Hedwigs liv

typ 12... Och då är jag nog gamla trött och vill sova. : s

Jättebra längtar supermycket till nästa kapitel (bevakar stenhårt)

Awesoome

Förlåt att det tagit sådan tid! Ni är bäst. ♥

KAPITEL 29

De kom fram till växthusen. Mycket riktigt, det var Harrys svarta hår hon sett.
Hon vågade inte gå fram till honom. Där stod han, pratade med Ron som vanligt. Hans gröna ögon glittrade vackert. Hedwig stod rastlöst bredvid Hermione och trampade nervöst med fötterna.
Som tur var kom Professor Sprout ut och tog in eleverna i det varma växthuset.
"God morgon, kära förstaårselever! Idag har ni fått en ny elev i eran årskurs, Helda, vill du presentera dig för klassen?" Sa hon och log vänligt mot Hedwig.
Helda, nej förlåt, Hedwig reste sig upp och tog ett djupt andetag. Hon tittade ut över klassen och såg att alla tittade på henne. Harry med. Han såg nyfiken ut.
"Jag heter Helda Wings och går i Hufflepuff. Eum... Jag är född i England, men min mamma var spansk... Men de dog i en brand, så jag bodde på barnhem tills för någon vecka sedan." Sa hon och andades fort. Hon var inte van vid att alla stirrade på henne. Hon kände att hennes händer var svettiga.
Hon satte sig igen. Andades ut. Alla var tysta. Var det ett bra eller dåligt tecken?
Professor Sprout log mot henne, igen.
"Jag, och alla andra hoppas att du ska trivas här på Hogwarts," sa Professor Sprout och sedan började hon förklara vad de skulle göra på dagens lektion.
Hedwig lyssnade noggrant. Det var faktiskt intressant.
Sprout förklarade att de skulle klämma ut saft ur rekulecilplantans blomblad, som egentligen inte var blomblad utan små påsar där de hade en saften. Vätskan brukade användas i mat, för att göra den hälsosammare, men också i medicin. Man blev frisk på nolltid ifall man drack det och var sjuk.
De skulle jobba två och två, och Hedwig hoppades att Harry skulle vara med henne. Sprout delade in dem, så Hedwig vågade inte hoppas på för mycket.
Men hon hade tur.
"Hej," sa Harry glatt när han satte sig bredvid Hedwig. Hon rodnade och förbannade sig själv inne i huvudet för det.
"Hej," svarade hon lika glatt, med blossande kinder.
"Jag kan gå och hämta våran planta," sa Harry. Solsken sken genom växthusets glastak och fick Harrys svarta hår att glänsa vackert.
"Okej, jag kan hämta... skålar vi kan pressa bladen i", sa Hedwig förläget och kilade iväg till Sprout, som gav ut mässingskålar till de som kom på tanken att det kunde vara bra att ha något att ha saften i.
"Här, lilla vän," sa hon till Hedwig och gav henne två små skålar.. Hedwig tyckte växterna som var inristade på kanten av skålen liknade vinrankor.
"Tack", sa Hedwig och gick tillbaka till Harry. De satte sig och började klämma ut saft under tystnad. De mosade, lilablåa blombladen lade de i en rund, silverfärgad skål som stod mitt på bordet.
"Jag är också föräldralös," sa Harry plötsligt. "Men jag fick aldrig bo på något barnhem."
"Åh", sa Hedwig och kände nervositeten komma krypande. "Jag hade inga andra släktingar än mina föräldrar."
"Åh, " började Harry på samma sätt som Hedwig hade gjort. "Men jag har alltid fått bo hos Dursleys. De är hemska," sa han och klämde ur extra mycket orange saft ur blombladspåsen.
"Mm. Har hört det," sa Hedwig och försökte dölja hur väl hon faktiskt visste vilka Dursleys var. Hon hade bott en månad hos dem, med Harry.
Harry, som satt bredvid henne, några decimeter från henne, som pratade med henne.
Harry mötte hennes blick bakom de tjocka glasögonen. Glittret i de gröna ögonen syntes bra i alla fall. Hedwig hatade sig själv för att hon rodnade, men Harry verkade inte se det, som tur var.
"Vilken underlig färg du har på ögonen," sa han plötsligt och rynkade pannan lite. Hedwig försökte andas lugnt. In ut, in ut.
Kände han igen henne?

Bra!!! Bra igen!!! Och ännu mer bra!!!

Nej men gud vad gulligt..

Äntligen mer! Jättebra!

SUPERBRA!!!!!!!!

Tack! ^^ ♥