Om du visste sanningen [Dramione]

Suuuuuuppppppeeeeeerrrrrr bbbbbbrrrrrrrraaaaaaaa!
Viiiiiillllllll hhhhhaaaaaa mmmmmeeeeeeerrrrrrrrrr nnnnnnnnnuuuuuuuuu! Sssssssssssnnnnnnnnnnäääääääääälllllllllllllllllaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!

Känner lite samma här som på min andra ff, det är lite läsare och jag känner inte att jag tycker det blir jättekul varje gång numera.
Jag kommer förmodligen inte sluta skriva helt, men kapitlen kommer mig mer sällan.
Men jag har ett under arbete nu.
Jag funderar på att skriva klart den här lite fint, och sen skriva typ Fenixorden/Halvblodsprinsen när de är lite äldre och det blir lite mer spännande.
Ni läsare som fortfarande läser, vad tycker ni?

JAAAA !!!!!


Har varit lite hemlig läsare har inte hunnit kommentera...

Snälla söta rara sluta aldrig skriva jag vill ha mer för du är så himla duktig!

Kapitel 23 ~Tågresan [Forts]


Händelsen med Zabini verkade snart bli bortglömd. Jag och Hermione satt och pratade om allt som hade med julen att göra. Efter några timmar visste jag till och med vad Kalle anka var. (Det var en mugglartradition som innebar att kolla på en rörlig bild i en timma.)
"Tack Hermione! Nu går det nog bra med Pansy." Flämtade jag ut. Hon kollade på mig som om hon ville säga något, men hon förblev tyst. Stämningen sjönk märkbart, men jag kunde inte fatta varför.
"Är det något?" Frågade jag försiktigt.
"Nej, det är okej. Ska vi köpa något från vagnen?" Hon pekade ut genom fönstret och mycket riktigt stod vagnen där. Damen knackade på rutan, sen öppnade hon dörren och frågade:
"Får det vara något från vagnen?" Jag försökte säga "Ja tack" gå fram och köpa något och sen gå därifrån utan att väcka misstankar. Men jag bara satt som fastfrusen på mitt säte. Hon ingick inte i min plan. Någon har sett mig! Vad ska jag göra? Damen granskade oss i några sekunder. Sen började hon le som en galning, såg med ens allvarlig ut och sa:
"Ni försöker inte slå ihjäl varandra va?" Jag kollade bak på Hermione som kollade på damen som om hon var dum i huvudet.
"Ser det ut som det?!" Fräste hon. Paniken lättade lite, men jag var fortfarande så skraj att jag inte kunde prata.
"Jo, jag tänkte Gryffindor, Slyther..in?" Hermione hade rest sig upp och gått fram till vagnen med ett bestämt ansiktsuttryck.
"Ser det ut som det?" Upprepade hon.
"N-n-ne-nej." Stammade damen. "Ledsen att jag störde."
"Vänta!" Ropade jag. "Två Bertie Botts bönor i alla smaker och tre chokladgrodor." Sa jag i ett försök till att låta normal. Hon tog mina pengar och gick sedan snabbt därifrån.
"Att det ska vara så mycket fördomar." Muttrade Hermione. Än en gång fick jag den stickande känslan att någon iakttog mig.
"Måste gå på toa." Mumlade jag utan att släppa glasdörrarna med blicken. Jag svängde ut i korridoren som låg helt öde. Aja, nu kunde jag inte gå tillbaka.
Jag påbörjade min vandring i korridoren. Vad skulle jag annars kunna göra?
På ett ställe saknades kupédörrarna och ett tomrum bildades mellan de två kupéerna på sidorna. Där ställde jag mig lutad mot ett räcke och kollade ut på landskapet som flög förbi.
"Jag ser att du har påbörjat ditt uppdrag." Hörde jag en iskall stämma bakom mig. Jag snor runt och såg professor Snape stå bakom mig.
"Vad menar du, sir?" Frågade jag hackigt.
"Men smutsskallen Granger kanske inte var det bästa valet." Jahaja, uppdraget som innebar att jag blev tvungen att krossa Hermione. Igen.
"Hon såg mest sårbar ut, sir." Sa jag med ett inslag av pappas släpiga stämma. Professor Snape skrattade ett kort, kallt skratt.
"Smutsskallar är sårbara." En ångerfull tystnad följde.
"Ja, det är de, sir." Försökte jag klippa av, men professor Snape fortsatte.
"Framgång?"
"Nej, sir. Jag väntar in rätt tillfälle."
"Gå tillbaka nu då." Snäste av lätt irriterat.
"Ja, sir." Sen gick jag till baka till Hermione utan några större avbrott.
Inne i kupén satt inte Hermione. Jag kollade runt omkring, men ingen satt där. Hon är nog bara på toa. Tänkte jag ledsamt. Jag satte mig helt enkelt i kupén och väntade.
Efter ett ganska bra tag (länge nog att jag kunde undra vad hon höll på med) kom Hermione in i kupén igen.
"Vart var du?" Frågade jag sårat.
"Skickade bara ett brev." Svarade hon undvikande. "Kan man få smaka en böna?" Jag tvivlade lite, men sen bestämde jag mig för att glömma bort händelsen. Trots allt var inte mitt register tomt. Jag sträckte fram burken med min nödproviant för de kommande veckorna.
