Rollspel för Snigelklubben

Jag försöker ropa.
"Hallå! Är det någon som hör mig? July? Elvira? Isabelle? HALLÅ? JAG SITTER FAST HÄR INNE!"
Men det är lönlöst. Ingen verkar höra. Jag får helt enkelt acceptera att jag kommer att dö här...

Isabelle:
Umi flyger iväg.
"Kom hit!", ropar jag men hon lyssnar inte.

~Umi's perspektiv~
Jag flyger bort från Isabelle. Någon ropade. Någon behöver min hjälp. Jag flyger till en grotta, någon är där inne. Jag puttar bort några stenar och ser Sweetie sitta där inne.

July-
Jag kommer inte orka hänga länge till nu måstecjag komma på något fort paniken växer jag måste snart släppa taget om grenen mina armar orkar inte länge till och om jag inte orkar faller jag ner till alla zombies

Ofelia vaknar upp av att något vått rinner över hennes ansikte.
"July? Är det du? Sluta, jag är vaken nu!"
Hon öppnar ögonen och får se ett par tomma ögonhålor och ett ruttet, leende ansikte.
Ofelia kommer snabbt på fötter och slår till det ruttna ansiktet med all kraft hon kan uppbåda.
Zombien slickar sig om munnen utan att känt någon smärta, just som om den inte ens märkt att Ofelia slog till den. Hon ser hur July hänger i en gren ovanför ett antal Zombies som hoppar och försöker få tag i henne.
"July!" skriker hon och springer mot trädet som July hänger i.
Hon puttar undan alla zombies, hon måste rädda sin syster. Det är hennes ansvar.
Tillslut kommer hon fram till trädet.
"July! Släpp! Jag tar emot dig!"

Stenarna rasar ner och jag ser att Umi, Isabelles drake har hittat mig. Tårar strömmar ner för mitt ansikte och jag springer fram och kramar Umi.
"Tack.", Är det enda jag får fram.

July-
Jag ser hur Ofelia står där med utsträckta armar och jag tvekar inte jag släpper taget om grenen

Umi:
Jag flaxar otåligt med vingarna och flyger tillbaka till Isabelle, sprutar eld omkring mig på alla zombies.

Ofelia tar emot July.
"Och nu, July, måste vi springa!"
Hon tar tag i Julys arm och dyker in i massan av zombier.
Tillslut kommer de fram till planet.
"Jag tror att det borde vara säkert på toaletten, vi kanske kan låsa in oss där tills det är över, zombies brukar inte gilla solljus."

July-
Jag pustar ut av lättnad och kramar Ofelia
"Tack!!"
Säger jag
Sen kommer jag ihåg varulven
"Öhhmm Ofelia hur mår du du vet efter att varulven bet dig..."

Ofelia kollar ner på sin arm där bitmärkena borde vara, men där hon trodde att det skulle finnas djupa blodiga sår finns nu bara tre vita ärr som glänser svagt.
"Konstigt." säger Ofelia. "Hur fick det till?"
Men från de vita ärren sprider sig några svarta linjer ut sig under skinnet, men Ofelia säger inget till July.
"Det är jättekonstigt, det finns inga sår alls! Bara några vita ärr! Vet du vad som har hänt?"