Viktigt Bortglömda[SV]

ÅÅÅH! älskar denna fanfic! den är så otroligt braa! vill bara läsa mer och mer och mer!!!

Har bara ett ord till dig, FANTASTISKT! ♥

Så himla bra.
♥

Super bra! Jag vet inte vad jag ska säga. Så spännande, så bra.

Tack för det här fantastiska kapitlet!

#ohmygodthisisntreal
HUR KAN NI VARA SÅ SNÄLLA MOT MIG?! Gaaah! ;3
Jag grät hela tiden igår, seriöst. Både av sorg och glädje. Först för att jag spelade klart The Walking Dead (Yup, Katta, I did! I was so brave ) Och ja, det var det SORGLIGASTE jag någonsin varit med om. *Snyft*
And then. Cabooom. Så kommer era snälla, snälla, snälla kommentarer och får mig att bli så glad att jag inte kan sluta le eller gråta eller babbla (som jag gör när jag blir exalterad.)
Alltså, aaaaaaaaaaahiojnplömllnkhuvcugcug! Jag vet inte om ni förstår hur lycklig jag blir varje gång ögat lyser och det är den här tråden som skrivits i. Det är klart varje dags höjdpunkt!
No words
Ni är för bäst
Tack, tack, tack, tusen gånger om
Ärligt talat förstår jag inte att ni läser
Enligt mig suger den
Fast det tycker inte ni
Och det gör mig så
Obeskrivligt glad
Jag önskar att
Jag kunde krama om er alla
Tack för att ni är sånna glädjespridare
Ni är mugglis bästa läsare! ♥

AWESOME kapitel och du skriver sjukt bra!!

Tack ;D

Här kommer nästa kapitel. Personligen tycker jag inte det blev så bra... men jag hoppas det är okej

Here you go:

10 augusti 2021, morgon
Isa

”Hatar du mig eller?” Min pojkväns röst låter irriterad på andra sidan linjen.
”Men, nej”, svarar jag oberört. ”Varför skulle jag göra det?”
”För att vi aldrig ses. Du vill aldrig ses.”
Jag stönar. ”Men ge dig, Zack. Jag har varit upptagen.”
”Med vadå?” Frågar han surt.
”Med vikt... VAFAN!” Jag tappar mobilen i chock. I ögonvrån ser jag hur den studsar på soffan innan den träffar golvet. All min uppmärksamhet är riktad mot vår lilla eldstad som ingick i lägenheten. Den bokstavligt talat exploderar i ett grönt ljus. Det virvlar runt lika snabbt som en tornado. Jag tappar hakan. Jag bara står där utan att kunna sortera tankarna. Det är omöjligt.
Plötsligt ramlar en människogestalt ut ur det gröna. Den sorgliga sotiga människan hinner inte stå upp länge förrän hon faller ner på knä och kräks på mammas fula matta. Den med en massa geometriska mönster på.
Jag närmar mig chockat personen. Jag kan inte fatta det. Någon har nyss ramlat ut ur vår gamla eldstad! Det verkar vara lite väl bra för att vara sant.
Nu står jag tillräckligt nära för att se att det är en tjej. Det ligger något välbekant över hela henne. Något jag inte kan sätta ordet på.
Hon slutar hulka. Hennes blick möter min. Jag känner igen de där mörka ögonen.
Jag hajar till då jag känner igen henne. Det är...
”Ellie!”
Hon svarar inte. Jag undrar om hon känner igen mig. ”Det är Isa”, informerar jag tveksamt.
Hon nickar och snörvlar till. ”Jag vet.” Hennes röst är svag.
”Kom du hit genom... de där?” Jag pekar på eldstaden bakom henne. Men lågorna är försvunna sedan länge, den ser lika övergiven ut som den var förut.
”Det var hemskt”, säger Ellie. Hon gör en rörelse med handen. Det är så äckligt, för den träffar perfekt den slemmiga spyan och smetar ut den ytterligare.
Jag har alltid tänkt mig Ellie som den starkaste av oss fem i parken. Det känns konstigt att se henne så svag som hon är nu. Jag kan se att hon kämpar emot tårarna då hon lyfter upp handen. Jag har också lust att spy.
Hon är tyst, och jag är tyst en stund. Ingen av oss vet riktigt vad vi ska säga. Det är så konstigt alltihop.
Tillslut bryter jag tystnaden. ”Jag har ingen aning om hur det här hände. Men jag tycker att det smartaste just nu vore om du tog en dusch. Vi kan prata sen.”
Ellie nickar och följer efter mig in i badrummet. Jag visar henne specialtricket med duschens munstycke. Man slår den hårt i väggen, tills den slutar spotta ut vatten då den har lust, och istället skickar ut en jämn stråle av ljummet vatten. Jag berättar att om man har otur så kan vattnet bli iskallt, men det är inget att klaga över då man i alla fall slipper bli skållad i strålar som nästan kokar.
Efter det ger jag henne en handduk och ber henne att hon efter duschen får ta vad hon vill ur min garderob. Det är över min ”snällnivå”. Jag är aldrig den där trevliga, snälla typen. Alla jag känner förklarar mig jämt som Bitchen. Det är både en komplimang och ett skällsord. Det som spelar någon roll är vem som säger det.
Medan jag väntar på Ellie slänger jag den fula mattan i tvättkorgen (det stinker) och sätter mig sedan i soffan i vardagsrummet. På golvet ser jag min mobil ligga upp-och-ner vänd. Jag ber att den ska vara hel då jag tar upp den.
Den är oskadd. Jag sluter ögonen och tar ett djupt andetag. Tack.
I nästa sekund händer allt väldigt fort. Det svischar till då något stort flyger förbi fönstret. Jag piper till. Jag hatar fåglar, och den där var enorm.
Något vitt kastas in genom glipan i fönstret innan jag hinner få igen det med en duns. Jag kanar lättat ner på golvet och kryper sedan fram emot det vita, som ser ut att vara ett brev.
Jag ska just till att öppna det då jag tänker på Ellie. Vi borde öppna det tillsammans. Det verkar som att vad som helst kan hända i den här nya världen.
Jag sms:ar de andra, ber dem att komma över direkt, samtidigt som jag tänker. Jävla dårhus

AWESOME kapitel♥♥!!

Oj, du har verkligen förmågan att skriva så att man inte har någon aning om vad som ska hända! Och man vill bara ha mer, du lämnar massa lösa trådar som man bara måste få fortsättning på!

Jag antar att det här är nästa meddelande från Dumbledore... Eller nåt annat. Spännande!

Wow…