Törsten efter blod. (privat)

De gick tillsammans ned till den enorma matsalen där ett av alla borden var uppdukat med allt man kunde tänkas äta. Även ifall varken Alice eller Derek rörde vid varandra utan gick enbart och pratade så kände Alice det som om det gick ett band runt dem, som om de hörde ihop på något sätt.
”Kom igen, Alice. Säg inte att du inte gillar allt det här”, utbrast Derek då han sett hennes blickar på maten.
Alice kände sig själv åter igen rodna något men hämtade sig snabbt. De satte sig mittemot varandra men började inte. Det var framdukat till mist ett 40tal personer och Alice undrade förväntansfullt vilka fler som skulle komma. Alice veterligen som bodde det inte så många i palatset förutom dem, Rose och Erik. Tanken på Rose fick henne att rycka till.
”Vilka mer tror du kommer äta med oss?” frågade hon snabbt för att hinna innan Dereks.
Han kollade på henne med sina mörka ögon som tindrade något innan han svarade.
”Eftersom det anlände ett stort antal jägare och eftersom de har bosatt sig i palatset så antar jag dem.”
Han lät både sarkastisk och nedlåtande men sade det med ett litet leende på sina läppar.
”Du kommer få ångra det där”, muttrade Alice till svar.
”Det tvekar jag inte på.”
Samtidigt såg Alice de första jägarna anlända men den hon ville se verkade inte komma.

Jag förbi matsalen och ser alla de nya Jägarna sätta sig kring bordet och kan inte låta bli att gå in, trots att min mage protesterar.
"Välkommna!" ler jag stort. "Hoppas dagens träning inte har varit för hård, men om den har vart det så hoppas jag att maten kan stilla er hunger", säger jag och min röst hörs över hela matsalen. Jägarna tittar girigt på maten och sedan på mig.
"Oj... Självklart, varsågoda, hugg in", säger jag ovant. Vad ska jag annars säga när de ser ut som om de väntar på min tillåtelse?
"Bra sagt", säger Steve.
"Ljug inte", mumlar jag till svar och ser Alice och Derek. Jag ler ännu större mot henne men sedan minns jag att jag måste radera minnet på Derek, hoppas Alice minns och förstår det.
"Jag ljuger inte, det var väl talat", fortsätter Steve utan att veta vart mina tankar är.
"Visst..." mumlar jag och ser på medan de tar för sig av maten, de verkar inte ens undra om jag ska äta.
"För att vara första gången", tillägger Steve retsamt.
"Kommer maten räcka?" frågar jag istället och ignorerar hans kommentar. Jag kollar på medan de tar för sig - både tjejer och killar - och fat töms på några sekunder och bägare blir torrare än hö.

Alice gillade inte synen av de alla, de alla jägarna. De fick det att krypa i hennes kropp, under hennes skinn. Varför de gjorde det kunde hon inte riktigt förklara men troligtvis berodde de på att de tränades för att döda vampyrer, hennes familj även om de enbart dödade ”onda” vampyrer men gränsen däremellan var vag. Även om Alice var jätte hungrig kunde hon inte annat än att tycka att deras hungriga blickar var oförskämda. En av dem, en ung man dreglade till och med.
Alice kastade en blick på Derek som besvarade blicken. Ännu ett leende spred sig över hennes läppar för att sedan dö ut då hon såg Rose. Rose såg inte ut att vara okej även om hon log emot henne.
Vid Roses godkännande högg jägarna in på maten och snabbt kom det en tjänare för att byta ut de tomma faten med andra. Alice äcklades över deras bordskick som var allt annat än okej och kände hur hungern försvann. Derek högg dock in likt de andra även om han inte tuggade med munnen öppen, åt med händerna eller tryckte in allt vad han fick tag på i munnen.
Alice lämnade honom och tog sig snabbt fram till Rose.
”Hej, är du okej?”

"Dödstrött, dödshungrig och dödsutmattad", ler jag. "Jag ska upp och äta på rummet med Erik, du kan följa med om du vill?" frågar jag och antar mest att Erik är där - eller, jag känner hans närvaro.
"Du glömde att du är starkare", säger Steve retsamt.
"Till ett jäkligt högt pris ja", säger jag och känner hur kroppen bara vill ramla ner på golvet och svimma.
"Hur mår du? Det är nog den viktigaste frågan", påpekar jag.

