PRS Selma...|AlexZz

”Men var kommer Hydra in någonstans då?” Frågar Al fundersamt. Jayden och Natasha är uppenbarligen inte träffats nyligen, Seigo hade koppling med Al men vilken är ändå relativt oklar, Dominick verkar också ha en koppling med henne och Max är hennes bror som inte är en prins... men som varit. Hydra passar inte in någonstans, även om Al känner en extremt ogrundad trygghet när hon är i närheten av Hydra. Dessutom har åtminstone inte Hydra gjort något aktivt för att göra varken Al eller någon annan illa såvitt hon vet. Men hon vet inte vem eller vad hon är och det är smått oroande eftersom hon minns saker om Hydra som hon är rätt säker på att hon inte borde. Al vänder sig om som smått mot honom när han börjar ställa frågor.

”Jag minns mycket, men ingenting sitter ihop.” Svarar hon efter viss tvekan. ”Och när det väl gör det så är det fel.” Fortsätter hon och rycker på axlarna. ”Jag minns ingen boktitel men jag minns monster.” Svarar hon och det är egentligen av de få minnen hon har av Hydra hon plockar nu. ”Max skrev en historia som det fanns en varulv i. Hydra tyckte inte om den.” Den sista meningen är så gott som ett nästintill ohörbart mummel. ”Mina föräldrar är suddiga, men Max är ju här och hävdar att hans föräldrar tog av honom prins-titeln... så jag antar att jag också är eller var kunglig?” Fortsätter hon frågande, hon fiskar efter minnen som inte finns att hitta just nu och det känns konstigt när hon tror sig minnas saker men så blir det bara tomt efter ett tag. ”Det finns en arbetshäst som jag tycker om, Tubby. Men han är inte en direkt passande ras för en prinsessa, eller? Så jag tror inte jag fick ha honom om jag nu var kunglig.” Fortsätter hon fortfarande fundersamt. ”Just det, när jag var liten vann alltid Max på kurragömma för att han kunde göra saker man inte borde kunna.” Fortsätter hon och detta är hon rätt säker på och hoppar därför till när Max röst hörs.

”Jag har inga större problem med att bli lämnad kvar, men inte när Hydra är i samma utrymme och definitivt inte när ett jäkla träd försöker kapa mig på mitten.” Säger Max som står i skuggorna och man kan redan nu se från relativt långt håll att han fått några sår iallafall.

”Tänkte någon av er på att leta landmärken eller faktiskt kunna hitta tillbaka?” Frågar Max och en blixt slår ned någonstans och gläntan blir upplyst tillräckligt länge för att se att Max är... död? Han ser ut som att han borde vara död. ”Jag är inte död, jag kan inte dö än så jag är inte död. Så flippa inte ur, syster-dyster.” Säger Max och ser på dem båda med en blick som säger: ”Bara håll tyst om det.”
”J-jag tittade inte efter några märken.” Svarar Al smått chockad. ”Tänkte inte direkt på det.” Fortsätter hon och får Max jacka i handen när han tar några långa steg emot henne. Utan att ifrågasätta drar hon på sig den, annars skulle han väl göra det åt henne. Man ser tydligt att någonting har skurit honom, det där om att kapas av på mitten kanske inte var en lögn.

Jag skulle svarat Celine om jag kunnat, men nu när Max är här så känner jag mig sjukt osäker på allt. Jag vet inte om det var så smart att ta hit honom. Och, nu kan jag inte ens besvara hennes frågor. Jag vill inte att Max ska höra svaren i sådana fall. Han har dragit bort henne från mig en gång, jag vill inte att det ska ske.
"Märker att du är skadad, prins", muttrar jag och ser på honom. Hur i helvete kom han ut? Han borde inte ha kunnat komma ut, ingen borde ha kunnat det. Inte ens självaste dödsgudinnan. Det där trädet är mäktigt, väldigt mäktigt. "Landsmärken behövs verkligen inte. Jag tror inte du har sett vad det där trädet kan göra, eller ens hur högt det är. I och för sig så dök du upp där inuti så... det är förståeligt, men... Vänta... så där", säger jag och knäpper med fingrarna. Inom några få sekunder så har en slingrande växt kommit genom hela djungeln och stannar framför mina fötter innan den verkar sväva upp, eller, likt en orm ställa sig upp.
"Bara att följa efter", säger jag med en nick och bugar lätt. Jag hatar varenda sekund, jag vill åtminstone tala om för henne att Hydra inte borde vara här, att Tubby visst var hennes häst, att allting... Gud, vart i helvete dök Max upp ifrån? Han borde inte ha kunnat komma hit, inte kunnat gå ut ur trädet, inte kunnat hitta oss. Det är en jäkla djungel, det borde vara omöjligt att hitta oss. Han tog ifrån mig min enda chans att verkligen tala med Alessandra, Celine, kalla henne vad man än vill, men flickan jag älskar.
"Och, jo, Tubby var din", hinner jag säga innan jag känner växten otåligt peta på mig. Jag börjar gå medan jag är glad att jag åtminstone sade det. Jag älskar verkligen hästar, och om jag mindes Shadowfax men inte trodde att hon var min så skulle jag förmodligen ha dött av skam när jag väl mindes allt. Jag... När jag väl mindes allt... Hur vet jag att Celine kommer komma ihåg något?
Det vet jag inte, men med avstängda känslor så följer jag jag i lugn takt efter växten som liknar en liggande lian.