"Hermione?" Frågade jag plötsligt efter timmar av roligheter och knallkort. Hon nickade vagt. "Vad vet du om De Vises Sten?" En laddad tystnad fyllande rummet. Hermione öppnade munnen och stängde den igen. Varför allt detta tvivel? Hela tiden! Jag blev nästan lite sur på henne. Vad hade jag gjort som fick henne att tvivla så mycket?
"Vad vet du?" Frågade hon tyst. Jag blundade ilsket och kände hur jag börgade skaka av ilska. Aldrig ett riktigt svar.
"Varför vill du inte säga saker till mig?" Frågade jag istället för att svara. "Jag är trött på att ingen litar på mig!" Nästan skrek jag.
"Jag vet att De Vises Sten är en sten som kan framställa livselixir och förvandla all metall till renaste guld." Trevade hon. "Inte så mycket mer än så."
"Du vet mer." Fräste jag åt henne. Varför skulle professor Snape ge mig ett uppdrag som inte gick att genomföra?
"Nej, Draco. Jag vet inte mer." Hon satte sig bredvid mig och tog tag i min hand. Det lugnade mitt sinne betydligt, och jag såg hur dumt jag betedde mig. Det var mycket rimligt att Hermione inte visste mer. Professor Snape hade gett mig i uppdrag att ta reda på var Hermione visste, det var inte säkert att hon visste något. "Gör du?"
"Nej." Sa jag kanske lite väl fort. Hon kollade på mig med en blick som sa:Varför frågade du då? Du är avslöjad. "Jag har ju hört Nicholas Flamel." Trevade jag.
"Draco, det är viktigt. Vet du nåt mer?" Hon genomborrade mig. Ska jag säga något om professor Snape's uppdrag? Nej, tänk bara på henne som en Gryffindorare. Men kunde jag det?
"Jag kan inte så mycket om det ämnet.. Ledsen." Jag kollade rätt in i hennes nötbruna ögon. Där såg jag tydligt missnöjet.
"Till ett gladare ämne va?" Jag nickade. "Mamma och pappa.. De är ju mugglare.." Vart ville hon komma?
"Ja?"
"Inget." Mumlade hon och rodnaden spred sig i hennes ansikte.
"Hermione. Säger men ett får man säga två." Log jag och la mitt huvud på hennes axel.
"Tänkte bara att du kanske trodde att jag var.. Renblodig?" Jag bet mig i läppen, jag visste var det här skulle leda. Om jag inte fixade det.
"Jag bryr mig inte ett skit om din blodstatus." Försäkrade jag henne.
"Bra, för jag undrade om du kanske ville komma till mig på lovet." Mitt hjärta hoppade över ett slag, och en blomma slog ut inom mig och ett fånigt leende spred sig i mitt ansikte. Vad fint det var i kupén. Det hade jag aldrig tänkt på förut. De röda sätena var lagom slitna och väskhyllorna höll på att ramla ned lite lätt. Någon hade ritat en död smiley på väggen.
"Hellre än något annat." Log jag. Nu var det Hermione's tur att bita sig i läppen. Om det hade varit möjligt hade hon nog rodnat ännu mer. Tåget skakade till och jag hamnade lite närmare Hermione än vad jag hade tänkt. Hon la händerna för ansiktet och började skratta hejdlöst. "Vad är det? Sa jag något?" Men Hermione bara fortsatte att skratta. Jag som inte fattade satt tyst till hon var klar.
"Förlåt, jag.." Hon blev med ens allvarlig. "Vill inte du vara lite med de andra?"
"Nej." Svarade jag helt ärligt.
"Jag måste nog vara lite ensam."
"Okej."
"Ledsen, du.. Även om jag skulle sälja skulle du inte fatta."
"Jag kan ju testa."
"Hejdå, Draco."
Det fanns inget mer att göra. Jag reste mig upp och gick med tunga steg bort mot de andra som satt en bra bit bort. Skymningen höll på att falla och jag antog att vi snart var framme.
Jag slog bestämt upp dörren och tog ett stadigt grepp i min ledarroll.
"Draco, jag började tvivla." Log Pansy och log sitt kaninleende åt mig. Det var skillnad på Hermiones leende och Pansys. Pansy tryckte ihop sitt ansikte så hon såg ut son en blandning av kanin och sjöko. Hermione hade ett drömmande perfekt leende. Men egentligen var hon bara en falsk smutsskalle, försökte jag intala mig själv utan någon större framgång.
"Klart jag kom." Sa jag med min släpiga röst. Jag gav Zabini en hotfull blick och satte mig sen vid fönstret. Jag åkte framåt, så jag underhöll mig med att fästs blicken på ett träd (eller något annat) och sen följa det till det försvann i fjärran.
"Du kan inte gissa vem som klumpade in här, Malfoy." Jag kollade upp mot Zabini, vars skrytfulla stämma irriterade mig.
"Nej, men du kommer att säga det." Fräste jag. Han spärrade upp ögonen och sa:
"Smutsskallen Granger."
"Vem?!" Hermione?! Men hon har ju varit med mig hela dagen! Om inte... När hon "skickade brev". Zabini kollade på mig med ett besegrande uttryck. "Ungefär när?"
"Runt tolv." Jag rynkade pannan förvånat och sa:
"Syn att jag missade ett tillfälle när hon inte var med sankte Potter. Det skulle allt vara kul." Zabini blängde på mig. Jag vände mig mot rutan igen med funderingar på Hermione. Varför ljög hon?

