Robin Hood (fyra personer)

Midna såg sorgset på henne när hon visade märket.
"Man kan inte äga människor, inte ens kungen!" Sa hon vasst. Vad var det för land hon bodde i? Vad hade hänt med det det England hennes föräldrar talat om? "Han kan säga att han äger dig, få dig att tro det och hota dig med saker. Men dina tankar, känslor, drömmar och hopp är dina egna. Vad han än gör så kan han inte komma åt dem" sa hon och log svagt. "Även om de jagar dig så är du fri. Låt inte dem få dig att tro någo annat. Du må vara på flykt men det är fortfarande en sorts frihet. Du kan välja att fly, stanna och slåss, gömma dig eller något annat. Se dig aldrig som en fånge för då vinner han! Se dig som din egen, se dig som den starka kvinna du är och lev de livet du fått. Om du känner att du inte kan få det här, har du en hel värld att upptäcka där ute" sa Midna vänligt. "Du måste bara acceptera att friheten inte ser ut som den gör i sagorna eller som du kanske inte tänkt dig, men så läge han inte kedjar fast dig och så länge du kan slåss är du fri. Du får bara inte ge upp" sa Midna vänligt. Hon slöt ögonen när vinden fångade upp hennes hår. Det bruna håret hamnade framför ögonen på henne men hon gjorde ingen ansats att ta bor det utan njöt bara av att hon levde.

Sidara log lite halvt, "Vad tror du jag rymde för? Inte var det för att ge upp." sa hon lite lätt. "Vissa saker bara påminner mig om mitt liv." sa Sidara fundersamt och såg efter Roger som försvann mot hästarna han såg konstigt på henne som att det var rent obehagligt, men inte på det sättet.....på ett annat mycket märkligt sätt.
"Fly i skogarna har jag klarat mig länge på och komma undan soldater. Visst skulle det vara trevligt att återbesöka mitt eget land, men jag minns inte mycket ifrån det. Och England är mitt hem nu även om jag lever på flykt." sa Sidara och skrattade sedan till.
"Bara det att det var längesedan jag umgicks med folk." sa hon och gjorde en nick mot lägret och såg männens blickar mot dem och log vänligt mot Much för att visa att det var okej samtidigt som hon drog sig på armbandet för att slippa se.

Rogers stund bland hästarna var lugnande, han blundade och lyssnade till vinden som susade ut och in bland träden; lövets prasslande fick honom att tänka på bättre tider, lekar med sin syster i en vacker trädgård. Roger slog upp ögonen och tittade förvånat upp i himlen, trädgård? Han hade aldrig sett en sådan vacker trädgård innan. Trött ställde han sig upp och suckade, förmodligen hade han slumrat till en liten stund. Kroppen kändes stel så han sträckte sig och masserade musklerna för att mjuka upp kroppen innan han började göra något vettigt. Sedan återvände han till männen och lät kvinnorna vara, det kändes artigast så.
"Mina herrar, vi borde kanske röra på oss mot Robins läger igen så att han vet att ni lever. Annars kanske vi måste spendera ännu en natt i lägret.", Sade han och tittade menande på de båda andra männen, de båda nickade. Utan att störa de båda andra började männen att packa ihop sakerna och sadla hästarna, Roger fattade tycke för en stor, svart hingst som han smidigt satte upp på när förberedelserna var klara. Med ett leende vände han sig mot Sidara och Midna, han gav den förstnämnda ett ursäktande leende.
"Ska vi röra på oss så att vi inte blir kvar i den här dungen resten av dagen?", Sade Roger med ett skämtsamt tonfall. Det var skönt att äntligen få röra på sig, dags att göra något av dagen och få tänka på något annat än mar-och dagdrömmar. Solen hade nu letat sig lite längre upp på himlen och fågelsången var i full gång.

"Det glädjer mig att du inte gett upp, det är dit liv inte hans och nu har du vänner som hjälper dig" sa Midna leende och menade sig själv och dem andra.
"Det är trotts allt din kropp inte hans" sa hon bestämt. Midna gillade inte tanken på att männen skulle kunna påstå sig ha rätt till kvinnans kropp! Hon vände blicken från Sidara när Roger avbröt dem. Hon nickade bara, hon var osäker på om hon ville återvända till lägret, hon var inte säker på om hon skulle orka med ett bråk till med Robin för det var vad hon befarade skulle hända när de kom tillbaka. Midna satte upp på den svarta hästen hon ridit dagen innan, hon klappade stoet lugnande, men mest kanske för att lugna sig själv. Hon var inte direkt nervös för att möta Robin snarare frustrerad. Hon kände att det tog på hennes krafter att behöva förklara sig jämt för honom. Hon tittade på de andra och log svagt, hon hade nästan föredragit om det bara varit dem fem.