”Du måste inte lyssna på det här, men om du vet själv att din egen död spelar mindre roll än någon annans vet ditt 'träd' det också.” Säger Max känslolöst som en varning och det skulle bara vara en dåre som inte förstod att han visste vad han pratade om. Al går tyst, hon tänker som mest. Men tyst. Hon anser det inte värt det, dessutom har hon ingenting att säga. Max jacka är blodig men varmare än vad hon var innan hon fick dem. Hon är tacksam för det åtminstone. Hon har fått blå läppar som nästan matchar blomman som lyser i en blå färg den också.

”Hon har alltid haft dålig blodcirkulation...” Muttrar Max och har sin blick fäst vid marken. Det låter som något som skulle passa in på Al. Något som känns normalt, bekant. Det känns bra att ha något bekant. Trädet kommer snabbt inom synhåll, det är såpass stort att det är svårt att missa och dessutom när blixten lyser upp saker och ting är det omöjligt att inte se det. Hon kände inte likadant förut, men nu känner hon sig konstig, illamående. Hon kanske är hungrig. Men det känns inte så, bara... hon känner sig ängslig.

Man ser åtminstone var Max måste ha kommit ut. Det är nämligen stora sprickliknande saker över stället där det var en öppning förut. Och blod... troligen Max blod. Han måste väl fastnat när han försökte ta sig ut. Max ser på trädet med i princip döda ögon, han känner igen det. Men på ett annat sätt än Al eller någon av de andra gör... kanske alla utom Dominick.

Jag fortsätter gå med en suck och ser ner i marken. Ju närmare trädet jag kommer desto mer dragen känner jag mig. Jag är helt säker på att det är det trädet. Och även det trädet jag mentalt kommer skälla ut för att ha låtit Max komma ut. Eller för att inte ha stått emot vad han nu än gjorde. För, seriöst, absolut ingen kan komma igenom trädet så länge jag säger att den inte kan det. Halva trädet är byggt av magi och den andra halvan består av gamla känslor och minnen som förstärker trädet. Jag minns att den berättade det för mig när jag var liten. Det här trädet och jag har en historia som räcker sig långt bak i tiden, jag förstår inte hur Max kom därifrån. ”Just det, när jag var liten vann alltid Max på kurragömma för att han kunde göra saker man inte borde kunna.”
Orden slår till mig som om jag gått in i en vägg, vilket jag nästan skulle ha gjort också om jag inte stannade upp av förvåning och inser nu att jag skulle ha gått in i trädet på grund av att jag var försjunken i tankar och tittade ner i marken.
Det borde vara Alessandra som har en gåva inte Max... Jag minns ingen gåva som Max har... Vad är Max gåva?
"Ja..." mumlar jag, tittar upp och vänder mig om, ser på Max. "Vad fan är din gåva egentligen?" undrar jag och låter handen vila på handtaget till svärdet. Jag känner att det som är mellan mig och Max är större än jag kan ana.

"Okej, jag tar om det förbannat långsamt den här gången." Säger Max och tar ett steg närmare honom, han är inte rädd. Al backar igen. Hon vet inte varför, hon gör det bara. Hon har ingenting med det här att göra. "Du kan stycka upp mig, du kan döda mig, du kan seriöst krossa mig. Jag dör ändå inte. Och vem har sagt att det är en gåva? Jag kan berätta för dig att det jag har är en förbannelse och eftersom jag inte är rädd för dig alls så kan du göra vad du vill. Men helst inte framför min syster." Halvt om halvt morrar Max irriterat.