[Förlåt för att jag inte skrivit tidigare, har inte haft tiden . ]

Alice log lite.
”Jag mår utmärkt, känns som om jag är utvilad och redo för allt som kommer emot mig.”
Alice tystnade och funderade över Steves ord. Mycket som hade hänt fanns bara svagt i hennes minne.
”Vad menar han? Starkare?” frågade Alice oroligt.
Hon talade som om Steve inte ens stod bredvid dem och hon kände hans irritation riktas emot henne.

Jag spärrar chockat upp ögonen.
"Kommer du inte ihåg?" Inte kan det väl vara så? Eller? Det har aldrig hänt förut... Fast jag har aldrig haft problem med att personen har krafter inom sig förut heller.
"När jag kapade blodsbandet var jag tvungen att ta elementens styrka som fanns inom dig, men du har vatten kvar, eftersom att du valde att ha det", svarar jag även om jag fortfarande är förvånad. Jag ser Derek som pressar i sig maten och kommer på att han fortfarande bara går fritt.
"Är det okej om jag raderar minnet på honom nu?"
"Är det verkligen smart?" frågar Steve oroligt.
"Kan det bli värre? Svara inte, ja, det kan det. Jag är medveten om risken men jag kommer inte få ro helt och hållet innan hans minne av tiden med henne är helt och hållet borta, och han sa ju själv att det skulle vara mer som en välsignelse än ett straff", påpekar jag. Han nickar förstående men har ett bistert uttryck i ansiktet.

Alice kände en rysning gå igenom henne. Egentligen var inte den kraften menad för en person, hon såg det nu. Den var menad att ges tillbaka till dem som förtjänade det. Kraften hade ju trotts allt kommit någonstans ifrån men det var Roses problem nu och Alice var glad att slippa den bördan.
”Vänta”, sade hon och tog tag i Roses arm. ”Det var en av de sakerna jag ville tala med dig om. Vi kommer ge oss av. Jag har aldrig gillat ön och jag tror att det är dags för mig att möta min familj igen. Derek kommer följa med mig och han kommer inte vara något hot, för någon. Dessutom är hans kunskaper användbara. Du vet kvinnan, hon som märkte mig. Jag tror att jag vet vem hon är och om jag har rätt så behöver vi honom.”
Alice kollade på Rose med bedjande ögon. Även om hon bad Rose så var det enbart för att Alice visste att Rose skulle få sin vilja igenom. Alice hade inget att säga till om, detta var inte hennes värld och det var dags för henne att återvända till sin.

Jag biter mig i läppen. Och suckar.
"Alice... Saken är den att... Jag kan inte låta honom gå medan han har den kunskapen... Han, eller ni, kan stanna och få en Jägares utbildning om du vill, men jag kan inte låta honom gå med utbildningen... Och..." säger jag och Derek stirrar på oss med en blick jag inte kan tyda. Är det samma bedjande blick som hos Alice, eller vill han bli befriad från den hemska kunskapen? Eller något helt annat? Jag kan inte tyda blicken och jag kan fortfarande inte heller läsa hans tankar.
"Hon är ju faktiskt död... Och... En ny häxa kommer imorgon", erkänner jag. Alla i slottet har hållit på och förberett sedan jag dödade den förra. "Och hon är min farmors bästa vän, och kan ungefär lika mycket som hon kunde när hon var vid liv. Ni kan gå i lära tillsammans med mig, om ni vill. Jag kan erbjuda lite vad som helst, men jag kan inte låta er gå utan att jag har raderat kunskapen från honom", erkänner jag och tar ett djupt andetag. Jag stirrar på honom och tränger mig in i hans medvetande.
"Förlåt, Alice..." viskar jag och känner tårarna rinna. Det känns som att jag sviker henne genom att göra det här. Jag "ser" kunskapen och börjar försiktigt plocka bort den. Sakta och försiktigt så att jag inte tar bort något annat. Jag är vagt medveten om att Steve ställer sig framför mig i en beskyddande ställning.
"Rör henne inte", säger han varnande. "Även om du inte tänker göra något farligt, rör henne inte, då kan hon råka döda din pojkvän."
Derek slår upp ögonen och bara det vita ögongloberna syns. Han slutar äta, och trots att jag blundar ser jag det. Han får inte ont, men det är obehagligt, det vet jag.
Snart färdig... tänker jag till honom. Jag tar bort den sista kunskapen och ger honom en liten present. Jag renar honom från den ondska som ha var tvungen att utså då han gick i lära hos henne. Och så ger jag honom makten att kunna utöva eld. Men hans magiska erfarenheter tar jag inte bort. Ondskan i hans magi är borta och det som kvarstår är gott. Om det är en gåva eller förbannelse får de välja själva.
"Eld och vatten kan vara en farlig kombination", säger jag när jag är klar.
"Är i säker på att ni inte vill gå i lära här?" frågar jag och vinglar till. Steve tar tag i min arm.
"Vi borde gå upp till ert rum nu", säger han. Jag nickar.
"Jag ska bara höra på svaret." Trots att min röst låter stark känner jag mig inte stark. Jag kan nästan se hur vit jag är i ansiktet.
Derek tittar på mig.
Vad ska han säga?
Snälla, skydda mig om något händer! tänker jag förskräckt till Steve.
"Självklart", svarar han allvarligt.

