The one that got away

Andrew klev in och såg på henne med rynkad panna. "Saphira?" sa han igen och satte sig på kanten av hennes säng och drog försiktigt undan täcket lite och såg genast att något var fel. "Hur är det?" undrade han oroligt och strök henne över håret.

Saphira svarade inte, hon var inom sig själv nu. Hon fick inte fram ett ord, hon bara kved och hennes hand gick mot den redan upprivna armen.
Hennes ögon stirrade på honom i ångest och panik och bönföll om hjälp. Det var inte meningen att någon skulle se henne sådan, men nu hade hon inget att dämpa ångesten med.

Andrew fick då syn på hennes arm och sa inget på ett tag. Tillslut kramade han bara om henne och drog henne intill sig. "Saphira" sa han bara innan han tog tag i hennes arm försiktigt. "Vi måste tvätta det här" sa han vänligt och mjukt.

Saphira var som apatisk, men kramen tycktes lugna henne något. Hon kunde inte förmå sig till att göra något själv. Men det kändes bra att ha Andrew där, att ha någon som hade koll på situationen.

Andrew drog med henne upp ur sängen och ledde henne till badrummet. Han tog papper och torkade av hennes armar innan han försiktigt tog lite vatten i kranen och började skölja. "Jag har nog lite plåster någonstans" mumlade han och började leta efter det.

Saphira följde bara med, gjorde inget motstånd. Hon såg på vattnet som sakta färgades rött, men ingen rektion kom från henne. Hon bara stod på samma ställe och väntade på honom, att han skulle bli klar, hitta plåstret. Hennes ögon verkade tomma och svarta, som hon var i ett bottenlöst mörker.

Andrew hittade tillslut plåster och satte de på hennes sår innan han kramade om henne igen. "Jag vet att jag inte är rätt person att säga det, men du borde inte göra så, göra illa dig själv" mumlade han med ansiktet mot hennes hår. "Tänk om det skulle gå för långt en dag? Att du...dog?" mumlade han och kramade henne hårdare.

Saphira lutade sig mot honom, som för att få stöd då hon inte orkade hålla sig uppe på sina egna ben mer.
"Och?" fick hon slutligen fram utan att se på honom, hon verkade helt slut. För henne gjorde det inget om hon dog, det skulle vara en lättnad för henne själv och andra.

Andrew höll bara om henne och log svagt. "Och? Du får inte dö, du kanske inte tror det men du har mycket att leva för, du har mycket kvar att göra i ditt liv" log han och strök henne över håret. "Och jag vill inte att du ska dö".

Saphira sa inget på en lång stund, hon visste inte vad hon skulle säga eller varför.
"Varför vill du att jag ska leva?" frågar hon och hennes ångest började släppa något. Hon kände inte för att leva, varför ville han det då?