Rin slänger undan nästa bok och svär högljutt.
"Vet du vad, Kenchi? Vi borde verkligen byta släkt." Säger Rin frustrerad.
"Du vet att vi inte kan det." Svarar Kenchi lugnt.
"Åh, gud, Kenchi! Lite KÄNSLA snälla? Jag förstår att du är alldeles lugn och så men ibland skulle lite gensvar vara fint." Suckar Rin och drar ut bok efter bok för att leta efter någon att använda.

"Hm..." mumlar jag. "Intressant, men du kan fortfarande inte förvandla dig till lera... vilken besvikelse", suckar jag och vänder mig om mot trädet och lägger en hand på trädet så att det öppnar sig.
"Dominick!" hör jag Natasha säga när jag kliver in. "Du är dyngsur", är hennes nästa kommentar. Jag ler mot henne.
"Ja, jo, det regnar väldigt mycket", skrattar jag medan jag går nerför trappan. "Åh, jag ser att fågeln är serverad?" säger jag som en fråga.
"Ja, det smakar utomordentligt för att vara något... konstigt", säger Jayden och rycker på axlarna. Jag ler och känner utmattningen komma över mig.
"Vet ni? Efter middagen så ska vi alla sova, och jag tror till och med jag kan få fram några slags sängar, eller något som känns som sängar... eller något", säger jag tankfullt. "Ljuset försvinner självklart också då."
"Du... Dominick, du har aldrig talat om hur du hittade det här stället", säger Jayden.
"Ja... Jag råkade bara hitta det, och... lita bara på mig, jag är den enda som kommer få betala", försäkrar jag honom.
"Ska det lugna mig?" undrar Jayden.
"Ja", svarar jag honom.
"Synd, det funkar inte", säger han och tar ett bett av sin bit av fågeln. Jag rycker på axlarna och går sedan fram till Natasha, sjunker ner på knä bredvid henne. Sedan räcker jag henne blomman med ett stort leende.
"Blomman, som jag lovade, vattnet får jag visa imorgon", säger jag. Hon tar emot blomman med fascinerad blick och den byter genast färg till en pulserande mörkblå.
"Vad är det här?" frågar hon.
"En blomma", flinar jag retsamt till svar. "Du kommer komma på vad som händer med den snart", ler jag. "Men, inte visste jag att mörkblå stod för att man var fascinerad", säger jag sedan lågt för mig själv.
Mat, tänker jag. Jag vill ha mat. Och Shadowfax... jag vill ha tillbaka Shadowfax...
Någon rör vid min axel och jag hoppar nästan till med ett skrik men lyckas hålla skriket inne.
"Gör aldrig..." börjar jag och vänder mig om. Du har glömt min styrka, Petrov... Jag tar det som en förolämpning.
"Nej... Jag har bara... glömt", viskar jag medan jag höjer handen som i trance.
"Vad stor den är!" hör jag Natasha utbrista.
"Vart kom den ifrån?" undrar Jayden.
"Hon", rättar jag honom. "Det är en hon. Och hennes namn är Shadowfax", säger jag medan jag stryker henne över mulen. Hon gnäggar lätt till under min beröring.
"Hon dök upp från ingenstans", hör jag Natasha viska.
"Ja... Det gjorde hon verkligen", skrattar jag. "Och nu måste jag hitta en plats till henne att sova på..." mumlar jag. Shadowfax ser oförstående på mig, som om tanken på att hon skulle sova någonstans utan mig var befängd.
"Okej då", flinar jag. "Lite bortskämt får du vara idag", säger jag medan jag kramar om henne. "Jag tror detta ställe har flera våningar och tunnlar... hm... vi får se, jag minns inte exakt", ler jag mot henne medan jag känner hennes hjärtslag mot min handflata. Jag älskar henne. Åh, Gud, vad jag har saknat henne.

