Piraternas fånge(PRS)

Mona sov faktiskt gott och tungt hela natten. Tankarna på Carl gnagde djupt inom henne men hon försökte ignorera det. Istället funderade hon på Seamus. Hon hade sagt att hon älskade honom, vilket hon gjorde. Hon var glad att hon mött honom, men samtidigt saknade hon sitt hem.
Nästa morgon vaknade hon av att Fowl stökade runt i rummet. Hon satte sig sakta upp och gnuggade sömnen ur ögonen och hoppades att han inte hade märkt hennes nattliga tripp ut. Han sa inget om det, han bara gav henne en skål med soppa som hon började äta ur. "Hur känner du dig?" mumlade han och gjorde i ordning med olika örter. Han verkade trött, han hade varit inne hos kaptenen hela natten. "Bättre, får jag gå ut?" frågade hon förhoppningsfullt och åt upp. Han nickade och suckade. "Ja, men håll dig till Pete eller Seamus, och bara en stund". Hon nickade innan hon snabbt rättade till klänningen och tog sig ut ur rummet och upp på däck, solen sken och många pirater var ute på däck. HOn försökte hålla sig borta från dem och lutade sig mot relingen som kvällen innan och njöt av solen.

Seamus hade fått någon timmes sömn vid gryningen ungefär... nu var han dock sådär lagom framme och uppåt... knappt alls. Han var dock uppe på däck igen, mestadels för att någon nämnt något om att ha sett något mot horisonten, han hade säkert kollat upp det nogrannare också om det inte varit för att han hade fått syn på Mona och smög sig upp bakom henne.

"God morgon, min sköna." Hälsar han artigt nog och omfamnar henne, fortfarande bakifrån. Mestadels för att han anser att smygattacker är fruktlösa om målet ser dem komma. Av någon anledning tittar han dock åt andra hållet, rakt över däck. I horisonten ser han någon, mycket tydligt. Fast han behöver inte själv säga det.
"Skepp i sikte!" Skriker någon och istället för det vanliga tumultet som bryter ut är det knäpptyst när skeppets besättning ser att det inte bara är ett... eller två... snarare tjugo. Minst. Deras last är dessutom för stor, om de inte hoppade över relingen tillsammans med halva skeppet skulle de inte kunna fly.
Det gick hyfsat fort, Seamus hade ganska snabbt fått reda på att det var Lorange-flottan som dykt upp i fjärran och de hade snabbt bordat skeppet. De hade inte varit ute efter något annat än Mona och Seamus hade gjort mycket mer för att förhindra separationen om han inte varit på fel sida av ett flertal hagelsgevärspipor.

Mona märkte inte honom fören han omfamnade henne bakifrån. Hon log och lutade sig lätt mot honom. "God morgon". Hon vände sig om och såg upp på honom och skulle just säga något mer då hon hörde det, skepp i sikte. Hon vände sig om och såg skeppet, såg flaggan, det var hennes far märke. Konstigt nog kände hon hur hjärtat sjönk i bröstet på henne. Det här var slutet. Fort, innan hennes far bordade skeppet gav hon Seamus en sista kyss. "Jag kommer minnas dig, men adjö" mumlade hon sorgset innan hon följde med sin far. Carl kom med också men hon såg inte på honom ens utan bara gick till relingen och såg på Seamus tills skeppet var utom synhåll. Han var borta.
-----------------

Det kändes som det bara var igår hon hade sett Seamus för sista gången. Eller kanske bara dagar, tre dagar. Men det hade gått tre år. Mona hade förts hem och hennes far hade varit överlycklig. Hon kunde inte först sluta tänka på Seamus, hon saknade honom något innerligt. Men sakta men säkert tvingades hon glömma honom och fick återvända till vardagen. Och fem månader senare, hade faktiskt allt blivit normalt igen, åtminstone för en tid. För en kort tid senare meddelade hennes far med ett strålande leende att hon skulle gifta sig, och mycket riktigt som hon misstänkt med, det var hennes fars vän, den mycket äldre Konrad.
Och innan hon visste ordet av det var hon gift, fyra veckor senare. Men hon kände ingen lycka alls, bara tomhet. Och hennes nya liv började. Hon gjorde plikter som en fru hade, hon sydde och broderade, var tyst och fin som innan. Men bakom alla fasader så blev hon bara olyckligare och olyckligare, hennes make var inte god, då han tappade humöret lät han det gå ut över henne och hon hade ingen att kunna vända sig till. Tillslut stod hon inte ut.

