PRS mellan mig och Kim Potter

Goodie ♥ Jag skriver då. Och kom ihåg att jag heter Cassi inte Cissi ♥♥

--------

En sjuksköterska kom in i rummet.
"Hej." Log hon mot mig.
"Hej." Svarade jag och försökte se lika glad ut som hon. Jag tror inte att det lyckades.
"Jag måste fråga dig om du har några föräldrar dör vi har inte fått tag på någon." Jag svalde. Ingen visste om det där med mina föräldrar...
"Jag... Har en pappa."
"Var är han då?" Frågade hon vänligt.
"I... Han är inte hemma, men jag kan ge dig hans nummer."
"Det skulle vara bra tack." Hon log uppmanande mot mig och jag tog upp min mobil för att ge henne pappas nummer. Egentligen kunde jag det utantill men jag hade fått ett sms av River som jag ville kolla. Jag läste det snabbt och tog sen fram pappas nummer.
"Här är det." Jag räckte fram mobilen mot henne.

När jag kom in i salen så såg jag en sjuksköterska stå vid sängen.
"Ursäkta, stör jag?", frågar jag och ler charmigt.
Sköterskan rodnar smått och ler.
"Nej nej! Jag ska ändå gå", säger hon och skyndar sig ut.

"Hej." Säger jag till River. Jag vågar inte göra något. Jag bara sitter där med benen dinglandes över sängkanten. Kommer han att krama mig? Vad kommer att hända? Tänk om Xander kommer? Precis när jag tänker det plingar min iPhone till. Jag tar upp den och kollar. Ett sms från Xander.
Jag kan inte komma idag. Vänta inte på mig.
Det var väldigt kortfattat och surt. Och va menade han med vänta inte på mig? Jag vände mig mot River igen.

Jag satte mig ner och kollade i hennes underbart vackra ögon.
"När jag var påväg till klassrummet....", jag tystnade och drog upp mobilen istället.
"Så såg jag det här", avslutar jag och visar bilden.
Jag andas lätt, hur kommer hon ta det? Kommer vår relation att förändras på något sett? Jag sitter spänd och väntar på hennes reaktion.

Jag tittar på bilden. Det är Xander. Han står och kysser en annan tjej. Nej, det är inte möjligt. Nej. Nej. Nej. Han skulle aldrig göra så.
"Det är fejk." Säger jag med skakig röst som bryts och skakar på huvudet. Han kan inte. Kan inte. Nej. Nej. Nej.

Jag tar ner mobilen igen.
"Varför försvarar du honom? Du ser ju att han är otrogen klart och tydligt! Säg mig, har han kommit hit idag? Frågat hur du mår?", säger jag och ställer mig upp.
"Jag måste besöka min pappa nu, men ses sen"

"Nej, snälla gå inte..." Viskar jag. Men det är så lågt och brutet så att han troligtvis inte hör mig. Han reser sig häftigt upp och jag sitter kvar medans han går. Plötsligt känner jag mig inte ledsen längre. Jag känner hur allt hat som jag någonsin fått på mig under alla år kommer upp till ytan bara för en sekund och jag ropar:
"Som om du har frågat hur jag mår! Han var faktiskt den enda som inte var elak med mig när jag kom! Och aldrig någonsin ha varit, för ingen jag träffat har varit snäll med mig på det sättet!"

Jag ställer mig blixtstilla. Jag vänder mig sakta om och försöker pressa tillbaka tårarna.
"Du tror att jag har det så jäkla lätt va? Min pappa är döende, mamma nästan aldrig hemma, min syster i ett annat land, mina 'vänner' iggar mig, min drömtjej hänger med killen som slår mig varje dag... Mimmi borde inte hittat mig så jag kunde ta mitt liv, då skulle du kunna slippa elaka mig och hänga med den där förbannade Xander som hånglar med andra tjejer så fort du vänder ryggen, men du ska veta att... Vet du vad? Glöm det. Jag tänkte vara din Romeo men jag antar att du hellre vill vara en av Xanders flickvänner som inte har någon personlighet och är lika platta som han", allt väller ur mig. Jag rusar därifrån mot min pappa och ignorerar alla blickar jag får.

Jag kunde inte hejda tårarna som vällde fram. Jag ville inte ha det såhär. Jag ville inte leva. Jag hoppade i mina skor och drog på mig min jacka. De häftiga rörelserna fick det att snurra i huvudet men jag brydde mig inte. Tårarna fortsatte att välla fram fast än jag torkade bort de hela tiden.
Mina steg styrdes mot fönstret. Jag visste inte varför. Jag bara kom fram dir och öppnade det på vid gavel. Jag klättrade ut så att jag satt i öppningen och tittade ner. Det fans en sorts fönsterkarm som man kunde gå på. Jag hoppade ner på den. Tänk vad lätt det skulle vara att hoppa nu. Tänk vad fantastiskt det skulle kännas när vinden ven runtomen. Och sen var det slut.
Men jag kunde inte. Jag ville inte.
Jag balanserade tills jag kom till brandstegen som jag började klättra ner på. Det kändes rätt att sticka såhär. Inte springa ut genom öppningen. Tårarna slutade komma men mina kinder var fortfarande blöta. När jag äntligen kommit ner så började jag springa rätt mot skogen allt jag kunde.

När jag kom in så var pappas puls låg, men han log.
"P-pappa?", viskade jag och satte mig vid honom.
"Son...*host*", hans hostningar var ihåliga och det lät hemskt.
"T-ta den här... Och kom ihåg... *host host* att alltid följa dina... *host* drömmar...", han hostade häftigt och med sina sista kraftansträngningar så gav han mig sin ring.

PIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIP
Jag började stor gråta.
"Pappa! Pappa!", skrek jag.
"Snälla vakna", snyftade jag.
Massa läkare och sjuksköterskor forsade in i rummet. Det sista jag såg innan jag blev utkastad var min pappas döda kropp, som ändå bar ett leende. Jag brast ihop på marken precis vid dörren.
"Varför? Varför?", snyftade jag.