Ett plus ett är lika med fyra

Zuko nickade och tog Aravis vapen, han fäste dem vid hästens sadelväskor och tog sedan hennes häst tyglar och repet som höll fast i hennes händer. Zuko vände bort blicken från Aravis och började rida fram emot männen, han hade bestämt sig att det var bäst att det verkade som om han inte var på väg att slå följe med dem utan snarare råkade.

Aravis satt bara där och hoppades att han skulle ta hand om hennes vapen, det var inget hon ville förlora och snart fick männen syn på dem. En av dem skrek till och resten av gruppen vände sig om för att möta Zuko.

Zuko red lugnt fram till dem men stannade på avstånd. Männen gjorde givakt och Zuko var glad över att han hade tagit generalens klädnad, det kunde ge honom mer makt och lättare klara av det. En annan man i likadan klädnad som han klev fram.
"General Farvi" sa mannen och la handen över hjärtat, Zuko såg på honom och märkte att männen tittade undrande på honom, mannen testade Zuko, det var ingen normal hälsning.
"Zuko" svarade han bara utan att göra något och mannen log snabbt. Soldaterna här verkade inte lita på varandra.
"Vart är din styrka?" frågade Farvi och Zuko låtsades se arg ut.
"De blev dödade" sa han och bet tänder, mannen såg på dem.
"Av vem?" frågade han och Zuko ryckte på axlarna.
"Jag vet inte, de kom om natten, jag hade tur som var iväg med den där annars hade jag med dött" sa Zuko och knyckte med huvudet åt Aravis, männen såg på henne och skrattade. Zuko hatade att behöva låtsas det här men det var nödvändigt.
"Så vem är blomman här?" frågade Farvi och Zuko såg kallt på honom.
"Hon är min så försök inget" sa han varnande och Farvi skrattade.
"Som du vill broder" sa Farvi och Zuko nickade.
"Vart är ni på väg?" frågade han i stället.

Aravis blick mörknade då de skrattade åt henne och försökte dra åt sig sina händer. Det skulle se konstigt ut om hon inte gjorde motstånd, för ingen ville ju frivillit vara fången. En av männen kommer upp vid henne.
"Fint exemplar, ovanligt." sa han och smekte hennes kropp och studerade då hon hade byxor.
"Rör mig inte." fräser hon slår till honom med huvudet och spottar på honom, hon var ingen lätt fånge men det gjorde henne så mer intressant då hon även hade vapen som Zuko beslagtagit.
"Satans hora." morrade mannen och slog till henne och såg sedan på Zuko.
"Du skulle inte kunna dela med dig? Skulle vilja ge den här en omgång."
Under tiden såg Farvi endast kallt på dem och vände åter blicken till Zuko.
"Ja, ska ni ändå till slavmarknaden, låt oss ha trevligt, vi bjuder på mat och du delar med dig av henne.! sa han med ett leende.

Zuko tittade på dem och skrattade.
"Du vill inte ha henne tro mig, hon må vara vacker men hon är vildare än en hund och hon har tänder som biter värre än en tiger" sa Zuko utan att se på Aravis.
"Jag tänker se till att få belöning för henne, hennes familj betalar nog bra för att få tillbaka henne och jag litar inte på att ni inte skadar henne om jag delar med mig" sa Zuko och log kallet emot dem.
"Men vi kan slå följe ett tag, det är trevligt att få prata med någon" sa han.

Männen skrattade rått och han som ledde följet, Farvi nickade.
"Vi ska ändå åt samma håll, så varför inte slå följe? Vill ju inte att blomman ska komma till skada." sa han och utryckte helt något annat när han såg på henne. Aravis mötte trotsigt hans blick och drog åter i repet Zuko höll i för att få komma loss, hon hade inte gett sken av att vara en snäll fånge och var det inte heller.

Zuko log.
"Ja det låter trevligt, ja vi ville ju inte hamna i ett bakhåll och att hon skall skads, jag vill nämligen ha mina pengar" sa Zuko bestämt och såg på männen. Han gav Aravis en kall blick när hon drog i repet och drog tillbaka samtidigt som han mimade förlåt när ingen av de andra såg.

"Som om ni bryr er om det? Satans slödder ni tänker bara på det ni har mellan benen. Vänta tills min far får veta, då ska ni alla dö, men först ska jag slita ut era inälvor och snöpa er." fräser Aravis åt männen och rycker åt sig händerna än en gång samtidigt som hon svingar sig av hästen. Hon nickade omärkligt åt Zuko hon viste att han spelade liksom hon. Och nu var hon i full gång att spela högt uppsatt och svårfångad fånge, det skulle göra henne intressant i allas ögon och kanske skullede få ut mer av det.

Zuko satte av och gick fram till Aravis och tog ta i hennes haka med ett fast grepp, han var dock noga med att inte skada henne.
"Lyssna noga här fröken!" Sa han och såg på henne. "Du skall inte göra något alls. Allt som skall se är att din far betalar för dig och det är bäst att han gör det. Jag må ha tålamod men du börjar gå mig på nerverna. Om du inte passar dig damen kanske jag tröttnar och ger dig till männen här. Jag kan lova att de inte är lika förstående som jag är" sa Zuko och männen skrattade roat men han såg inte på dem.
"Jag hoppas för din skull att din far betalar annars kommer det här sluta illa" sa han och satte upp henne på hästen. "Sitt kvar där, vi vill ju inte att du skall bli skadad" sa han och skrattade. Han ansåg egentligen inte att det här var roligt men han var tvunge att spela.

Aravis gav endast Zuko en kall hatfylld blick, de var nu båda insatt i spelet och visste att den andra inte menade det. Men hon stelnade till och tystnade då han hotade med männen, hon kunde tänka sig om detta var på riktigt hade det kunnat hända.
Hon satt kvar på hästen, med någon slags värdighet som bara en högt uppsatt adelsdotter skulle kunna få till. Hon gav männen en kall och högdragen blick då de skrattade åt henne och försökte någon röra henne sparkade hon och bet dem. Då en av männen började blöda slutade de till sist och Aravis log nöjt.