En eftermiddag klädde hon sig i det minst fina hon hade, vilket var en ganska så fin blå klänning med broderier. Hon hade en mörkbrun kappa och rejäla känger, ett par vita handskar och även en brun schal över håret. Sedan gav hon sig av. Det var lätt, han låste inte in henne men hon var ändå en fånge där. Och snart var hon ute i London.
Hon visste inte vart hon skulle gå, hennes far skulle inte hjälpa henne, och hon hade inga vänner längre. Ingen. Tillslut då kvällen kom hade hon bara gått och gått, längre och längre bort från det civiliserade London mot hamnarna, pubarna och de smutsiga kvarteren. Alla såg på henne, hon var som en blomma bland smuts. Under åren hade hon mognat en hel del. Hon var en bit längre, hade mer former och hade nått sitt fulla sköna utseende. Men under kläderna fanns blåmärken som hon dolde noga.
Hon märkte att ett par män plötsligt följde efter henne. Hon svängde av gång på gång, tills hon märkte att de verkligen följde efter henne. Hon började springa och såg sig inte för. Så snart sprang hon rakt in i någon och föll hårt till marken. Schalen föll av och hon såg upp på mannen.

((I imagine her as this now And maybe the man she bumped into can be Seamus xD))

( Pretty! )

Seamus vandrar genom Londons hamngator... mycket hade hänt under de senaste tre åren och inte en dag hade gått utan att han tänkt på Mona. Seamus hade inte blivit hängd av kapten när hon äntligen kommit tillbaka på fötter... till sin förvåning blev han befodrad. Han var numera förste styrmannen och kvinnan med det horribla humöret hade lugnat sig. Hon lät folk gå numera... till exempel. Fowl hade på något sätt "omvänt" kaptenen. Möjligtvis var det egentligen nära döden-upplevelsen som vänt på kaptenens beteende med tanke på att hon varit som besatt av att hitta frälsning. Såpass att planerna på att ta sig till havsbottnen var så gott som bortglömda. Vad Seamus gjorde i London var inte speciellt svårt att lista ut, han hade fått information om var Mona fanns nu för några månader sedan och han hade övertalat kaptenen till att det fanns mycket att hämta i London. Problemet är att han vet mycket väl att chansen på att träffa på en viss person sent på kvällen i London är så gott som obefintlig. Så när han går genom gränderna förväntar han sig inte att någon ska rusa rakt in i honom. Han har styrkan till att stå kvar samtidigt som dåren som rusat in i honom faller till marken. Seamus har en hatt med brätte vilket gör så att hans ansikte döljs i skuggor men hans drag har åldrats, markerats fast hans skäggstubb är bibehållen som sitt. Några mindre ärr finns här och var i ansiktet men när han registrerar vad han ser tar han kvickt av hatten.
"Mona?" Blir det förvånade uttalandet och han sträcker ut en svart läderbeklädd hand för att hjälpa henne up.

Mona hoppades innerligt att mannen itne skulle bli arg på henne, att han skulle låta henne gå. Men då hon såg upp i ansiktet på mannen blev hon blek och bara stirrade på honom. "Seamus?" viskade hon och tog sig upp med hjälp av hans hand. Hon såg upp på honom, han hade blivit äldre, såg mer morgen ut, men hon kände igen honom lika bra som om hon sett honom igår.
"Seamus" upprepade hon med grumlig röst och kramade sedan hårt om honom. Hon skakade och snart rann tårarna nerför kinderna, hon kunde inte hjälpa det. Hon snyftade medan hon kramade om honom. "Jag har saknat dig så mycket sa hon och såg upp på honom.
"Jag..jag rymde från mitt hem" fick hon sedan fram och försökte torka tårarna. "Jag är...gift" mumlade honom och drog av sig ena handsken och visade ringen. En stor och tung guldsak. "Men jag hatar honom, jag hatar allt. Jag står inte ut här längre". Hon andades häftigt för att lugna sig. Nu när hon dragit av handskarna och schalen och jackan åkt iväg syntes en del av blåmärkena på hennes armar.

