Från olika världar!

Jezebel såg på Sol som hade studerat dem med skräckblandad förtjusning och han chansade på att hon var osäker på vad hon skulle tänka och tycka om det här. Han sa inget till henne utan såg på Yuu som dödat sin man också, han hade använt en mycket riskablare metod än han själv, Jezebel ville inte själv skadas när han dödade någon. De gånger han skadat sig själv var det eget vållande och det var för att ta sitt liv. Cassian hade räddat honom de gångerna, den andra mannen hade alltid varit hans skyddande ängel den som vakade över honom och alltid fanns där för att rädda honom. Han var tacksam för det men då hade han inte velat leva, han var inte säker på att han ville det nu heller men han gjorde det för Cassians skull.
Jezebel slet blicken ifrån den vackra mannen som var täckt i blod och tittade sedan åt Yuus håll och undrade vad mannen gjorde, men han väntade på att han skull bli klar så de kunde ge sig av.

Sol såg på Jezebel och Cassian sedan på de döda männen och sist på Yuu. Hon drog ett djupt andetag och bet sig i läppen då samvetet började göra sig påmint. Samvetet var en manick hon inte gillade och ofta tog den fart i hennes fosterfars stränga men kärleksfulla förmaningar och sorgsna blick. Sorgsen för att hon var så svår att uppfostra att hon var ett olycksbarn. Sol kände ingen skuld över dödandet, mer i vad Tengil skulle säga om han fick reda på det, fast det skulle han ju inte.
Hon hör ljud och larm från huset bredvid och slänger en frågande blick på Jezebel innan hon går fram till Yuu.
"Vi bör ge oss av nu, är du mer skadad än vad du ser ut att vara?" sa hon milt men samtidigt med en glimt i ögat. Han såg rent utav galen ut och hon gillade det. Försiktigt stryker hon bort blodet från hans svullna öga och ler smått roat.
"Du ser ut att ha varit i slagsmål, som en liten pojke." skrattar hon lätt tar hans hand och drar iväg med honom och ser att de andra följer med också, de fick inte bli fast.

Sol drog med Yuu och såg att de andra följde med. Hon höll sig till de mörka ställena. De hade börjat samlas folk i huset där männen tidigare befann sig och snart skulle de väl till krogen med. Ett par horor mer eller mindre brydde sig nog inte de bestämmande om men männen kanske?
Sol hörde åter det skarpa ljudet och såg vad det kom från, hon visste mer än någonsin att hon befann sig i framtiden. Sol suckade hon orkade inte vara den ansvarsfulla, hon hade gillat effekten alkoholen och hela kvällen hade haft på henne. Hon kände sig mer lugn och tillfreds än någonsin.
Snart närmade de sig Cains hus, natten hade börjat övergå i dag och snart skulle solen gå upp, ett leende sprider sig över hennes ansikte då hon ser dem alla. De var alla blodiga och smått galna för en gångs skull kände hon inte sig som det svarta fåret. Detta var något hon fick göra, de hade inget emot det och Sol älskade det.

Sol kände hur det började rycka i Yuu och hon hörde ljudet allt tydligare. Det var ett sådant tjut att det gick genom märg och ben, inte var det en vanlig trumpet heller.
Plötsligt rycker Yuu till sig sin hand och springer där ifrån.
"Yuu, vafan." svär hon efter honom och önskar honom dit där pepparn växer. Kunde han inte inse att han såg alldeles för misstänkt ut för att springa om på gatorna?
Hon suckar och med en sista blick på de båda männen kommer hon efter honom i färd med att se honom släcka ytterligare två liv.
"Har du inte fått nog?" säger Sol milt och ler snett då hon ser på dem båda kvinnorna, det syntes vad de var för ett slags kvinnor.
"Du är blodig, vet du om det?" säger hon ytterligare lugnt och tar ett par steg närmare honom. Hon reagerade inte på vad han gjort även om hon tyckte att det var nog för idag.

