Våga erkänna!

Åh två nya kapitel på en vecka! ♥
Kommer det fler kapitel om alla hjärtans dag? Hoppas..
Gillar inte Anthony så mycket än, håller fortfarande stenhårt på Draco.
Älskar Harry/Hermione/Ginny-dramat!

Jättebra kap.

Kapitel 32
Hand i hand går vi genom korridoren. Eller nej, vi dansar genom korridoren. I alla fall jag. Då och då gör jag en piruett eller ett svanhopp. Allt utan att släppa taget om Anthonys hand. Den här kvällen har varit underbar. Den bästa på länge. Jag har dansat. Jag har kyssts. Och jag har aldrig känt mig så bubblande glad och levande. Känslan av att vara kär slår allt annat som jag har känt i hela mitt liv. Jag kan göra nästan vad som helst för att få känna såhär i resten av mitt liv. Anthony stannar upp. Jag, som hunnit gå ett par steg längre, tittar på honom över axeln. Han ler.
- Kom hit, säger han och drar mig till sig.
Med en mjuk rörelse kysser han mig. Jag är fast i hans grepp. När kyssen är över lägger han sina händer på mitt ansikte och låter sina fingrar smeka det.
- Du är så vacker. Jag är den lyckligaste killen på jorden som får vara tillsammans med dig.
Vad svarar man på det? Finns det egentligen någonting som jag kan svara? Nej, jag tror inte det. En kyss är nog alltid svaret på den meningen. Vi skulle ha kunnat stå och kyssa varandra hur länge som helst om inte blivit avbrutna utav en liten grupp på tre stycken femteklassare som rusade förbi oss samtidigt som de sa till varandra att skynda sig.
- Vad handlade det där om? frågar Anthony.
Jag rycker på axlarna. Åter igen rusar det elever förbi oss. Vi tittar på varandra och springer sedan efter dem. Det är när vi kommit ner för trapporna och ut till entrén som vi får syn på det. Uppifrån toppen av entrétrappan ser vi hur en elever har samlats i en stor ring i mitten av golvet. Vissa är klädda i pyjamas och vissa är uppklädda precis som jag och Anthony. I mitten av ringen står det tre personer. Tre personer som jag känner igen mycket väl.
- Kom, säger jag och tar tag i Anthonys hand.
Vi skyndar ner för trappan och till ljudet av missnöjda röster plöjer jag igenom folkmassan så att vi står längst fram. Jag ignorerar rösterna och fokuserar istället på de som står i ringen. Två har sina trollstavar framme och riktar dem mot varandra. Den tredje står i mitten.
- Hur kunde du? Jag trodde att du var min vän!
Rösten är hård och iskall. Hatisk. Jag tittar på honom. Ögonen som annars är ljust gråa är svarta. Han är rasande. Min blick vandrar vidare till den andra. Han ser mer rädd ut än arg. Någonting som jag också skulle vara i hans situation. På andra sidan ringen får jag syn på mina vänner. Jag säger till Anthony att jag snart kommer tillbaka och plöjer mig sedan igenom folkmassan igen. Daphne ger ifrån sig en lättad suck när hon får syn på mig.
- Där är du! Du måste prata med Draco. Han lyssnar inte på någon utav oss.
- Vad är det som har hänt? Vad pratar Draco om?
Blaise tittar på mig. Han ser blek ut.
- Han har haft ett förhållande med Pansy.
Jaha, och? Det vet väl all…vänta lite…menar han att…
- Har Pansy och Nott haft ett förhållande!?
Daphne nickar.
- Snälla Austen, gör någonting. Vi har försökt.
Jag tittar mig omkring. Det är inga professorer här än. Vem vet, de kanske inte kommer. Anthony! Med snabba steg skyndar jag tillbaka till Anthony.
- Du är försteprefekt, gör någonting!
- Som vadå? frågar han.
- Hota med relegering! Dra bort poäng! Vad som helst innan någon av dem gör något dumt!
Han suckar.
- Jag är ledsen Austen men jag har ingen makt här. Det finns inget som jag kan göra.
Vad står han och säger? Tänker han bara stå där?
- Då får jag väl göra det själv, fräser jag irriterat.
Jag bryter mig ut ifrån ringen och gör dem sällskap i mitten. Pansy tittar på mig. Hon har än så länge inte yttrat ett ord. Inte heller Nott.
- Draco, säger jag.
Han tittar inte på mig. Det är helt tyst i entrén. Alla väntar spänt på vad som ska hända.
- Draco, säger jag igen.
Nu tittar han på mig.
- Stoppa tillbaka staven i fickan Draco. Snälla.
Jag står nu precis intill honom. Hans blick är återigen riktad mot Nott.
- Kom igen Draco, det här är inte du. Stoppa ner staven också går vi ner till sällskapsrummet.
Draco sväljer.
- Alla kollar. Jag kan inte lägga mig ner. Jag är inte svag.
Ingen annan hör vad vi säger till varandra. Orden är bara mellan oss två. Han vill inte det här. Men stoltheten tar över.
- Det är ingen som tycker att du är svag. Om du går härifrån nu så är du starkare än någon annan. Kom igen Draco. Jag vill inte att du ska råka illa ut.
Han tittar på mig igen. Ögonen är inte lika svarta längre. De är mörka men inte svarta. Den utsträckta armen tvekar en stund innan den helt åker ner. Draco vänder sig om och utan att yttra ett ord går han raka vägen mot sällskapsrummet. Nott tar också ner sin stav och jag kan se hur han skakar av nervositet. Ringen av folk minskar och snart har alla försvunnit.
- Austen, kommer du? frågar Daphne.
Jag tittar bort mot Anthony. Han står fortfarande kvar och väntar på mig. Ska jag följa med honom?Eller ska jag följa med mina vänner? Anthony, som hörde Daphnes fråga, ger mig en undrande blick.
- Ja, jag kommer, säger jag och följer med dem.
Jag kan inte riktigt se på honom just nu. Han bara stod där och gjorde ingenting. Draco syns inte till och ingen annan är i sällskapsrummet. Vi sätter oss ner i soffan.
- Tänker någon förklara för mig? frågar jag.
De andra tittar på varandra som om de försöker komma överens om vem som ska säga vad. Jag ger ifrån mig en suck och ställe mig upp. Med bestämda steg går jag fram till killarnas sovsal och går in.