Alice förstod inte vad Rose höll på med förrän Steves varnande ord. Hon gav henne eller honom inte ens en chans. Rose erbjöd honom att stanna med kunskapen men utan att invänta ett svar tog hon enbart bort dem ändå. Hon förstod inte vad hon hade gjort.
Tårar rann nedför Alice ansikte likt Rose men Alice var av ilska.
”Inte häxan, kvinnan, halvvampyren”, sade Alice svagt men ingen tycktes höra hennes ord.
Hur Rose en bad tänkte hon inte stanna, hon hade helt enkelt fått nog. Hon hade spelat Rose spel tillräckligt länge och hon ville verkligen inte ha att göra med varken jägarna, någon ny häxa eller de för dömda andarna mera.
”Nej, Rose. Jag är skyldig dig mitt liv, kalla på mig då du behöver mig och jag skall komma men jag hör inte hemma här.”
Hennes ord är en aning bittra men det är sanningen. Så kände Alice en varm hand på sin axel såg sig om, Derek. De mörka ögonen såg en aning lättade ut, han verkade slappna av. Hela hans ansikte såg mer tillfreds ut och Alice visste att han hade valt att glömma.
”Alice”, sade han och gav henne en något sorgsen blick.
Alice visste vad han skulle säga, hon kände det enda in i benmärgen och efter så många år så skulle han åter igen lämna henne.
”Jag kommer stanna, Alice. Ifall erbjudandet fortfarande står kvar”, sade han och gav Rose en frågande blick.
Alice kände hur hon rös till. Hon ville skrika, gråta, bara slå sönder något men istället lät hon sitt ansikte bli till det stenansikte hon lärt sig att bära.
”Jag förstår”, sade Alice samtidigt som hennes inre skrek att hon inte förstod.
”Var kan jag finna mina vapen?” frågade Alice Rose.
Alice drog Derek intill sig, gav honom en mjuk kyss och drog sig sedan undan innan de skulle nå den punkten då hon skulle ändra sig.
Återigen vände hon sig emot Rose.
”Mina saker?” sade Alice frågande utan en minsta känsla avspegla sig i varken hennes röst eller ansikte.

"Be vakten", får jag fram. "Och ja, erbjudandet är kvar. Stanna så länge du vill." Sedan orkar jag inte mer. Jag glider ur Steves grepp och han försöker ta emot mig, men de här gången så glider hans händer genom mig, och jag förstår varför. Andarna lever tack vare att jag är vid medvetandet.
Mitt huvud slår emot det hårda stengolvet och jag känner hur ögonen börjar rulla som hos en galning. Blodet rinner från mitt huvud och får en pöl att bildas.
Jag hinner se Jägarna ställa sig upp, förfärade.
"Vakten", ler jag mot den som jag tror är Alice. "Han har de", viskar jag, fortfarande med leendet och börjar se de svarta prickarna framför mig.
"ROSE!!!" skriker Steve panikslaget innan han försvinner.
Jag lovar att jag ska leva... Du ska åter finnas vid min sida, det är ett löfte, var inte orolig.
Sedan svartnar allt, men om jag är död eller medvetslös är en fråga de medvetna personerna får ta reda på.