Jezebel suckade när Yuu sprang iväg och Sol efter honom, han orkade inte vänta på dem, de skulle hitta till herrgården härifrån, just nu ville han bara hem till sin säng.
Cassian drog tag i honom när en brandbil for förbi honom i högfart och de båda såg på varandra innan de började springa mot herrgården. Jezebel kände en obehaglig känsla av panik välla upp inombords, han ville komma fram fortare samtidigt som om han aldrig ville komma fram. Han förstod vart brandbilarna var på väg och han såg rökmolnet som välvde upp framför honom. Brandkåren försökte släcka huset som stod i lågor och han stannade oförmågen att röra sig, hela huset stod i lågor. Cassian stannade bredvid honom och la en hand på hans axel. För första gången hoppades Jezebel att någon hade överlevt.
"Marie" sa han lågt och Cassian kramade hans axel. "Cain och Riff" Jezebel sjunk ner på knä i det våta gräset. "Katt"
Cassian satte sig på huk bredvid honom och höll om honom. Jezebel kämpade mot tårarna, han visste att det här skulle hända när han började få tycke för människor, hans far såg alltid till att alla dog. Plötsligt kände han något mjukt mot sin hand och han tittade ner på Katt och plockade glatt upp henne i famnen.
"Om Katt kom ut hittade säkert de andra också ut" sa Cassian tröstande, Jezebel försökte att inte hoppas på för mycket.
Plötsligt kom en polis fram till honom.
"Det här är avspärrat område" sa han barskt och Jezebel såg på honom och reste sig upp, han tänkte inte visa sig svag inför någon annan.
"Jag bor här" sa han enkelt och polisen granskade honom.
"Vem är ni?" frågade han.
"Grevens bror" svarade Jezebel och polisen skrattade torrt.
"Greven har ingen bror, ni kanske hoppades få ärva om greven hittas död" sa polisen och Jezebel såg kallt på honom och körde ner handen i fickan och slöt fingrarna runt skalpellen men Cassian hindrade honom.
"Han är min bror" sa en röst bakom dem och Jezebel log lättat när Cain, Marie och Riff stod framför honom, de hade alla överlevt. Marie kom springande till honom och han kramade om henne.
"Vi var oroliga att ni brunnit inne" sa hon lågt och han nickade.
"Jag trodde att det var ni som dött" svarade han och hon granskade honom nu och han mindes att han var full av blod.
"Vi blev attackerade" ljög han och hon såg oroligt på honom, "Det är ingen fara"
"Vart är de andra?" frågade Cain och Jezebel ryckte på axlarna.
"De var bakom oss men sprang sedan iväg" svarade han och Cain nickade.
"Riff leta upp dem, vi måste ge oss av härifrån snarast möjligt" sa Cain och betjänten nickade innan han försvann, Cain gick för att prata med polisen och Jezebel stod bredvid Marie glad över att de levde, han sörjde inte de andra som dött men han ville inte se sin familj dö, för det var vad han såg dem som nu. Marie kramade hans hand och han såg på henne och hennes sorgsna blick.
"Det är bara ett hus Marie, huvudsaken är att ni lever" sa han och hon nickade bestämt och Cassian la en hand på hans axel och kramade den, de visste båda att det här var Alexis värk.

Sol såg lugnt på honom, varför stirrade han så? Som om han vore galen, vilket han var. Hon kände den genomgående granskningen tum för tum av hennes kropp och undrade vad han ville få ut av det. Hon litade på honom så pass att han inte skulle göra henne illa med flit, inte då han var vid sina fulla. Men nu var han inte det och då han släppte knivarna och kom mot henne tog hon ett par steg bakåt men hann inte mycket innan han tryckte upp henne mot väggen. Han var aggressiv och hård, men snart kände hon hans läppar mot sina. Sol flämtade till och visste inte vad hon skulle tro, hon hade inget emot det men hon hade inte alls förväntat sig det av honom.
I nästa stund släpper han henne och hon faller samman på marken innan hon tar sig upp. Sol såg på hans rygg hans hållning och hennes ögon glittrade och hon flämtade lätt av det nyss inträffande.
"Jag kan ju inte säga att jag hade något emot det." säger Sol ärligt men godkänner hans förlåtelse. Hon uppskattade den även om det var det sista hon brydde sig om. Mer orsaken till det, vad det än var för anledning så skulle hon inte ha emot att fortsätta eller göra det igen, sådan var hon.
"Yuu" sa hon och tog sig framför honom och såg in i hans ögon, ville ha svar på en outtalad fråga. Handlade det bara om åtrå? behov? eller bara något ändå? Hon gick med på det mesta av inga som helst orsaker. För det kunde inte vara sådant som andra människor kände, som Cassian och Jezebel? Nej, det vore bara skrattretande, eller?