Sidara nickade tyst och gick mot dem andra, konstigt lättad i hjärtat att Minda inte skjutit sig ifrån henne, kanske ingen av dem skulle göra det? Men de var trots allt män och hon hade allt för stark erfarenhet av vad de ville och hon ville inte att de skulle se henne som sådan.
Hon satte upp på det nötbruna stoet och log lite frånvarande åt det som en hälsning. Men det som oroade henne mest var, fast hon inte ville erkänna det Rogers blickar, som om han kände igen henne. Men det kunde han väl inte, eller? Fast hon visste ingen av deras historia eller liv.
"Då ger vi oss av då." sa Much och snart red de iväg, mot Robins läger och mot alla blickar och allt prat, Sidara kände sig knappast upplagd för det och undrade om hon skulle ta sin tillflykt till skogen åter. Men hon skulle ändå sakna något.......gemenskapen som hon så länge hon saknat.

Gruppen rörde sig framåt i maklig takt, det var ingen idé att skynda för en tidspress hade de ju trots allt inte. Det var en behaglig dag, solens strålar letade sig ned genom trädkronorna och behagliga vindar rörde sig mellan träden. Utan att tänka alltför mycket på hur fort de gick eller hur långt de hade kvar befann sig Roger återigen i sina egna tankar eller ja, han var förvirrad över drömmarna han hade haft. Varför drömde han helt plötsligt så mycket om sin döda lillasyster? Det var sannerligen en fråga som förmodligen inte skulle få ett ordentligt svar. Medan de red genom skogen pratade Alan och Much livligt medan resten av gruppen befann sig under tystnad. Roger kastade en blick mot Midna som inte verkade så bekväm med deras återvändo och när han slängde en blick på Sidara så infann sig den irriterande känslan av igenkännande, trots det så visade han det inte och log brett mot båda kvinnorna innan han vände sig framåt igen.
"Hur långt har vi kvar?", Frågade Roger ingen alls egentligen men det var Allan som svarade.
"Vi behöver nog avverka ungefär lika lång sträcka som vi har gjort innan vi kommer fram.", tonfallet på hans röst var sakligt men ändå glatt. Mördaren nickade.
"Det låter troligt, dessvärre så kommer jag ju inte ihåg så mycket av turen dit så jag ska försöka minnas returen lite mer.", Sade han skämtsamt och skrattade, ett skratt som både Allan och Much inföll i; trots att han skrattade så kändes det stelt och ovant som om han inte hade använt de musklerna på länge. Den lilla gruppen fortsatte sin väg genom träden, som grupp var det tämligen bekymmersfritt och det såg ut som att det skulle bli en fin dag. Det hade varit många fina dagar det senaste, skulle det aldrig börja regna? Ibland var regn behövligt, inte alltid så bekvämt men det svalkade och luften kändes alltid lite fräschare efter en regnskur.

Midna red på det svarta stoet och fokuserade på vägen som ringlade fram framför henne. Stoet skrittade fram i rask takt och Midna höll in henne utan att tänka på det. Hon tog upp sin vattensäck och drack lite. Hon kände sig varmare än normalt, men antog att det berodde på att hon var nervös inför att träffa Robin, hon var dock inte säker på varför hon var nervös dock. Det enda som tydde på att tiden gick var solen som flyttade sig framåt. Skogen verkade inte ändras och Midna var förvånad över hur lång vägen verkade, hade den varit lika lång när de ridit dit? Tillslut började hon hör röster från lägret, hon kände lukten av mat och av någon anledning blev hon lättad över att de var kvar. Hon kände sig frustrerad och instängd i lägret men det gav ändå en sorts säkerhet. De red in i lägret och människor tittade genast åt deras håll, vissa människor log vänlig emot dem och välkomnade, andra verkade besvikna över att de kommit tillbaka. Midna red fram till de andra hästarna i en hage. Hon satte av och började sadla av stoet. Hon tog av gränser och släppte in stoet i hagen.
"Så ni lyckades befria honom" sa Robin. Midna vände sig om och så på honom om.
"Det ser så ut" sa hon bara kallt och började gå förbi honom men han tog tag i hennes handled och stannade henne.
"Jag gillar inte när människor går över mig. Jag är ledaren här" sa Robin och Midna log kallt emot honom.
"Jag gillar inte människor som står bredvid och inte gör något." Sa hon bestämt. "Vilken ledare? Jag ser en man som gömmer sig i skogen" sa Midna och drog sig loss. Hon började gå bort från Robin. Hon lutade sig emot ett träd och slöt ögonen.
"Midna mår du bra?" Frågade Will och hon nickade.
"Bara irriterad" ljög hon. Sanningen var att huvudet snurrade och hon mådde illa. Midna log och tvingade sig själv att fortsätta gå framåt. Hon styrde stegen emot sjön som låg i närheten. Hon kom fram till vattnet, hon satte sig ner och tittade ut över sjön när allt plötsligt blev svart.

