Love at first sight - PRS, Jessica Tonks och Sannie

"Hellre mig än dig", sa han bara, "Jag vill inte att du ska må dåligt, Ethan."
Det ömmade och gjorde ont fortfarande, men inte lika. Han undrade hur han skulle se ut i morgon... Vad gänget skulle göra om de fick syn på honom... Han suckade.

Ethan log svagt. "Men jag mår dåligt om de gör illa dig" sa han innan han hann hindra sig. Han bet sig hårt i läppen så att han nästan kände blodsmak. "Och varför bryr du dig så mycket?". Det fanns en hoppfull röst inom honom, men han tystade genast ner den.

Pontus såg på honom i några sekunder. Ja, varför brydde han sig egentligen så mycket? Han hade knappt känt Ethan i två dagar, och ändå så...
"Det dem gör mot dig är inte rätt", sa han. "Jag vet att det inte är ett bra svar på frågan, men saken är den att jag inte har ett bra svar helt enkelt."
Pontus såg bort från honom då han sa detta.

Ethan behövde knappt tysta rösten inom sig. För Pontus gjorde det åt honom. Vad hade han hoppats på egentligen? Vad var det för fel på honom som kunde tro sådant?
Han gick på i tystnad. Snart syntrs husen. "Vill du ha mer hjälp?"frågade han och såg upp på Pontus.

Pontus nickade sakta. Han skulle nog klara sig själv egentligen, men han ville fortfarande vara med Ethan.
"Det vore snällt", sa han och gav ett litet leende.

Ethan log lite svagt tillbaka. "Då stannar jag". Han gick fram till dörren med Pontus och prövade att trycka ner handtaget, det var öppet...
"Vart är ditt rum?" frågade han och fällde ner sin paraply.

Pontus tog av sig alla sina utekläder och kollade på paraplyt i Ethans hand.
"Du kan ställa det däri så länge", sa han och pekade på ett paraplyställ intill, "Mitt rum är på övervåningen", sa han sedan och log lätt.
Han tog täten uppför trapporna och svängde in på Sandras rum först.
"Sandra jag...", men längre hann han inte eftersom Sandra avbröt honom med ett förvånat litet skrik.
"Åh herregud, Pontus! Vad fan har du gjort?!" halvskrek hon och stirrade på sin bror med uppspärrade ögon.
Pontus gick sakta in i rummet och såg på sig själv i systerns spegel. Han såg... förjävlig ut.
"Ööh...", sa han.
"Har Alice slagit dig eller nåt?" fortsatte Sandra och gick fram till Pontus.
"Nej, nej det har hon inte", svarade Pontus hastigt och flinade åt tanken, "Det var inte Alice som gav sig på mig."
Sandra vände sig mot Ethan.
"Vad hände?" frågade hon.

Ethan ställde ner paraplyet och tog av sig sin jacka och hängde den på en ledig krok. Han gick upp efter honom. Det var fint i deras hus...
Han hann knappt komma upp fören Sandra skrek till. En aning skrämt hoppade han in bakom Pontus först. "Han...han blev slagen av ett gäng från skolan, för att han försvarade mig mot dem..". När han sa det kände han sig skyldig, om han bara gått från början skulle det där inte ha hänt...
Men trots slaget tyckte han att Pontus var like vacker som innan.

"Åh... idiot", muttrade Sandra och himlade med ögonen. Sedan såg hon på Ethan igen, "Inget illa menat. Visst, det var modigt av dig att försvara din vän, Pontus, men vafan... Hade det inte bara varit bättre att låta bli?"
Pontus vände sig mot henne och suckade.
"Nej, hellre mig än honom, så är det bara", sa han i en bestämd ton, "Så lägg av nu. Gjort är gjort."
Han gick ut ur hennes rum och drog med sig Ethan. Sandra följde dem med blicken på vägen ut, men vad hon gjorde sen såg inte Pontus. Han gick in på sitt rum, plockade upp lite kläder från sitt golv och pressade in dem i en rörig garderob.
"Ursäkta röran", mumlade han till Ethan.

Ethan kände sig ännu mer skyldig. Åh, om han bara var lite starkare så skulle han kunna ha gjort något...Men han kände sig ändå glad över att Pontus verkade bry sig...
Han drogs sedan med av Pontus till hans rum. "Det gör inget, det är fint" log han sedan och såg sig om. Plötsligt började han rodna svagt, i alla tonårsfilmer så bekände de alltid sin kärlek, kysstes eller något på deras rum... Men han skulle nog inte våga det, för då skulle han förstöra allt nog.
"Det är fint...." upprepade han igen men lite tystare och såg ner i marken för att dölja sina blossande kinder.