Sol andades knappt då hon såg på Yuu, något var fel med honom, eller var det alldeles rätt? Han verkade vara ansträngd att hålla inne något, eller? För en gång skull hade hon svårt med att läsa av honom, hon brukade ha lätt för det mesta.
Hon följde var rörelse han gjorde med blicken och bara längtade att han skulle komma igen. Vad det än var som drev Yuu så gillade hon det, hon gillade det mycket och det var längesedan hon känt så. Frågan var om hon någonsin känt så? Sol flämtar till då han tar tag i henne och trycker henne mot sig, hennes andning blir tyngre och den nu fria handen förs mot hans rygg. Då deras läppar slutligen möts hörs ett ljud, Yuu släpper henne och Sol far runt, vem vågade komma och störa?
Dock mildras hennes leende en aning då hon ser Riff som ser på dem med något otydligt i blicken, som om han visste något som de inte visste och han flinade lätt innan han blev allvarlig igen.
"Cain vill att ni ska komma, huset brinner." sa han och vände sig om för att de skulle komma med.

Sol följde lydigt efter Riff, hon var tyst för hon försökte få allt inom kontroll. Förvirringen, känslorna, ja allt bubblade inom henne. Då de förenats med de andra upptäcker hon att Yuu inte är där, hon hade trott att han gått före dem. Hennes tankar försade om förvirringen kring Yuu, varför hade han gjort så? Han hade verkat desperat, desperat att hålla kontroll, kontroll å vad? Sedan, hade han inte kontroll nu? Var det därför han försvann? Hon visste hur det var att inte ha kontroll över sig, fast hon hade som en demon inom sig.
Sol står där i tankar, säkert någon minut innan hon märker de andra, minns varför de är där och ser på huset med öppen mun. Sedan ser hon åter på de andra och stänger munnen. Vad skulle hon säga? Att hon beklagade det hela, för det gjorde hon.
"Jag beklagar, men är glad att ni alla klarade er." sa hon med oklar stämma och såg ärligt på dem alla inklusive katten som låg i Jezebels famn.

Jezebel var inte förvånad över att hans far satt eld på huset, att ta allt som stod hans barn kärt var inget nytt men de hade iallafall varandra. Cain pratade fortfarande med polisen när Riff och Sol kom tillbaka, Riff gick genast fram till sin herre för att bistå honom. Jezebel vände sig om mot Sol när hon pratade med dem, han kände att han inte var rätt människa att svara, de var inte hans hus, men Marie svarade.
"Tack" sa hon vänlig och Jezebel såg på Sol.
"Vart är Yuu?" Frågade han, de båda hade hamnat på efterkälken men bara en av dem var här, hade Riff bara funnit Sol? Nej det har otänkbart, Riff hade inte återvänt utan att han funnit Yuu så han måste ha vikit av på vägen tillbaka. Jezebel undrade vad som flugit i Yuu? Jezebel kunde få lust att döda men det var något annat med Yuu, som om han drevs av något inre. Yuu brukade vara lugn men att han nu sprungit iväg var inte likt honom, men sen fnös Jezebel, vad visste han om Yuu egentligen, ingenting, detta kanske var normalt för Yuu. Jezebel avbröts i sina tankar när Cain kom tillbaka och uppmanade dem att bege sig. Jezebel gav Katt till Cassian och lyfte upp Marie och de började ge sig av till ett av Cains hemliga hus som Oscar hade köpt åt dem. Jezebel hopades at Yuu skulle finna dem senare. De tillkallade en droska för att sedan åka till Londons östra utkanter.

Sol log svagt åt Marie som för första gången verkade trevlig mot henne. Sedan höjde hon blicken till Jezebel.
"Jag vet inte. Tror han behöver vara själv. Återfå kontrollen? Jag vet inte." sa Sol osammanhängande, samtidigt då det inte spelade så stor roll. Han var inte här, så då var han inte här.
Under resten av resan var Sol tyst, hon verkade vara i egna tankar och hon var dödstrött. Hon visste på hur länge hon sovit ordentligt eller fick mat. Även om hon klarade sig länge var hon ingen supermänniska. Det hade hänt mycket den senaste kvällen, mycket hon aldrig gjort förr och inte fått, sedan var det Yuu. Hon skulle helst vilja ha svar av honom, orsaken till hans konstiga beteende.
Då de äntligen satte sig i droskan halvsov hon hela vägen, hon visste inte ens var de skulle men hade en känsla av att Cain hade någon lösning och hon var mer än tacksam mot dem alla.