Flygande giraffer!

Pojken skrek till och grät nu av chocken. Chocken att falla, sedan falla i mannens armar, den mannen som verkade så stor och farlig.
Tårarna rann men han kvävde dem, pojken såg på honom med de gula och det gröna ögonen som sin moder och kommer snabbt upp på fötter.
"Tack sir, det gick bra. Hur gick det för er?" sa han artigt och bugade djupt.

Stelt kom Mattias upp och gned nedre delen av sin rygg, där han faktiskt inte hade ärr. "Bra...bra..." mumlade han och såg på pojken. "Och du behöver inte buga för mig, du är bara ett barn".

"Mor har sagt att det är lika bra att göra det så har man det överstökat." sa han med barnets ärlighet och log mot honom.
"Men tack sir, säkert att du inte har ont?" frågade han och såg sedan mot hästen.
"Den är så stor, jag nådde inte." sa han och suckade.

Mattias nickade sakta och log faktiskt. "Det är säkert" försäkrade han och såg sedan mot hästen han med. "Varför tar du inte en mindre då? Det finns gått om ponnies med, om några år når du säkert upp till dem här! Men stå inte på lådor igen" varnade han.

David såg en aningen trumpen ut och suckade.
"Men dessa hästar är vackrare, mer majestätiska." sa han och nickade då han visste att mannen hade rätt.
"Var är de då? Ponnyerna?" frågade han och såg sig om.
"Kan du rida sir?" frågar han sedan med en iver som sa att han skulle bli en hästkarl då han blev stor.

Mattias skrockade lågt. "Jag vet, men du får vänta ett tag till". Han pekade sedan mot ena änden av stallet. "Där borta, det finns till och med några föl du kan ta hand om". Han nickade sedan. "Det kan jag".

"Åh, får jag?" sa pojken ivrigt och sprang dit med ett pärlande barnaskratt då han fann fölet.
"Tack sir, detta ska jag berätta för mor så hon blir gladare. Får hon också se fölet?" frågar han och ivern lyser i hans ögon.

Mattias skrattade han med och gick efter. Fölet var bara någon vecka gammal och kom fram och nosade på David. "Såklart du får" sa han en aning stelare då han frågade om Elionora. Men hon fick göra det, han brydde sig inte riktigt om sådant. "Gå och hämta henne om du vill".

David sprang i väg ivrigt och kom snart dragandes med Elionora ivrigt pratande. Då Elionora såg Mattias neg hon artigt.
"Sir." sa hon och sedan inget mer hon vände sig om mot sin son och fölet istället. Det syntes i hela hennes hållning att hon gav blanka katten i Mattias och vad han kunde göra henne.
"Så vacker." sa hon ömt och klappade hästen med sin son.

Mattias nickade bara till Elionora och såg på dem då de höll på med fölet. Det störde honom nästan att hon ignorerade honom...Han hade hämnats klart nog...Och han började sakna henne, hon var vackrare än någonsin.
"Visst är det?" sa han och fick en ide. "Du kan få det" sa han leende till David, som ett sätt att kanske få Elionoras uppmärksamhet på.