(Jag tar en litet inlägg här igen, fuskar med ordningen lite.)

När gruppen kom tillbaka till lägret så slängde männen där förstulna blickar mot dem, vissa verkade glada att se alla förutom Roger och andra verkade besvikna att någon tog sig levande tillbaka. Mördaren satte av hästen och tog den till den hage där hästarna verkade befinna sig, han såg att Midna släppte sitt sto där. När han kom fram till hagen så sträckte sig en av Robins män ut en hand för att ta hästen från honom, Roger fångade upp mannens handled och tryckte med all styrka han kunde uppbåda. Mannen gnydde i smärta och tittade med stora ögon mot mördaren som gav honom en iskall blick.
"Den här hästen hörde till soldaterna och är min nu, försök ta den igen så lovar jag dig att du är en hand kortare.", Morrade Roger och när han släppte mannens hand drog han sig snabbt undan. Hingsten hade verkat vara av samma mening då den hade försökt få tag på mannens fingrar när han hade sträckt fram handen. Innan han släppte sin häst sadlade han av den.
"Du verkar vara som jag, kanske därför du inte har något emot mig? Stor och lättretlig?", Viskade Roger, innan han försiktigt strök mulen och lät den springa iväg. Med ett leende insåg han att det inte skulle bli svårt att finna just hans hingst bland de andra igen, den var en av de största i hagen och helt svart. Roger begrundade honom ett tag innan han vände sig om och fick se Robin stå där.
"En av mina män sade att du nästan krossade handen på honom över en häst. Är det sant?", Frågade han kyligt och Roger gav honom bara ett stort leende.
"Självklart. Den hästen hörde inte till er från början och det jag tar är mitt...", började mördaren och gick förbi Roger innan han avslutade sin mening, "...men ni kan ju försöka få tag i honom. Jag varnar er, likt mig så tror jag inte att han har så mycket för dina män.", med dessa ord lämnade Roger, Robin och han skrattade högt. Förmodligen hade lägrets herre inte funnit konversationen lika underhållande men det gjorde honom inte så mycket, varför skulle han bry sig om vad Robin tyckte? Robin var endast en spelbricka i det stora spelet, en springare eller måhända en löpare; inget nämnvärt och något du kunde offra men fortfarande inte något så enfaldigt som en bonde. Roger ruskade på huvudet, spel? Nej, schack hade han inga erfarenheter av så varför hade han tänkt i dessa banor? En suck undslapp honom, drömmarna och huvudvärken spökade fortfarande för honom. Roger korsade lägret och gick mot sjön som han hade badat i dagen innan, när han kom fram så satte han sig på knä för att titta ned i vattnet där han kunde se sitt ansikte. Irriterat körde han ned huvudet i vattnet och skrubbade det med händerna för att få bort allt torkat blod, det var kallt men han vaknade av det. Huvudet kändes klart och när han återigen såg ner på sin spegelbild så var han sig mer lik. Ett kraftigt skäggstubb, nästan skägg, hade växt ut och hans hår var längre än hand mindes det; ärret i ansiktet var till stor del dolt av skäggstubben. Känslan av att inte känna igen sig själv skrämde honom, var det såhär han brukade se ut? Nej, skäggstubb hade han nästan aldrig haft; slätrakad. Irriterat slog han till sin egen spegelbild och med en viss frustration som verkade byggas upp inom honom reste han sig upp för att se en bekant figur ligga i gräset lite längre bort. Nyfiket gick han bort mot Midna och när han såg att det såg ut som att hon sov blev han genast oroligt, försiktigt sjönk han ned bredvid henne för att sedan klappa henne försiktigt på den vänstra kinden; förmodligen var hans händer iskalla från det att han hade tvättat händerna.
"Midna? Hur mår du?", Frågade han försiktigt och med en viss osäkerhet i rösten i hopp om att hon skulle vakna upp.