Alessandra äter inte, hon betraktar hästen när den kommer men Hydra verkar inte vara där. Eller... jo, det var hon. Alessandra hittar henne bakom en sorts sväng i trädet som verkar dölja henne rätt bra där hon sitter med en portion fågel som hon inte rört. Al slår sig ned bredvid henne.
"Välkommen tillbaka." Säger Hydra och ger henne fågeln utan att Al säger eller gör någonting. "Ät du, jag ville ändå inte ha." Fortsätter hon och trugar Al till att börja äta. Så Al gör det, hon äter. Det är gott. Men det kan ju också vara för att hon inte ätit på vad som verkar veckor. Kanske är det sant också.
"Du, Al, vet du hur det känns att vara helt tom?" Frågar Hydra mumlande.
"Eh... jag tror inte det." Svarar Al mellan tuggorna.
"Det är en hemsk känsla, man märker den inte först. Det tar ett tag, men plötsligt så inser man liksom att man är tom. Totalt tom." Fortsätter hon och Hydra har en såpass tom blick att hon hade kunnat vara ett lik. Hon sitter still, lutad mot väggen, helt lealös.
"Varför... varför är du tom?" Mumlar Al och ser på henne med en förbryllad blick.
"Jag är inte tom längre, men jag har insett att jag inte är någon. Alls." Svarar Hydra och stirrar fortfarande på samma punkt.
"M-"
"Hur känns det att vara någon?" Frågar Hydra innan Al hinner längre.
"Ehm... jag... jag..." Försöker Al förklara men tystnar. "Det går inte att förklara tror jag."
"Jag antog det." Svarar Hydra och Al har tömt tallriken vid det här laget.

Hydra känner sig otroligt melankolisk. Hon har liksom insett mer än vad hon borde, till exempel har hon "kommit ihåg" att hon är blind, döv, stum, kan inte känna dofter och inte känna något egentligen. Hon har inga egna minnen, det hon minns om sig själv är bara alla andras minnen av henne. Hon är ingen, hon är ingen person. Hon får kanske inte vara en person. Och det gör henne otroligt ledsen.

(Var är Seigo då? O.o x) )

Jag älskar att jag kan få fram saker hur jag än vill, jag minns fortfarande inte vilket priset var för denna magi... kanske finns det inget pris? Kanske är priset min gåva? Ett kontrakt mellan denna trädsort och mitt släkte? Kan jag ha en sådan tur? Vad priset än är så älskar jag fortfarande det då ett grönt äpple dyker upp i min hand bara jag tänker på det.
"Här har du, gumman", mumlar jag. Jag har aldrig blivit lika fäst vid en häst som med Shadowfax, jag tror inte att jag någonsin har blivit fäst vid något så här snabbt tidigare.
Celine. Celine. Celine. Celine... viskar en förrädisk röst i huvudet på mig. Jag biter hårt ihop käkarna och säger åt mig att inte tänka på något förutom Shadowfax just nu. Celine är borta. Alessandra har tagit hennes plats. Och om jag någonsin hade en chans med Celine så är den borta helt nu. Jag kommer aldrig ha en chans med Alessandra...Nej, aldrig...
Shadowfax frustar till och stöter till mig med huvudet och jag skakar lätt på mitt eget huvud och försöker vakna till ordentligt.
"Jag är trött gumman", viskar jag. "Rysligt trött. Jag orkar inte med det här mer", mumlar jag medan hon knaprar i sig äpplet.
Jag går fram till bordet och tar en tallrik med mat som står framme och ser sedan på Jayden och Natasha som sitter vid bordet med vatten i glasliknande saker plus maten.
"Det finns flera våningar, välj en våning och rummet, eller våningen inreds på ett sådant vis ni kommer trivas i, men på trädets eget lilla vis då", ler jag mot dem. Jayden nickar.
"Ska du sova?" undrar Natasha. Jag nickar. "God natt, Dominick", lyder hennes svar.
"God natt på er också", ler jag mot dem och börjar sedan gå med tallriken med fågeln på. Shadowfax följer mig medan jag försöker hitta vägen till tunnlarna.
Jag hittar den snabbare än väntat, bara jag svänger runt ett litet hörn så börjar marken bli ojämn och luta nedåt.

(Poof.)

"Du hörde honom, gå och lägg dig." Säger Hydra. "Om du vill alltså, du har alla möjligheter i världen tills du kommer hem." Hydra har fortfarande blicken fäst på ingenting.
"Tills jag kommer hem?" Frågar Al förvirrat. "Vad händer då?" Frågar hon och blomman ändras till en ny färg som Al inte lägger märke till. Hon vill veta vad hon menar.
"Jag vill låta dig ta reda på det själv." Säger Hydra. "Gå och lägg dig nu. Seigo försvann förut, vet inte om han kommer tillbaka." Säger Hydra som om det ska vara liksom... säkrare då.
"Okej." Mumlar Al och reser sig. Hon vet inte vad hon ska göra med tallriken men Hydra bara tar den av henne.
"Gå." Insisterar Hydra och Al går faktiskt den här gången. Al hade hört det så hon går uppåt, det är lättast så. Hon kommer till någon våning som verkar vara tom och den blir... plötsligt möblerad. Det ser ut som ett barnrum. Förutom att allt är i hennes storlek. Det finns till och med böcker. Allting. Al går runt i den och plockar ur en bok ur hyllan och öppnar den.
Det måste betalas, Celine.
Står det mitt i boken och när hon bläddrar står det bara samma sak i mitten på boken. Hon lägger förvirrat tillbaka den i hyllan och går till sängen. Där går hon och lägger sig.

