fuli din översminkade gris? Tycker du vi är j-o-b-b-i-g-a? Förstår du mig? Eller ska jag säga det igen?"
Jag hade fått låna mammas läppglans en gång, och sedan dess har hon kallat mig en översminkad gris. Och så skämtar hon om min dyslexi.
"Jag varnar dig", morrar jag.
Och då händer det.
En violett, genomskinlig hand örfilar Sarah så hon snurrar ett varv, tappar boken och faller ner på knä.
Jag tar skrämt boken och rusar därifrån.

Jag vaknar och känner att jag är andfådd.
Vart är jag?

Jag håller hårt i Julie, och tårarna strömmar ned för mina kinder.
Plötsligt öppnar hon ögonen. Jag ser på henne i ungefär fem sekunder. Sedan börjar jag gråta igen.
"J-Julie... Jag... Jag trodde att du skulle dö!" Utbrister jag.
Jag ser tårögt in i hennes stora ögon. Hon skulle kunnat dö. Jag lyfter försiktigt upp henne, och börjar gå mot skolan.

Jag ser hur den avsvimmade flickan öppna ögonen
(jag hade tydligen sprungit fram till dom två personerna på marken utan att jag märkt det)
hon ser förvirrad och rädd ut,liksom malplacerad där på den mörka och smutsiga marken marken.
Jag drar efter andan,flicka är blodig men såren är läkta.
jag tittade undrande på flickan med vingar(som antog var en ängel)liksom för att fråga om det var hennes värk.