PRS

Jag hörde Dean gå iväg. Jag såg inte efter honom. Jag såg stelt ner i golvet. Efter en stund såg jag upp. Jag funderade på vad som nyss hade hänt. Dean hade dissat mig. Självklart hade Dean dissat mig. Jag var ju bara en idiot. Varför skulle någon vilja gå på balen med mig? Jag lyckades iallafall hålla mig från tårar. Jag såg mig omkring. Plötsligt fick jag syn på Ewan och Oliver på en bänk en bit bort. Jag höll på att börja gråta igen, men jag bet mig i tungan för att låta bli. Jag kände mig så tom inombords. Jag önskade att mitt hjärta skulle sluta slå.

Det ringde in och jag reste mig för att gå till klassen. Oliver följde efter mig och han satte sig brevid mig vid min vanliga fönsterplats där Violette brukade sitta. Jag suckade och vände blicken mot tavlan.

|| Möhöhöh... Kort x3 ||

|| ja..||


Snart öppnades klassrumsdörren. Jag gick in och såg bort mot min vanliga plats bredvid Ewan. Där satt Oliver. Jag suckade och gick och satte mig längst bak i klassrummet vid en tom bänk. Jag slog upp min mattebok och började jobba. Jag hatade matte, men det fick mig att sluta tänka på allt annat. Jag fokuserade bara på mattetalen.

Jag sneglade bak mot Violette. Hon verkade inte bry sig ett skit om mig. Bara om sina jävla killar som tydligen älskade henne så himla mycket. Jag öppnade min bok och bläddrade fram till sida 458 och började räkna. Eller jag förskte räkna iallafall, men mina tankar svävade kring Violette som satt två meter ifrån mig. Det skulle ha varit så enkelt att bara resa sig, gå fram till henne och säga 'förlåt', men nej, det var inte något jag klarade av. Jag ville hem. Allt hade gått helt upp åt pipan. Jag suckade och försökte koncentrera mig på mattetalen, men det slutade iallafall med att jag bara satt och stirrade rakt fram.

Jag försökte koncentrera mig på matten. Det gick bra ett tag, men det slutade med att jag tittade fram mot Ewan hela tiden. Det kändes så konstigt. Allt var så tomt utan henne. Vi brukade alltid kramas när vi såg varandra. Och vi brukade sitta bredvid varandra och hjälpa varandra med svåra mattetal. Nu var allt förändrat. Inget var som förut. Hon var med oliver och jag var inte med nån. Jag såg ner på min hand. Det hade börjat blöda genom bandaget, men det struntade jag i.

Jag tittade bak på Violette, men vände snabbt tillbaka blicken när jag mötte hennes blick. Vad hade hon på handen? Jag var faktigst lite orolig. Vad hade hänt med henne? Ja, nyfiken var jag väl också. Jag tittade ner i min matematik bok. Jag hade fått ett tal räknat, men ingenting mer. Det kändes som om en del av mig saknades. Violette hade varit som en del av mig under hela tio år. Jag hoppades verkligen att det här skulle redas ut och att vi skulle kunna vara vänner igen.

Nu kämpade jag inte emot tårarna utan lät dem rinna ner dör mina kinder och droppa ner i min mattebok så att det bildades små gropar.
- Vad är det?, frågade min mattelärare Gun och hukade sig ner vid mitt bord.
- Ingenting, jag kommer om en stund, sade jag med en suck och reste mig. Jag styrde stegen mot skolans toalett och låste in mig där.

Tårarna bara rann och lämnade märken efter sig på mina kinder.

Jag såg upp och såg att Gun gick fram till Ewan. Efter en stund reste sig Ewan och gick ut ur klassrummet. Var hon ledsen? Varför? Hon brydde sig inte om mig iallafall. Hon brydde sig bara om att stjäla oliver från mig, trots att hon mycket väl visste hur kär jag är i honom. Jag suckade och såg ner i boken igen. Fast jag räknade inga fler tal. Det var som att min gärna var tom på svar. Jag tittade bort mot Oliver. Han satt bara lugnt och såg sig om. Troligtvis efter Ewan. Det märktes att han var kär i henne. Jag hade trott i över ett år att det var mig han tyckte om. Men jag hade så fel. Han hade nog bara varit med mig för att komma nära Ewan.

Jag tittade mig själv i spegeln. Mitt hår klibbade fast i kinderna och mitt ansikte och ögonen var röda, som de brukade vara då jag grät.
Jag ville inte bråka med Violette, jag ville att vi skulle bli vänner igen och ganska snabbt. Men som sagt ville jag inte vara den som sade förlåt... Nu hade jag inga vänner, bara Oliver som var hur jobbig som helst om han nu ens räknade mig som vän. Jag slog knytnäven hårt i väggen. Jag var arg, ledsen och besviken på mig själv. Jag ville inte ens leva mer. Violette var det enda jag hade som jag verkligen brydde mig om.

Jag tittade på klockan. Det var vara tio minuter kvar på lektionen. Jag suckade. Jag såg ner i räknehäftet. Jag hade iallafall räknat 11 tal. 11 tal på sextio minuter. Det var dåligt. Jag brukade hinna räkna minst tre gånger så mycket annars. Jag hade högsta betyg i matte. Men jag hade varken lust eller ork att räkna nu. Jag såg bort mot Ewans bänk. Hon hade inte kommit tillbaka än. Jag såg på oliver och suckade. Han var alldeles för snygg för mig. Alla killar var för snygga för mig. Jag var bara en ful, värdelös människa. Jag kände hur det spände och sved i handen.

Jag satte mig ner på toalettstolen och begravde ansiktet i händerna. Jag drog ett djupt andetag och harklade mig. Jag ville inte gråta. Jag brukade aldrig gråta. Eller jo, jag grät ofta insåg jag först nu.
Jag tvättade ansiktet och torkade det i en pappershandduk och låste upp dörren. Det var ingen idé att knacka på och störa lektionen, det var ändå vara fem minuter kvar tills lektionen var slut. Jag hoppades att rodnaden i mitt ansikte hade försvunnit, jag ville inte att någon skulle få veta att jag hade gråtit. Fett pinsamt.