Det är första gången som jag är inne i någon annans sovsal än min egna. Deras sovsal skiljer sig inte från vår. Draco ligger ner på sin säng och tittar upp i taket.
- Gå härifrån Blaise, muttrar han.
- Det är inte Blaise.
Han vrider på huvudet.
- Jag ser det. Vad gör du här Austen? Om du är här för att trösta mig så kan du lika gärna gå ut härifrån med en gång.
- Trösta dig? Jag är här eftersom jag är nyfiken. Vad är det som har hänt egentligen?
Draco skrockar men häver sig upp så att han stödjer sig på sina armbågar. När han gör det så kan jag se hur hans magmuskler spänner sig och nästan syns under hans t-shirt.
- Jag vet inte riktigt. Blaise och jag var på väg till biblioteket eftersom Blaise glömt låna en bok till någon av våra uppgifter och när vi gick igenom fängelsehålorna så såg vi dem. De stod och kysste varandra i samma korridor där du och jag…i alla fall, jag blev arg och jagade upp honom till entrén. Slut.
- Hur länge har de hållit på?
- Enligt Pansy så blev de tillsammans under tiden som hon och jag hade gjort slut. Hon sa någonting om att hon inte vågade göra slut med mig när det visade sig att hon faktiskt hade känslor för Nott, så de började träffas i smyg.
Jag nickar.
- Jaha, okej. Men då vet jag! Vi ses senare, säger jag och vänder mig mot dörren.
- Nej, gå inte!
Jag tittar mig över axeln. Blicken han ger mig påminner lite om en hundvalps.
- Kan du inte stanna en stund?
Med försiktiga steg går jag och fram och sätter mig på hans sängkant. Draco sätter sig upp han också. Vi säger ingenting.
- Hur har din kväll varit?
- Den var bra. Tills nu. Vi bråkar. Eller jag tror det i alla fall. Om jag ska vara ärlig så vet jag inte.
Han skrockar igen.
- Hur kan du inte veta om ni bråkar eller inte?
Jag rycker på axlarna.
- Jag har aldrig varit i ett förhållande förut. Allt det här är nytt för mig.
- Ja.
Sen så får han någonting fundersamt över sitt ansikte. Han verkar diskutera med sig själv.
- Kommer du ihåg vad vi pratade om i biblioteket igår?
Draco tittar ner i sitt knä när han ställer frågan. Minnet om gårdagens samtalsämne får mig att rodna lätt.
- Ja…, säger jag sakta och utdraget.
- Jo, alltså, jag vet att jag kanske inte borde fråga, men hade ni…gjorde ni…
Jag skakar snabbt på huvudet.
- Nej! Nej, det hade jag aldrig ens tänkt. Det är alldeles för tidigt!
Han nickar. Och sen är det tyst under en lång stund igen.
- Jag tänkte aldrig skada honom.
Draco tittar faktiskt på mig när han säger det. Jag ler ett snett leende.
- Jag vet.
Det är det sista vi säger till varandra. Tystnaden som lägger sig över sovsalen är inte en obekväm och stel tystnad. Vi behöver inte säga någonting. Jag kan se att han är sårad, trots att han inte vågar erkänna det. Men han behöver inte erkänna det heller. Inte för min skull i alla fall. Att få honom att bryta ihop är det sista jag vill. Bara att låta mig sitta här är känslosamt nog för Draco. Det är allt som han tänker tolerera. Och det respekterar jag.
____________________________
Hoppas ni gillar! Kommentera gärna!
God jul på er alla underbara läsare!

