Divergent

"Det kan vi." sa Sol och nickade, hon såg på hans tröja, kläder verkade viktigt för honom, kanske för henne med? Hon visste inte.
"Förlåt för det i affären." mumlade hon och började gå in mot gatorna.

Kai nickade. De började gå. Kai gick lugnt och i samma takt som Sol. Då och då sneglade han på henne. Nu när hennes hår var uppsatt såg man hennes ansikte tydligare, och det slog Kai art hon var väldigt söt, faktiskt. Kai ryckte till då hon tog till orda. "Det gör inget. Alla har väl sina egna vanor." sade han trevande.

"Vanor.....kanske." mumlade hon och såg ner i marken innan hon drog ett djupt andetag och såg sedan upp det kändes som han ville ha en förklaring och hon borde väl säga något.
"Det första valet jag gjorde var då jag bytte falang." mumlade hon med lätt darrande röst.
"Saker ska ske efter en viss stil, inte synas, inte höras, stora mjuka kläder, utsläppt hår, inga val. Veta att jag inte är något, att de gör det för mig för att de är goda." fick hon fram det kanske lät konstigt men det var hennes barndom och föräldrar hon beskrev nu.

Kai lyssnade bekymrat på Sol. Ju mer hon berättade desto mer bekymrad blev han över henne. "Inte för att vara oförskämt men jag tycker det sär låter hemskt. Fick du aldrig någonsim välja någonting? Du borde försöka ändra på det där, lite grand i alla fall, för hur ska du klara dig i den här världen, den som är ny för oss om du inte själv kan göra egna val?" Kai först sig verkligen inte på de fridfulla. De sas vara ett bra folk, men när Sol berättade så verkade det snarare tvärt om, att de tappra var mycket snällare. Sen berodde det nog på vart man kom ifrån... Kai skakade på huvudet.

Sol såg på honom och skakade på huvudet.
"Alla fridfulla har det inte så det får du inte tro.....fast jag vet inte man gjorde bara som man blev tillsagd." sa hon med rynkad panna och såg åter ner.
"Är det så viktigt då? Jag valde kläderna av dem som de tagit fram, då visste jag att jag fick. Då hade de gjort valet först och sedan jag." försökte hon förklara och skakade på huvudet.
"Jag kan inte, jag är ingen." mumlade hon olyckligt med nedsänkt blick.

Kai skrattade misstroget. "Hur kan man vara så dum?" mumlade han med en viss skärpa i rösten. Han menade egentligen inte Sol, han menade de som uppfostrat henne. Hur kunde de låta henne tro att hon inte var någon? Hur kunde de göra så mot henne? Såg de inte vilken stark, bra person hon vvr? Det var Kai osäker dpå, för hade hn vart hennes vårdnadshavare hade han med all säkerhet gjort ett bättre jobb. Även om han varit i de fridfulla. Att hon inte var någon? Ha!, visst. Dagens sämsta lögn.

Sol missuppfattade det hela grovt vilket det var ganska enkelt att göra. Hennes ögon mörknade, hon hade visat sig svag för honom, berättat sina känslor och han hade kallat henne dum.
"Jag är inte dum." sa hon kyligt, vände om och försvann snabbt från honom, som den gången de bråkat på taket. Hon var både arg och kände sig sårad över hans ord, men nu övervann ilskan.

Kai såg förvånat på Sol och såg efter henne när hon gick. Han suckade. "Det var ju inte dig jag menade..." sade han uppgivet för sig själv och gick efter henne. Han kom ikapp och tog tag om hennes arm, "Du! Det var inte sig jag menade, jag bara pratade för mig själv..."

Sol försökte rycka sig undan men han var alltför stark för att det var någon ide.
"Vem menade du då?" sa Sol fortfarande arg och sur med glödande ögon. Kanske inte allt var befogat mot honom, mycket var instängda känslor och behov som äntligen fick komma fram och dessa kunde hon inte hantera.
"Förlåt" mumlade hon sedan som ett ord hon var van att säga.
"Jag vet inte vad jag gör." kvider hon fram.

"Dina föräldrar, antar jag.." sade Kai osäker på om hon hade några föräldrar eller om hon bodde med någon annan. Han kände dig ynklig under Sols flödande blick, kände sig inte alls tapper, men han mjuknade genast då hon sade förlåt. "Nej, förlåt mig." sade han och klappade henne tafatt på axeln.