Al vaknar av att hon blir blöt av någonting och blir både rädd och förvånad när hon märker att hon vaknar någonstans som hon inte känner igen. Alls.
"Jag känner något. Något alldeles nära." Säger en röst som Al känner igen... men inte kan placera.
"Ser man på!" Utropar en mansröst som hon känner igen och inte kan placera heller och hon blir fasttagen. Hon vänder sig om för att titta upp på en mörkhårig man.
"Minns du mig fortfarande? Det är jag som är Ethan." Säger han och hans tunga är delad. Hon kommer ingenstans. Han håller såpass hårt att hon inte har en chans. Hon försöker dock.
"Romona! Här borta!" Ropar Ethan och en väldigt udda kvinna dyker upp. Men hon känner igen dem. Hon känner igen dem båda två. "Har du det där vi fick av Grim?" Frågar Ethan och Romona håller upp en sak som liknar en nål med en cylinder fast i. Hon kan namnet på den, hon bara kommer inte på det.
"Håll i henne." Morrar Romona hotfullt och sticker in nålen i halsen på henne. Hon känner det, hon känner vätskan. Alltihop. Det fungerar, om de nu fungerar genom att få henne bli halvt om halvt medvetslös. Hon är inte medveten om vad som händer, hon ser det inte, hon hör det inte... men ändå vet hon om vad som händer. De binder henne, tycker in något i munnen på henne och går iväg.

När hon väl vaknar till igen ligger hon i en säng, hon kan inte röra på sig och har en mask över ansiktet som gasar henne. Hon är fastbunden. Hon känner det.
"Välkommen tillbaka, kronprinsessan Celine." Al förstår inte, men hon känner igen mannen också. Hon kan inte koncentrera sig. Hon klarar det inte. Hon kan inte ens registrera saker ordentligt. Hyron bara ler.

(EY! MITT TRÄD! MINA REGLER! JAG SOM PRECIS HADE KOM PÅ ETT PERFEKT PRISET SOM PASSAR TRÄDET! D: Celine kommer tillbaka nu, sorry, mate, trädets ursprung måste jag komma på, men Hyron har inget med det och göra... >.> )

Någon puffar hårt till mig och sedan hör jag ett gnäggande och sedan ett frustande. Jag vaknar och stirrar skräckslaget upp i "taket" medan jag känner hur hjärtat slår hårt i bröstet på mig.
Skräck.
Trädet tar betalt i skräck. I känslor. I minnen. Hälften minnen och känslor, hälften magi... Skräck är den starkaste känslan efter kärlek, och då jag knappt kan känna min egen kärlek längre så pressar trädet fram skräcken. Genom mardrömmar.
Helvete. Om jag ska ha sådana mardrömmar varje natt kommer jag bli galen. "Och till slut inte minnas vem jag är..." viskar jag. "Det är det trädet gör med sina ägare. Pumpar dem på rädsla tills det är allt de känner. Tills de blir dårar som matar trädet med rädsla hela tiden. Dag in och ut", viskar jag förskräckt.
Shadowfax gnäggar till igen och jag ställer mig upp. Rädslan får fortfarande mitt hjärta att slå men jag tänker inte låta den vinna denna gång, jag kan ju inte ge upp efter en mardröm.
"Vad är det gumman?" frågar jag istället och ignorerar rädslan så gott jag kan.
Hon frustar till och börjar sedan gå. Jag följer efter henne och då skyndar hon i takt och till slut, efter cirka tio minuter så är vi på vad jag skulle gissa Celines våning. Jag kollar runt och försöker hitta henne med blicken, men hittar inte henne.
Nu är det dags att gripas av rädsla och panik.
"Celine?" frågar jag oroligt och skräckslaget. "Alessandra, menar jag. Vart är du?" oroar jag mig och försöker hitta henne. Jag backar några steg och lägger sedan handen på trädet.
"För mig till henne. Hitta henne. Få henne i sin säng igen, kosta vad det vill kosta", nästan skriker jag förbannat medan jag försöker komma på vad som skulle kunnat få henne att försvinna ur hennes säng som inte ens är rörd.
Jag hoppas att trädet är villig att uppfylla denna önskan också, annars kommer min nästa önskan bli ett vapen som kan döda det.