De utvalda

"God morgon." ler hon varmt mot honom och samlar ihop filtarna och kuddarna och lägger dem tillbaka in i skåpen. "Jag ville inte väcka hela huset med mina mardrömmar." sa hon menande och ursäktande och började duka fram till frukosten, som att det föll henne naturligt. Det syntes att det gjorde henne gott att vara från slottet.

"Jag förstår" sa Ethan. Han kokade klart äggen och tog fram lite ost de hade. Det räckte nog till frukost. Han dukade fram det och väntade sedan på att hans familj skulle vakna.
Och tio minuter senare vaknade hela familjen i stort sett samtidigt. "God morgon" mumlade de allihopa och började sätta sig och äta.

Eletha log glatt mot dem och började faktiskt prata spontant och visade hans småbröder hur man kunde vända ett helt ägg i munnen och trolla fram en varsin slant bakom deras öron för hon visste att de behövde det. Det var en helt annan flicka, inte en mördare och torterare även om det var det hon egentligen var.

Ethan var förvånad men glad över hur Eletha hade förändrats, hans små bröder såg med stora ögon på mynten och skrattade.
Ethan åt upp sitt ägg och såg sen mindre glad ut. "Vi måste nu fortsätta nu....jag vet inte hur lång tid det kommer att ta innan jag kan hälsa på igen, men ta bra hand om er". Han reste sig upp och log sorgset mot de.

"Några dagar, vi kan ta vägen här förbi igen." sa Eletha och la ett par mynt på bordet åt hans föräldrar. Självklart protesterade de, men hon bara log,
"Det är det minsta jag kan göra för er gästfrihet." sa hon och log, hon visste att de behövde det, men inte ville erkänna det.
Hon sa adjö och gick sedan för att de skullefå ta adjö utav Ethan själv och hon sadlade deras hästar medans.

Ethan kysste sin mor farväl och kramade om sin far och sina syskon. Sedan tog han sin lilla packning och gick ut. Han svingade snabbt sig upp på sin häst. "Så här trevligt har jag inte haft det på länge..".

"De är trevliga." log hon och vinkade åt dem från hästryggen och satte sedan av för att de skulle komma iväg bort mot resans mål även om det var ungefär en dagsritt kvar till lordens ställe.

Ethan vinkade han med och red sedan efter. Han kände sig fortfarnade glad ut av besöket men en tomheten dök genast upp då hans familj gled längre och längre bort.

"De betyder mycket för dig va? Din familj?" frågar hon undrande och ser på honom och låter han komma jämsides med henne, "De är trevliga, en sån gemenskap ni har." ler hon lätt.

"Ja, vi har alltid tagit hand om varandra...det känns så orättvist att kungen bara tar ifrån oss allt..." sa Ethan. Men han tystnade genast, inte för att han trodde att Eletha skulle skvallra på honom, men kungen skulle nog inte bli glad om han hörde det.