Prs mellan yerawizardthea & syrup

"Haha sure!" säger jag och himlar med ögonen. Det går rysningar längst ryggraden då han drar sin hand genom håret. Han är så otroligt snygg när han gör det.
När han kramar mig blir jag genast en aning varmare, han är en sån gentleman ibland. Tänker jag och ler.
"Jadå!" viskar jag tillbaks. Jag stryker lätt på hans rygg med min vänstra hand samtidigt som jag låter den högra vila på hans skulderblad.

Jag värms också av hennes närvaro och jag bäddar ner mitt ansikte i hennes hår.
"Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig" upprepar jag gång på gång med ögonen slutna. Jag vet inte om det är för att jag blundar så hårt eller om det är för att jag just älskar henne som jag faktiskt känner av en tår trilla längs med kinden.
"Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig" viskar jag, "Du muntrar upp mig när jag mår som sämst"

Jag blir helt bestört av att se honom gråta. Det känns som att hela jag håller på att bryta ihop i en miljon bitar. Jag kramar honom ännu hårdare.
"Jag älskar dig tusen gånger om!" säger jag tyst. Jag är på väg att börja gråta. Hur tusan ska jag göra? Jag kan inte gråta nu.
"Detsamma!" är visst det enda ord jag får ur mig i sådana här situationer..

Då jag känner att hon kramar om mig hårdare gör jag detsamma och det känns verkligen härligt att vara henne så här nära. Som att inget annat existerar, det spelar ingen roll längre.
"Jag älskar dig miljoner gånger om" säger jag med gråten i rösten, även fast jag inte är alls ledsen.

Jag gråter tysta strömmar av tårar.
"Well du sa det nyss" skämtar jag. Tur att jag är jäkligt bra på att hålla min röst i samma tonläge. Annars skulle han ha märkt det för länge sedan. Jag tittar ut igenom ett fönster och ser att regnet börjar avta. Ganska skönt faktiskt...

Jag släpper taget om henne och backar undan ett steg.
"Vad ska vi göra här då?" frågar jag och kastar ett blick mot fönstret jag med. Vad FINNS det egentligen att göra i ett ugglebo? JAga ugglor? Visst, vi kan j kramas tills regnet går över, men det är väl vad hon tycker att vi ska göra som bestämmer.

"Hmmm... Jag vet inte." säger jag och tittar fundersamt ut igenom fönstret. Vad tusan finns det att göra i ett ugglebo egentligen? Jag drar blicken från fönstret och lägger den på hans ansikte.
Jag skulle kunna stirra på den hela dagen.

Jag ser upp mot absoluta toppen på tornet innan ett flin lägger sig på mina läppar och jag tar försiktigt hennes hand.
"Kom" säger jag och börjar gå upp i trapporna. Jag vet om hennes höjdskräck, det är därför jag låter henne gå närmast väggen och hålla min hand. Jag stannar på mittenplanet, osäker på om hon vill gå ytterligare en trappa upp, ända upp till toppen.
"Kolla in det här" säger jag och pekar ut genom fönstret med min lediga hand, för jag förmår mig inte att släppa hennes hand. Visserligen har hon säkert redan kollat ut mot Hogwarts skolområde från fönsterna på slottet, men jag är osäker på om hon någonsin haft den här vinkeln av det. Speciellt vid oväder.

Hela jag börjar skaka när vi är högre än en våning upp. Men jag säger ingenting fastän jag känner hur klumpen i magen växer. Han vet att jag är rädd och jag litar på honom. Däremot kramar jag om hans hand lite extra när jag tar nästa steg.
Synen är fantastisk! Jag skulle kunna stå här hela dagen.
"Wow" viskar jag med stora ögon.

Jag ger henne bara ett leende då hon kramar om min hand. Ett leende som visar att jag är här, att jag är med henne och att hon är trygg. Jag skulle aldrig låta något hända henne när hon är med mig, om jag skulle kunna hindra det alltså.
"Troligtvis kommer det att bildas en regnbåge senare. Det här är ett sådant oväder tror jag. För det kan väl bildas även fast det snart är november?" säger jag fundersamt och ställer mig bredvid henne vid fönstret.