Cirkeln rollspel

Ze for ut genom matsalsportarna i rask fart, hon anade vad Oskar tänkte, och precis som hon tänkt det störtade en stor svart fågel ner mot henne, med näbben i högsta hugg. Ze drog kappan om sig, förvandlade sig till en kraftig karl och började springa. Hon knuffade sig förbi förvånade och rädda elever, med fågeln strax bakom. Hon svor tyst, när hon insåg att hon jagades rakt in i matsalen igen. Hon morrade lågt till sig själv, och märkte inte ens när det hände. Att utöva en sådan magi som hon nu gjorde var otroligt svårt, och att Ze ingenting insåg när hon förvandlades till en stor varg var väldigt konstigt. Precis som hon kom in i matsalen fick hon päls, näsan blev längre och innan någon kunnat reagera var hon en vitpälsad, fullvuxen varg. Hon morrade dovt och tog ett språng mot Oskar.
Den jäveln, tänkte Ze ursinnigt och kastade sig mot honom.

Förskräckt ser Alex den vita vargen störta in i matsalen. Han glömmmer eldhäxan och alla andra och tittar bara på Ze där hon kastar sig fram i sin vargskepnad. När han ser var hon var på väg är det som om någon spärr ger vika långt inne i honom. Han orkarinte med det här mer. Känslor från alla håll väller in i honom samtidigt som hans egna känslor börjar upplösas och blanda sig med alla andra. Det är en konstig känsla. Som om han inte riktigt existerar och samtidigt är en och samma person som alla andra. Med alla känslor kommer också krafter. Krafter som blandas och kombineras och tillsammans bildar en enda. Långt där nere bland alla krafter och känslor känner Alex enorma mängder energi och magi som väller genom honom. Magin börjar sippra ut genom honom och tillslut strålar den ut åt alla håll. Alex känner inte igen sig själv i allting som händer men någonstans långt borta hör han sig själv skrika; "Stopp!" samtidigt som all energi fokuseras i ordet och skjuts ut åt alla håll. Det sista Alex känner är en duns som om man faller mot ett golv men han är för långt borta för att förstå att det är han själv som ramlar ihop.

Först ser Celeste vargen, vargen som kommer emot dem med blåttade tänder och ilska i blicken. Sedan känns det som om någon suger åt sig alla hennes känslor, hon är tom. I nästa ögonblick är hon inte bara en utan flera. Nästan hundra medvetanden pressas mot hennes sinne på samma gång. Sedan känner Celeste hur hennes kraft dras ifrån henne, inte allt, men mycket.
Plötsligt känner Celeste någons magi - hon tror det är Alex- så stark att det i princip gör ont. Den pressar sig mot hennes medvetande som en väldig våg, eller ett snöras, eller en storm av känslor. Mitt i magin, i stormen av alla tryckande känslor och den förfärligt starka kraften, finns ett ord och det ordet är starkare än allt annat.
Stopp.
Sedan stannar hon. Hon kan inte röra sig. I den position hon för någon sekund sedan stod i: mitt i ett steg, händerna utsträckta mot vargen och samtidigt för ansiktet, har hon nu frusit. Celeste känner hur ansiktet har stelnat. Hon kan inte röra en fena.

Det är som om tiden har stannat.


(Vet inte om jag gjorde rätt nu... Förstod inte riktigt vad som hände)

Quita känner magin strömma rakt förbi hennes försvar som en gigantisk våg. Hon hinner inte reagera. Stopp. Quita stannar. Hela hennes kropp förlamas och hon ser ur synvinkeln hur Celeste också gjort det. Quita ser även... Vad hette han? Alex. Hon ser Alex falla till marken.

Oskar är i full färd med att stoppa Quitas magi när vargen kommer inrusande rakt mot honom. Men innan Oskar hinner röra sig så händer något märkligt! Hans krafter dras ur honom och gör honom för svag för att stoppa Quita eller vargen. Men plötsligt ser han att båda två har stannat upp. Det är då han känner ordet som ekar inom honom: Stopp!
Oskar upptäcker att han är som fastlåst i sin ställning där han står och håller om armen på Quita som när han skulle stoppa hennes magi. Då ser han hur Alex faller ihop...

Ze kände kraften välla mot alla håll i ett virrvarr av känslor, ochvsp snart som vargen dykt upp var den åter borta. Ze landade hårt på knä på golvet. Hon verkade vara den enda som kunde röra sig. Hon såg med blixtrande ögon upp mot Oskar men hörde sedan förfärat Alex röst i huvudet. Stopp.
Hennes blick for omedelbart mot Alex där han låg i en ynklig hög på golvet. "Alex!" utbrast hon, för första gången med något som kunde vara oro i rösten. Hon kröp fram till Alex och skakade hans axlar lite. "Hallå? Är du okej?" Ze var inte säker på att han kunde tala så hon sände honom även en tanke, Kan du prata?.

Någonstans långt borta hör Alex Ze´s oroade röst. Och även om han kan uppfatta orden så är han inte tillräckligt närvarande för att förstå dem fullt ut. Han känner hennes medvetande närma sig och försöker förstå vad hon vill, vad som händer. Allting känns så dimmigt och Alex lyckas inte fokusera sina tankar. Med en oerhörd kraftansträngning lyckas han tillslut slå upp ögonen och får se Ze´s ansikte ovanför honom. Och då är det som om en propp lossnar någonstans i huvudet. Alla minnen på en gång störtar in i Alex huvud och när hjärnan börjar komma igång igen brister det för honom. Tårarna väller ut och han vet inte vad han ska göra. Det enda han vill är att allt ska ordna sig...

(vill bara säga att jag kommer vara helt inaktiv de kommande fyra veckorna för jag ska till mitt landställe i spanien oh dör har vi inget internet. Sorry)

(Okidoki! Ha det så bra. )

Ska vi börja igen eller?
Är allt bra efter sommaren?