Är Pansy otrogen? Det skulle jag aldrig ha gissat, ärligt talat
Hoppas inte Draco blir alltför olycklig, han förtjänar bättre än det här

Den här ff:n äger, man dras verkligen in i storyn, det känns så äkta!!!
Om du nånsin tänker bli författare johhana önskar jag dig all lycka och tänker köpa alla dina böcker så fort de kmr ut

God jul!

Det här kapitlet var fantastiskt bra! Älskar verkligen din framställning av Draco ♥

Längtar efter nästa del som vanligt och hoppas du får en riktigt god jul! Kram!

Oh men herre gud vad bra.
Kan dom inte kyssas snart? (a)
Förlåt för kort kommentar...
Hatar att Anthony bah "I have no power here"
Så ful och feg är han D:

Drausten ♥

känner att jag inte kommenterat på skit länge.
Jätte bra, du är så grym på att skriva.

¨Mer!!!!!!! Jag älskar verkligen "jag-perspektiv", böckerna blir så bra då. Du skriver helt fantastiskt!

Kapitel 33
De som inte var med och såg när Draco och Nott nästan duellerade med varandra vet nu om att de hänt. Här på Hogwarts sprids saker och ting väldigt snabbt. Alla vet nu att Pansy varit otrogen mot Draco. Och ingen verkar visa någon som helst respekt för Draco. Vart han än går i slottet så armbågar de varandra och viskar. Till och med nu, när vi sitter vid ett bord i biblioteket, så sitter det en grupp med elever ifrån Hufflepuff och tittar bort mot vårt håll.
- Är det okej om jag går fram och säger några väl valda ord? morrar Blaise.
- Det borde få dem något annat att prata om, säger Daphne med en skämtsam men samtidigt retsam röst.
Blaise ger henne en grimas.
- Låt dem hålla på. De kommer snart att få någonting annat att tänka på.
Det är inte första gången under det här tre dagarna som Draco säger just de där orden. När jag tänker efter så är de orden nog de enda som han har sagt under de här tre dagarna. Helt plötsligt så pratar han inte särskilt mycket. Det är nästan som otroheten tog bort hans lust att tala. Och det är bara Draco som folk viskar om. Pansy, som faktiskt var den som var otrogen, verkar ha lyckats smita undan strålkastarna.
- Jag vet att du håller på med den här hårda inte-visa-känslor-grejen men Blaise har nog rätt i att någon behöver säga något. Det börjar bli lite tröttsamt att alla tittar, säger Daphne.
Draco tittar upp på henne med ett höjt ögonbryn.
- Jag vet. Det är ju trots allt mig de tittar på.
- Tack gode gud att du äntligen säger någonting som visar att du faktiskt bryr dig om att du helt plötsligt är skolans samtalsämne.
- Varför ska jag ens visa att jag bryr mig? Vore inte det som att ge syre till elden?
Vi andra tittar på medan Daphne och Draco gnabbas. Som om det inte räckte med drama för nu så ser jag hur Anthony, Padma, Terry och Michael sätter sig ner vid ett bord längre bort. Jag sjunker ner i min stol i ett försök att gömma mig. Mina vänner märker att någonting är konstigt och tittar bort mot Ravenclawarnas bord. De förstår med en gång vad det handlar om.
- Har du pratat med honom? frågar Daphne.
Jag skakar på huvudet. Vi hr inte pratat sedan Alla Hjärtans dag. Jag kan fortfarande inte komma över att han vägrade hjälpa mig. Då händer det som inte får hända. Padma får syn på mig. Hon slår till Anthony på armen och pekar åt mitt håll. Han vrider på huvudet och vi får ögonkontakt. Precis som alltid så går den en rysning genom min kropp men jag bryter snabbt kontakten genom att titta bort.
- Han är på väg hit, säger Crabbe.
Jag suckar. Efter ett par sekunder står Anthony intill mig.
- Hej Austen.
Han står med händerna i fickorna och ser fruktansvärt söt och oskyldig ut.
- Hej.
- Jag tror att jag redan vet svaret, men är du arg på mig?
Ja. Ja, det är jag. Men varför ska han vara så söt? Det gör det inte lättare att vara arg.
- Ja, jag är arg på det.
Anthony nickar.