"Lugn, lugn, andas." Säger Seamus lugnt, försiktigt och sakta. Han håller om henne och försöker lugna ned henne så gott han kan. Han ser blåmärkena och antar att hennes... make är den som gett henne dem. Det blubblar till i bröstet av hat samtidigt som han är för upptagen av lyckan att se henne igen. Faktorn att äntligen få se henne igen är mer än vad han någonsin skulle kunna drömma om. Faktum är att när han gick i land så trodde han mer på att han skulle träffat på frälsaren själv innan Mona. Fast nu när han väl har henne i sina armar igen så kan hon lika gärna vara Messias själv återuppstånden. Såpass euforisk är han. Seamus placerar sina läppar mjukt på hennes hår och drar sina fingrar genom hennes hår. Seamus känner för att mörda hennes make... men kanske det skulle väcka för mycket uppståndelse?

Mona lyckades lugna sig, hans famn var varm och betryggande, han skulle inte låta någon göra henne illa, hon hade någon som brydde sig om henne. Det var en väldigt skön känsla. Hon bara blundande och kramade om honom, hon var snart helt tyst och lugn och tårarna var borta. Hon kände honom dra fingrarna genom hennes hår och suckade nöjt, det var den bästa känslan på länge nog.
"Jag har saknat dig så otroligt mycket" sa hon igen och log faktiskt svagt. "Men vad gör du här egentligen? Är du en kvar på skeppet?". Var kaptenen där? Fowl? Pete? De alla hon faktiskt kände till. Och alla gillade hon, inte riktigt Kaptenen dock.
"Men det viktigaste är att du är här" mumlade hon sedan och böjde sig upp och kysste honom och la armarna om hans nacke. Hon var kvar en stund innan hon suckade och sjönk ner. "Han måste ha märkt att jag är borta nu. Han kommer leta". Om han hittade henne skulle det inte bli mycket kvar av henne.

"Kapten gjorde... en sorts omvändning." Svarar Seamus utan att det egentligen betyder något. "Hon anser att hon behöver frälsas så att hon inte hamnar i helvetet eller värre efter sin död." Fortsätter han och försöker hålla henne lugn. När hon kysser honom igen svarar han på det per automatik. Han har saknat det, han har saknat henne så mycket. Hennes röst, hennes hår... att kyssa henne. Seamus har saknat henne så mycket.
"Låt honom leta då, följ med mig istället." Svarar Seamus snabbt, han kan inte förlora henne igen, han kan inte. Han behöver henne. Seamus älskar henne.

( Det andra lyckades jag få lång och fin and this... just... noped. Dx )

Mona såg förvånad ut, riktigt förvånad. "En omvändning? Det låter som ett mirakel". Hon hade verkat som en kvinna som alltid varit som hon varit. Men kanske någon hade vänt om henne? Fowl? Hon undrade hur det var med honom, men hon antog nästan att han var kvar. "Det är bättre än förut i alla fall" sa hon och log och tog hans hans läderbeklädda hand och tog den med sin. Hennes ring glänste i månskenet.
"Ja, jag vill aldrig dit igen" sa hon och log lättat. Hon kunde inte återvända, det skulle bli hennes död, och hon ville inte heller, men hon kunde följa Seamus vart som helst. Hon såg på ringen på sitt finger innan hon drog av den. "Jag vill aldrig se den här igen". Hon kastade iväg den i mörkret, hoppades att den aldrig skulle hittas igen. Hon tog sedan upp kappan och schalen och satte kappan på sig och virrade om schalen runt håret som förut, det var kallt ute. "Så vart ska du? Vi?" undrade hon och log, på första gången på länge ett lyckligt leende. Hon hade saknat honom.

"En nära-döden upplevelse kan göra det för folk, så säger Fowl i alla fall." Svarar Seamus och rycker på axlarna per automatik. Seamus tar henne hand när de går igen.
"Skeppet är i London för att proviantera, sedan ska vi till Spanien tror jag det var. Kapten tror sig kunna hitta en karta till någon biblisk artefakt söderut." Fortsätter Seamus och undrar för sig själv vad kan tänkas finnas för intressant i Spanien för de som inte ska jaga kartor. Alltså Seamus och några till som bara kommer få gå i land för att upptäcka något nytt. Spanjorerna är dock inte speciellt förtjusta i pirater så det är bra att de ska till en av de mer laglösa hamnarna.