Prs mellan PPP och Harry-Potter-Bokslukaren

"Nej, absolut inte", säger jag och skakar på huvudet, "då kommer jag att hoppa på den där snubben och bita honom i näsan."
När man ser något sånt framför sig går det inte att låta bli att skratta. Liv och jag vred oss av skrattplågor.

(Började skratta nu...xD)

Jag tappade till och med balansen när jag skrattade som värst. Eftersom det var ännu en knäpp sak började jag skratta. Ännu mer.
Jag var tvungen att kippa efter luft, där jag satt på marken. Eller, jag låg mera. Jag kunde inte hålla mig stilla. Vilket skrattanfall.
Det borde nog se konstigt ut, men det brydde jag mig inte om. Jag var van vid att man glodde på mig.

(det var meningen...)

Hazel gick förbi oss. Hon stirrade inte på oss som alla andra, hon log när hon såg oss. När jag tittade närmare såg jag att hennes ögon var helt tårdränkta, och jag slutade genast skratta.
"Vad är det?" frågade jag, och kramade henne.
Hon svarade inte. Hon ryckte sig loss från mig, och sprang iväg.

(Du lyckades otroligt bra...)

"Hazel!" ropade jag efter henne.
Varför kunde hon inte försöka bli tröstad. Hon mådde inte bra, det var ett som var säkert. Men varför log hon när hennes ögon var svullna och rödgråtna? Blev hon tröstad av att se folk skratta, eller?

(Jag vet, jag skrattade oxå )

"Vad är det med den flickan?" suckade jag.
"Ingen aning", svarade Liv.
Professor Dumbledore gick i korridoren längre bort. Han pratade ivrigt med professor McGonagall.
"Men det kan ni inte mena!" utbrast McGonagall. "Flickorna är alldeles för unga, de kan inte ta ett sånt ansvar..."
"Minerva, jag är säker på att de kommer ta åt sig uppgiften med glädje", svarade Dumbledore lungt.

Jenny och jag tittade ivrigt på varandra. Jag knyckte på huvudet mot några pelare. Skulle man kunna gömma sig bakom de, och lyssna på samtalet mellan professor McGonagall och rektor Dumbledore?
Sen riktades mina tankar mot en annan punkt. Vad hade de sagt? För unga flickor... Ta uppgiften med glädje... Var det oss de pratade om? Och vi skulle faktiskt till Albus Dumbledore i egen hög person ikväll...

"Vid elva års ålder!" sade McGonagall upprört. "Det går inte! Ni måste förstå..."
Dumbledore log bara. Liv och jag stod bakom en stolpe och lyssnade till samtalet.
"Och flickorna står visst här just nu", sade Dumbledore roat, "kom fram, ni!"
Liv och jag tittade förvånat på varandra, och steg fram.

Min första reaktion var inte rädsla. Min första reaktion var triumf.
"Vad för uppdrag vill ni att jag och Jenny ska utföra, professor Dumbledore?" undrade jag utan att kunna behärska min nyfikenhet.
Det kanske inte var en särskilt läglig fråga, men jag kunde inte låta bli.

Jag knuffade Liv i sidan. Det var ju inte meningen att fråga det nu!
"Jag kommer prata med er om det senare", sade Dumbledore lungt. "Liv..." Liv hajade till när han använde hennes förnamn. "... professor Snape sade väl till er om det?"
Vi nickade, och professor McGonagall såg ut som om hon tyckte att Dumbledore var en riktig idiot.

Han tilltalade mig vid förnamn. Vid förnamn, som om vi var gamla goda vänner!
"...professor Snape sade väl till er om det?" avslutade rektorn.
Jag nickade hastigt, men jag kunde inte bli av med nyfikenheten...och förvirringen.
Jag ville veta vad Hogwarts rektor ville att jag och Jenny skulle göra. Men jag lät bli att insistera på att han skulle berätta, för Jenny verkade tycka att det var ytterst dumdristigt.