Sidara såg resten av gruppen försvinna in i lägret och undrade hur hon skulle göra. Saken var att hon inte kände för att komma in i lägret fullt med stirrade blickar som hon kände såg på henne, visst det kanske inte var så men det var så hon kände. Kände att alla såg på henne och stirrade på henne, hon visste att hon hade fel men nu orkade hon inte med dem.
Så hon fortsatte längst vägen bort från lägret.
"Vart ska du?" ropade någon efter henne hon tror det var Much men hon ignorerade bara honom. Hon orkade inte med varken honom eller någon annan och styrde in hästen i en annan dela av skogen, nu skulle hon göra mer privata saker det vill säga att bada som hon behövde och hon ville absolut att ingen skulle komma och se henne.
Snart hade hon kommit fram till den del av skogen där hon visste fanns en bäck och låg tillräckligt långt bort att ingen skulle komma nära, hoppades hon i alla fall. För säkerhetskull så la hon vapnen bredvid sig och klev i hon gjorde det snabbt hon hatade att se sig själv, sin kropp jag allt. Hon kunde inte ens se på sig själv utan att känna avsky och helst av allt ville göra något drastiskt. Därför bar hon alltid heltäckande kläder för att dölja det faktum att hon varit slav på slottet. Hon hade inte behandlats varsamt av någon av de män som hade tagit hand om henne och delat bädd med särskilt inte av kungen. Hon hade fått ärr och blånaderna hade tagit länge innan dem läkts. Trots detta hade hon setts vacker och attraktiv vilket gjorde att fler ville ha henne och använda henne som den ägodel hon var.
Sidara suckade och klädde på sig, varför kom dessa minnen över henne nu? Hon avskydde dem, detta brukade höra till hennes mardrömmar. Men hon hade ju börjat umgås med folk med och det ledde nog till att dessa minnen kom upp till ytan, särskilt när någon rörde henne. Sidara lät håret hänga fritt för att torka, blont och lockigt var det, säkert var kvinnas dröm även om hon själv avskydde det. Hon gillade det inte för det var så hon alltid haft det då hon var i slottet, långt fallandes och utsläppt med en klänning av tunt tyg, allt för att behaga männen. Nu ledde hon hästen och kom snart in i lägret med huvudet sänkt för att slippa ögonkontakt, män skrämde henne fortfarande, men hon var som alltid tryggare med sina vapen hängandes runt sina höfter.

(Skrev lite mer på den xD)

Efter att ha försökt få liv i Midna ett tag så insåg han faktumet att det inte skulle fungera och mycket varsamt lyfte han upp henne för att bära bort henne till lägret i sin famn. Kvinnan var inte speciellt tung, det enda som var tungt var minnet av senaste gången han bar en kvinna på detta sättet; det hade varit hans lillasysters livlösa kropp som då befann sig i hans armar, död. Roger ruskade på huvudet för att försöka att inte tänka på det här, nu var det bäst om huvudet var kallt och speciellt när han skulle in i Robins läger med en livlös kropp i famnen. När han steg in så började viskningarna redan och det tog inte lång tid innan Allan stormade fram till honom.
"Du har väl inte...", började han vaksamt men Roger hejdade honom snabbt.
"Nej, hon har feber och vaknar inte men det är nog bäst om du gör i ordning hästar så att vi kommer till en läkare. Tror det är bättre om hon är med dig än mig, folk kommer tro saker om jag går runt med kroppen för länge.", Sade Roger och nickade menande mot männen i lägret som redan verkade anta att mördaren hade knäckt kvinnans nacke. Männen kanske var modiga men deras intelligens var bristfällig och det började irritera honom. Snabbt hade Allan samlat hästarna och när han hade sadlat sin lyfte Roger upp Midna så att hon kunde sitta framför Allan, Much var snabbt uppe på en häst och då var det bara Rogers tur att sadla den ilskna hästen som hade vägrat den andra mannen. Medan han sadlade hästen kom Robin upp, rasande.
"Vad har du gjort?! Du har dödat henne.", Innan han hann göra något hade han fått ett slag i ansiktet, irriterat spottade han ut en munfull blod och stirrade på idioten framför honom.
"Se på fakta, vi har sadlat hästar och hade tänkt ge oss iväg. Hade jag dödat henne hade jag knappast kommit tillbaka med liket i min famn och försöker du stoppa mig så måste jag nog öppna den där skallen för att se om du har något mellan öronen.", Morrade Roger och hans blå ögon var iskalla. Uppenbarligen hade han fått mannen att förstå och det tog inte lång tid innan även Robin satt på en häst något som, av någon anledning, roade Roger något otroligt. Med ett leende satt även han upp på hästen och log, för en gångs skull, brett mot Robin.
"Så, herrn följer med? Bra.", Sade han kort och klappade Robin vänskapligt på axeln, klappen fick Robin att le stelt åt hans håll, innan han fick syn på Sidara, fortfarande leende. Nu hade hon släppt ut sitt blond hår, fullt av lockar och när hon tvättat sig så kände han igen henne ännu mer än innan; ytterst roande. Mycket verkade roa Roger denna dag och han kunde inte riktigt sätta fingret på varför.
"Sidara, ska du också med?! Vi kan behöva lite hjälp!", Skrek han över huvudet på människorna i lägret, hon hade hjälpt honom och han misstänkte att hon skulle hjälpa Midna. Något som gladde honom var att det var en varm dag, bra väder var alltid ett gott tecken och det skulle bli trevligt att återigen se staden. Roger visste inte riktigt varför, han hade aldrig haft några bra minnen därifrån men det skulle trots det bli underbart att komma tillbaka igen; det kändes som att återvända till en glömd gammal vän.