- Så det här med att du lämnade mig ensam på Alla hjärtans dag och inte har pratat med mig på, vad blir det, tre dag? Det är alltså ditt sätt att säga att vi har vårt första bråk?
Jag förstår inte. Är han arg? Han låter inte särskilt arg.
- Precis.
Då gör han någonting som förvånar mig och även mina vänner. Anthony ler. Ett brett leende.
- Okej! Då vet jag.
Sen vänder han och går tillbaka till sina vänner. Vad hände precis? Jag tittar på de andra. De rycker på axlarna. Precis lika ovetande som jag. Jag lämnar min stol och går efter honom. Lägger en hand på hans axel och får honom att vända sig mot mig. Fortfarande med det där breda leendet på sina läppar.
- ”Okej, då vet jag”. Om det här nu är vårt första bråk, hur kommer det sig då att det bara är jag som är arg?
- Därför det är bara du som är arg. Austen, jag kunde inte ha gjort någonting. Bara för att jag är försteprefekt så innebär inte det att jag kan gå mellan två stycken elever som är beredda att förhäxa varandra. Ifall det hade varit vanligt bråk, visst, men nu var det magi inblandat. Det är en fin gräns mellan vad jag får göra och inte göra.
Jag blinkar och lägger armarna i kors.
- Så om de hade slagit med knytnävar så skulle du ha stoppat dem med en gång?
- Utan att ens tveka, säger han och lägger sina händer på min midja.
Återigen känner jag hur det går stötar genom min kropp. Det är otroligt vad den här killen gör med mig. Kyssen han ger mig är mjuk och när den är slut vill jag ha en till. Men halvvägs tillbaka till hans läppar kommer jag på vad vi pratar om.
- Jag är fortfarande arg på dig. Vi bråkar fortfarande, säger jag och tar mig ur hans grepp.
Anthony skrockar.
- Ja, jag tänkte mig nästan det. Hör du av dig när vi inte länge bråkar? Så att jag har koll på läget menar jag.
Jag nickar. Han himlar med ögonen och ger mig en snabb puss på tinningen innan han går till sina vänner och jag går till mina. Alla fem tittar nyfiket på mig.
- Det såg ut som att ni blev sams igen, säger Goyle.
När jag skakar på huvudet rynkar de sina pannor.
- Nej, vi bråkar fortfarande.
Blaise fnyser.
- Pansy är otrogen mot Draco och du och Anthony byter saliv trots att ni är osams. Det är just därför jag inte är i ett förhållande.
Nu är det Daphne som ger ifrån sig ett ljud.
- Nej du Blaise. Orsaken till varför du inte är i ett förhållande är för att ingen vill vara i ett förhållande med dig.
- Om jag inte minns fel så kysste du mig för några veckor sedan.
Daphne, som jag tror har lagt minnet om hennes och Blaise kyss långt inne i bakhuvudet, ler ett tillgjort leende och lägger huvudet på sned.
- Snälla Blaise, det var en kyss. Inte ett frieri.
Han grimaserar men säger inget mer. Vi fortsätter läxläsningen. Med jämna mellanrum tittar jag bort mot Anthonys håll. Då och då tittar han upp för att skratta eller säga någonting. Det är en fin syn. Han har ett fint leende och en väldigt snygg profil. Min pojkvän. Jag undrar hur länge jag kommer klara av att vara arg på honom. En dag, tre dagar eller fem timmar till? Jag vet inte. Däremot vet jag att det kommer krävas mycket av mig för att hålla mig arg på den där snygga eleven ifrån Ravenclaw.
______________________________________
Ber om ursäkt för att det har dröjt. Men jag har haft lite skrivkramp + att det har varit jul och nyår.

Men jag hoppas att ni gillar det här avsnittet, trots att det är ganska kort! Kommentera gärna långa kommentarer. Skulle vilja höra vad ni tycker om historien än så länge

Jättebra kapitel!!!!!!! Håller fortfarande på att Blaisie och Daphne ska bli ihop...

Älskar att ff:n handlar om Slytherinarna under Harrys tid, så himla kul att få läsa om folk från mitt eget elevhem

Du är verkligen jättebra på att skriva johhana, det här är en av de bästa ff:s jag nånsin läst!!!!!!!