"Draco, min son." Pappa log ett stenhårt mördande leende, någon som mamma inte märkte något av eftersom hon stod snett framför och log ett äkta, varmt leende.
"Godkväll, far." Sa jag med en lätt nickning åt hans håll. Mamma såg surt på honom och inledde en tråkig diskussion om vad som var rätt och inte inom barnuppfostring.
Istället för att lyssna vände jag mig mot det stora, röda tåget. Röken började sluta strömma ut ur det väldiga lokomotivet. Jag blundade hårt. Vad skulle mamma och pappa göra om jag helt enkelt hoppade på tåget igen?
Utan tid för längre funderingen tog jag några säkra steg mot tåget. De skulle bara ta det bra, ingen kanske ens skulle märka att jag var borta. En sista blick mot mamma och pappa fick mig att bestämma mig. Jag nästan sprang upp på tåget och satte mig i en kupé igen. Genom fönstret såg jag mamma oroa sig över mig. Hon ropade efter mig och vänder hit och dit med sitt fula huvud. Lyckligtvis kollade hon aldrig upp på mig. Jag log ett ont leende.
"Mr. Malfoy." Jag vände mig surt om och ryckte skrämt till. Ingen där. Vems röst är det? Paniken växte. Jag reste mig upp och kollade ut på ena sidan av kupén. Ingen där. Just när jag skull vända på huvudet tog någon ett stadigt grepp i mitt hårt och slängde ut mig genom fönstret.
Mörbultad låg jag kvar och hörde rösten igen.
"Jag bevakar dig hela tiden." Jag vände panikslaget på huvet.
"Vem där?" Försökte jag ropa, men inte ett ord kom över mina läppar.
"Där är du." Pappa ryckte brutalt tag mina axlar och drog upp mig på fötter.
"Förlåt, far." Grymtade jag.
"Draco! Vart var du?" Mamma kom springande mot mig. Jag kollade efter ett sista spår av rösten.
"Jag skulle bara gå till de andra och sen knuffade någon ned mig." Ljög jag. Mamma borstade av lite smuts som jag hade samlat på mig. "Kom nu." Sa hon och drog med mig till en av ministeriets bilar vi åkte i de få gånger vi var i stan.
Bilen var svart och luktade starkt av bränt gummi. Jag inte gillade mugglare och deras uppfinningar, men bilar använde jag. Men bara i akuta nödfall.



Här kommer alla som någonsin har kommenterat.
Om nån av er känner för att läsa lite mer..
Det är lite dött här.

Jättebra! Tänkte kommentera men mormor kom.

*Sjuger*
"Detta var helt bäst! Du äger ju!" Nu kommer en dikt.


Dikt:

En sagolik berättelse.
Som jag alltid kommer att kunna se.
Kraften i din fantasi.
Förstärker dig.
Jag kommer alltid att läsa detta.
Så försöker jag att ta.
Din kunskap men aldrig kommer att lyckas.

Hoppas du gillade dikten

Jättebra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Super!!

Vet du, din fanfiction är verkligen värd fler läsare! Du skriver så målande, med bra gestalning och med bra flyt.